Anders Larsson skriver om barndomens hemliga tecken och koder

recension. Sofia Torvalds har läst Anders Larssons roman om en värld som gått förlorad men samtidigt alltid finns där. 6.3.2017 kl. 15:44

Minns du hur det var att vara barn? Jag läser Anders Larssons Ett barns memoarer och plötsligt minns jag verkligen, som vi minns då en god berättelse lockar fram en känsla som en gång uppfyllde oss till bredden.

Ja, tänker jag. Så var det att vara barn. Sådan var världen: full av hemliga tecken och koder, fullt förståelig för oss som tolkade den, och sällan synkroniserad med den värld de vuxna levde i och som de verkade tolka på ett annat sätt.

Anders Larsson skriver om en värld som gick förlorad på många olika plan, eftersom berättelsen slutar med att slakthuset där hans pappa jobbar läggs ner och familjen flyttar någon annanstans.

Vi som läst så långt vet hur mycket som försvinner i den flytten. Det är inte bara den efterlängtade bollen på Johanssons gård och vännen Barbro, längre upp på gatan, hon som är snabb och teknisk och vet nästan allt. Det är rädslorna, den längtan vi bär på och som blir en annan på nya ställen, ja, allt det runt omkring oss som gör oss till oss själva, för som barn definierar vi oss mer i förhållande till omgivningen än vi gör när vi är vuxna.

Det har att göra med barnets sårbarhet. Alltid offer för vuxnas nycker, men sällan missnöjd. Ena dagen möter man pappa vid kiosken och han köper plötsligt den adventskalender man längtat efter hela dagen. (Känsla av skuld.) Andra dagen är pappa på dåligt humör och man vågar inte säga att ens finger är i kläm mellan bildörren.

Men nu ska ni inte tro att det här är en tragisk bok, för det är den inte, i själva verket ser den tillbaka på sitt objekt, pojken Lasse, med ömhet och glädje.

Berättelsen varvas med glimtar ur det liv som levs nu: författaren och hans fru ligger vakna på natten i ångest över viktiga papper som ska kopieras på morgonen, de reser tidigt under turistsäsongen och väntar på att det blir påsk och restaurangerna ska öppna.

Det vuxna berättarjaget besöker sin gamla pappa och märker att något har skiftat i deras relation – ett eko från den stund då Lasse ser sin pappa på stan av en slump, så annorlunda då han är separerad från familjen (”Så ser han alltså ut när han inte är med oss”), och deras ömsesidiga förlägenhet slutar med att pappan köper inte bara en adventskalender utan också en chokladkaka.

Men om adventskalenderepisoden blir en sådan som pojken ständigt återkallar i minnet, som den lyckligt älskande minns sin första träff, frågar författarjaget vilka fjäll det var som föll från pappans ögon när han i 90-årsåldern såg på sin son med lite mindre värme. Frågan pojken ställer sig är kanske: Vem är jag? Tycker jag om mig?

Ett barn kan nästan treva sig till ett svar bara genom att se sig omkring.


BOK
Ett barns memoarer
Författare: Anders Larsson
Förlag: Schildts & Söderströms 2017

Sofia Torvalds

Höst. "När peppen och inspirationen är borta är det ofta människorna runt omkring oss som blir stödet." 14.10.2020 kl. 00:01

profilen. Hon kom till Helsingfors som svar på någon annans bön. Frisören blev ledare för lärjungskolan. Nu vill Ida-Maria Pekkarinen skaffa mandat att fortsätta i en uppgift som känns som hennes. 1.10.2020 kl. 17:04

Änglar. Änglar, finns dom? Inför Mikaelidagen bad vi Helsingforsguiden Elisabeth Sandelin berätta var änglarna syns i stadsbilden. 30.9.2020 kl. 10:45

vardagsbön. "Öppna varsamt upp det mina fingrar krampaktigt håller tag om i onödan." 30.9.2020 kl. 10:30

podcast. – Lyssna på vad den andra verkligen vill säga, inte bara för att fundera på ditt svar, rekommenderar diakonissan Gunilla Riska. 30.9.2020 kl. 00:00

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01

studentpräst. Sonja Jakobsson är ny studentpräst i Helsingfors. Hon vill erbjuda en prestationsfri zon där man kan prata om vad som helst och finns till för både studerande och personal på högskolor och universitet. 2.9.2020 kl. 00:01

föräldraskap. "Det här är hennes första hjärtesorg och jag vet att det inte är den sista." 2.9.2020 kl. 00:01

studieliv. För många innebär studietiden att man flyttar hemifrån och ska lära sig att få vardagen i det egna hemmet att fungera. Marthaförbundets ekonomirådgivare Mia-Maja Wägar tipsar om hur man styr upp vardagen. 2.9.2020 kl. 00:01

Kolumn. Under en av mina promenader i sommar slog jag in på en väg jag inte gått förut. Jag hade sett den, men tänkt att den inte skulle leda någonstans. Men vägen var ingen återvändsgränd utan ledde mig in i ett skönt och vackert område. Dofterna från blommor var ”öronbedövande”, fågelkonserten likaså. 20.8.2020 kl. 15:58

Höstens grupper. Församlingens gruppverksamhet för olika åldrar startar igen. 20.8.2020 kl. 15:47

Johannes församling. S:t Jacobs kyrka på Drumsö stänger för renovering och under de närmaste två åren flyttas verksamheten till Heikasvägen 7. Eftisverksamhetens behov har varit viktiga under planeringen av flytten. 20.8.2020 kl. 11:40

Arbetslöshet. Att vara arbetslös lärde Mikaela Steffansson hur prestationsinriktade vi är. Vi har svårt att veta hur vi ska inleda samtalet om vi inte pratar jobb. 5.8.2020 kl. 08:00