... underrätta mig när ni har hittat honom ...

I nummer 1/2007 i Kyrkpressen beskrev Birgitta Östdahl hur sonen Ricki på olika sätt varit till stor hjälp och välsignelse. Och det inte trots att han Downs syndrom och just för att han har det.

I samma nummer undrar hedersdoktorn i teologi, författaren Paul von Martens varför samhället med sjukvårdspersonalen hjälp jagar ”människor med Downs syndrom för att om möjligt med hjälp av fosterfördrivning hindra att de föds”.Alltså för att se till att människor som Ricki och von Martens egen dotter, människor som har sin viktiga, välsignade plats i livet, inte skall finnas.Evangelietexten för senaste söndag, Trettondagen, berättade bland annat om hur kung Herodes gav sig på jakt efter ett ovälkommet barn, vars födelse en stjärna hade förkunnat.Herodes hann inte förhindra att det föddes, men med hjälp av sina trogna soldater gjorde han processen kort med alla gossebarn som kunde vara den judarnas kung som hotade hans och i förlängningen kanske till och med romarrikets ställning i regionen.De ”sakkunniga”, de vise männen, som han hade bett att bli underrättad av om var barnet fanns, hade däremot svikit. De hade i en dröm fått uppmaningen att inte avslöja var Jesus fanns och ”tog en annan väg hem till sitt land”.
Eventuellt kan det kännas orimligt och motbjudande att koppla samman dagens jakt på foster med Downs syndrom och Herodes framfart i Judéen för drygt ett par tusen år sedan.
Då var det ju fråga om att en samvetslös skurk till kung ville slå vakt om sin makt och om dess rikes makt han representerade.
I dag är det ju fråga om – hävdas det – att preventivt förhindra lidande. En människa med Downs syndrom kan ju inte leva ett så kallat normalt liv. Och föräldrar till en sådan människa förorsakas massor med problem av olika slag.
Med tanke på hur dyra människor med Downs syndrom påstås bli för samhället är det dessutom en direkt inbesparing om man aktivt ser till att sådana inte alls får födas.

Kopplingen inte bara kan utan måste i alla fall göras. Det som gör den ofrånkomlig är att det finns en gemensam nämnare för det som hände i Judéen för 2000 år sedan och det som händer i dag.
Den gemensamma nämnaren är bristen på respekt för människovärdet.
Naturligtvis kan man alltid diskutera om respekten för människovärdet är större eller mindre i dag än för 2000 år sedan. Och naturligtvis kan man alltid diskutera vilka uttryck respekten kan eller bör ta för att den skall anses existera.

Sådana diskussioner är dock sekundär och anemiska och berör dessutom ofta element i marginalen.
Det enda som egentligen är av betydelse för bedömningen av vår syn på människovärdet är hur vi behandlar de svagaste och mest försvarslösa. Detta därför att respekten människovärdet inte kan graderas. Och respekten kan inte graderas eftersom den inte är relaterad till hurudan människan är till sin natur, vad hon gör, vad hon duger till eller hur hon ser ut. Respekten bygger på att människans liv är heligt och okränkbart.

Respekten för människovärdet antingen finns eller inte finns. Något som heter lite respekt för människovärdet är lika omöjligt som att en kvinna är lite gravid.

Kommer vi ihåg detta torde det inte vara svårt att se varför berättelsen om Herodes framfart är aktuell också i dag.
Våra strävanden att hindra ”onormala” människor, sådana som ”stör” oss, att födas kan kanske te sig mera civiliserade och motiverade än Herodes försök att bli kvitt judarnas kung. Men är de det verkligen?
I bägge fallen är det ju sist och slutligen fråga om att vi låter våra intressen och preferenser gå före respekten för människovärdet.

Fortsätter vi på den vägen ställs för eller senare frågan varför det skulle det vara fel att på ett eller annat ”civiliserat” sätt aktivt förkorta livet om det a) inte från första början var önskvärt eller om det b) inte längre är det?
Då kommer vi förmodligen alla förr eller senare att befinna oss i farozonen. En del av oss blir för gamla, andra blir för sjuka, andra igen för beroende av olika former av stöd. Vi blir för besvärliga och/eller för kostsamma för att få leva.

Ett är säkert: det kommer att finnas övertygande argument – medicinska, sociala, ekonomiska – också för framtida system och handlingar som inte bygger på respekt för värdet på sådana människor som Östdahls son eller von Martens dotter.
Säkert är också att det alltid finns människor eller maskiner som underrättar makten om var sådana människor finns så att systemet kan ”ta hand om” dem.

Det är dags att välja en ny väg.