Åsa Eriksson har fått många viktiga insikter tack vare sina arbetsår inom diakonin.

Nu väntar en ny frihet

Borgå.

Det är de små sakerna som kan vara avgörande, som att köpa ett sparkbräde till ett barn. Det vet Åsa Eriksson som jobbat många år inom diakonin. Nu står pensionering för dörren.

30.9.2020 kl. 16:18

Åsa Eriksson har jobbat med diakoni i Borgå svenska domkyrkoförsamling i många år. De senaste fem åren som ledande diakoniarbetare.

Hur känns det att gå i pension?

– Det känns bra! Det känns som om jag gjort mitt jobb. Men det är spännande så klart när framtiden öppnar sig. Jag har en positiv livssyn och den ger sig till känna som att jag ser på pensioneringen med spänning, som en öppning och frihet i livet.

Ibland, under stressiga jobbperioder, har hon kunnat tänka att saker gärna kunde vara lite annorlunda.

– Men många gånger under alla dessa år när jag stängt dörren och gått till jobbet har jag tänkt: Tänk att jag får gå till jobbet, att jag har trygghet och goda kolleger.

Kollegerna är något hon kommer att sakna allra mest.

– Vi har ett otroligt fint team inom diakonin, och hela kollegiet är så fint, både professionellt men också som en grupp där man kan koppla av.

Hon lever ensam, men har barn och barnbarn i trakten.

– Men det blir en utmaning att inte ha kolleger, andra vuxna att umgås med. Jag funderar på hur jag ska få den biten fylld, men det tror jag nog ska ge sig också.

Insikter att ta med sig

Under åren som diakoniarbetare har hon fått många insikter.

– Jag har fått tillfälle att mogna som människa. Och så har jag fått insikten om att det alltid finns en möjlighet. Det finns människor som är körda i botten i sina liv, men ändå förmedlar att de har en stor betydelse för sig själva och för sin omgivning.

Hon har också blivit ödmjukare.

– Jag har insett att jag sällan har svar på några frågor. Jag tar en sak i sänder och lyssnar, och försöker ge någon slags öppning i tankegångar hos människor jag möter.

Hon har jobbat mycket med barnfamiljer, inte minst under gångna invandringsvågor.

– Vi har samarbetat mycket med socialen, och där ser jag tydligt kyrkans roll, de luckor vi kan fylla som socialen inte har möjlighet till. Det kan handla om väldigt små saker, att finnas till för någon.

– Det kan också vara att köpa sparkbräden till barnen, så de ska ha lika mycket glädje av det som andra barn. Det gläder föräldrarna och ger familjen energi.

Diakonin sägs ofta vara ganska osynlig.

– Jag vet inte om den ska vara så hemskt högljudd heller. Jag tror att det kan vara en styrka också. Diakonin rullar på av sin egen tyngd, och vi jobbar på i det fördolda.

Framtidsplaner

Åsa Eriksson har inga tydliga planer för pensionstiden.

– Jag har tänkt att det får stiga fram i lugn och ro. Det blir spännande att se vad det för med sig.

Hon är ingen hobbymänniska.

– Och jag är inte en resande människa heller, skrattar hon.

– Mina resor har mest gått till västra Nyland. Vi har ett sommarställe i Ekenäs, och jag tänker mig att jag kan vara mer där nu

Ulrika Hansson

vanda. ”Sjung sorgen” är en konsert om det som vi alla någon gång drabbas av. Sorgen är unik, men upplevelsen kan vi kanske dela. 16.9.2020 kl. 11:03

jomala. – Det är lite spännande och lite nervöst, så mycket är nytt. Erica Långström har lämnat Jomala, församlingen hon storgillar, för att studera religionsvetenskap i Åbo. 16.9.2020 kl. 10:55

Väståboland. Jan Bambu Eriksson säger att kyrkan är en plats där du kan lugna ner dig och stänga ute världen. – Det blir en slags meditation. Och rutinerna är desamma, du stiger upp lite och sätter dig igen. 16.9.2020 kl. 10:35

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30

Kolumn. Jag erkänner direkt att jag inte skriver det här på grund av att jag själv skulle vara speciellt duktig på att lyssna på folk som bara klagar. Jag skriver för att det känns olustigt att rensning bland människor verkar vara något som normaliseras. 16.9.2020 kl. 09:32

Kristinestad. Vad kan jag göra av gamla strumpbyxor och Pringles-rör? Simone Öhman brukar locka till sig kreativa uppgifter var hon än är. I församlingen har hon också fått andra värdefulla erfarenheter. 16.9.2020 kl. 09:30

Kolumn. Camilla Svevar skriver om en höst då det gäller att ha både en A- och en B-plan, och funderar om vi nu kan få se en nystart för frivilligt arbete. 16.9.2020 kl. 09:19

Replot. Replot och Björkö kyrkor står mitt i sina byar, nymålade och klarröda. En som tillbringar mycket tid i dem är kyrkvaktmästaren Barbro Lähdesmäki. Någon som känner byns kyrka väl är också Jarl Nystrand, 16.9.2020 kl. 09:04

nykarleby. Gå på dejt med din partner – och lär er att kommunicera bättre. Kredu ordnar en kurs för friskvård i äktenskapet. 3.9.2020 kl. 15:36

Kolumn. För en tid sedan var frun på en äppelprovning. Efteråt kunde jag inte låta bli att ställa frågan: Nå, hur ser det fullkomliga äpplet ut? 3.9.2020 kl. 15:30

nykarleby. Varje kväll i Språkcaféet känns meningsfull, säger Melina Saari, som hoppas att vem som helst ska våga kika in en tisdagskväll och lära känna invandrare som längtar efter nätverk. 3.9.2020 kl. 15:26

sund-vårdö. Ibland blir det fel. Förlåt oss stressade redaktörer! Församlingsannonseringen för Sund-Vårdö föll bort ur detta nummer av Kyrkpressen (18/2020). Här kommer den digitalt i stället! Barnkören startar igen, friluftsgudstjänst, mässa i Taizéstil och mycket mer! 2.9.2020 kl. 15:07

Åbo. Deltagarna i Frukostklubben räds inga ämnen. De vill komma ifrån boskillnaden mellan religiösa och sekulära frågor. 2.9.2020 kl. 00:00

Kolumn. Vi är utspridda i en vidare ring än vanligt, men vi är tillsammans. 2.9.2020 kl. 00:00

Väståboland. I Pargas har församlingarna och staden samarbetat på ett lyckat sätt. Resultatet är familjekaféet Jolla som bjuder på otvungen samvaro för andra året i rad. 2.9.2020 kl. 00:00