Simning och vattenlöpning är den motionsform jag trivs bäst med. Roligast är det i havet eller en sjö, men simhall är inte så dumt det heller.
I somras fick jag många tillfällen. Jag minns kvällssimning i spegelblankt, algfritt hav med varmt vatten. Trots att vi är många simmare är både stress och trängsel långt borta. Alla simmar i egen takt. Små samtal uppstår med bekanta, halvbekanta eller helt okända. Det är varmt i luften och havet svalkar så där skönt . Ingen har bråttom.
En kväll tänkte jag på den avspända stämningen. Det fanns inget som helst tävlande, ingen hade behov av att visa upp en fin utrustning eller vältränad kropp. Vi hade olika bakgrund, olika språk, kanske olika tro. Vattnet bar oss alla. Det behandlade oss lika. När jag omfamnades av vattnet fylldes jag av en djup tacksamhet. En tacksamhet för värmen, gemenskapen, vattnet som det gick att simma i. Gåvor som Gud ger alldeles gratis.
Vi människor behöver rastplatser där vi kan stanna upp, bara vara. Där vi kan andas. Kanske är det en speciell vrå i ditt hem eller i bussen, spårvagnen eller på tåget på väg till jobbet. Låt det vara din rastplats. Låt den påminna dig om Guds omsorg om dig, att han älskar dig oerhört mycket, att han aldrig överger dig, inte ens de gånger då det mesta i livet känns som det rakt motsatta.
Gud behöver inga speciella platser för att vi ska få ha kontakt med honom. Men vi människor behöver dem. Vi behöver det där stället som är en viloplats. För att orka vidare.
Maria Sten: präst som arbetar som sakkunnig för frågor som rör vuxna i kyrkan och kultur.
I dag är hon tacksam över alla simhallar som inte kostar så mycket.
Hennes tips: ”I stället för att fråga Vad har församlingen att ge mig?” kan jag fråga: ”Vad kan jag ge församlingen? Vad saknas om jag blir borta?”
Hennes kalenderglimt: Högmässor och gudstjänster i hemförsamlingen.
