Bloggarkiv
29. Alone Together
Det finns många sätt att vara ensam på. En del har av olika orsaker själva valt ensamheten. De vill kanske förfoga över sin egen tid, inte behöva ta hänsyn till andras önskemål och trivs bäst i sitt eget sällskap. Andra har ett yrke som förutsätter mycket tid i ensamhet. Författare, forskare, kompositörer, mycket skapande arbete görs i ensamhet. Men när resultatet av arbetet blir offentligt då är kontrasten stor till det ensamma skapandet.
Andra har inte valt ensamheten. Den rätta dök aldrig upp. Kanske vågade man inte älska
ännu en gång efter att relationen havererat. Depressionen ledde till sjukpensionering och det sociala livet blev ett minne blott. Ensamheten tornar upp sig varje morgon. De dagliga rutinerna, enstaka besök, telefonsamtal eller facebook är livlinor som hindrar en att gå under.
Den påtvingade extrema ensamheten bryter ned en människa och kan betraktas som en
form av tortyr. Många sitter inspärrade utan rättegång i månader och år under olidliga förhållanden. Andra har kidnappats av extrema grupper som begär lösen. Ingen vet på förhand hur man reagerar i en sådan situation. Moderna överlevnadsskildringar av människor som upplevt dylikt fascinerar, skrämmer och inger samtidigt hopp. Det finns oanade krafter inom varje människa i svåra situationer. Många har också vittnat om mod och kraft som kommit från en källa utanför dem själva.
Bloggrubriken Alone Together är namnet på en jazzstandard. Den spelas ofta när jazzmusiker träffas på ”jamsessions” och hör till de mest inspelade jazzlåtarna. Ibland spelas den alltför snabbt och man får känslan att solisten improviserar ensam utan att riktigt lyssna till resten av bandet, alone but not together. En av de klassiska versionerna av låten är inspelad av trumpetaren Kenny Dorham.
Dorham är för många en doldis i jazzhistorien. Det beror säkert på att han råkade vara samtida med Dizzy Gillespie och Clifford Brown, två av jazzhistoriens giganter. Dorham var kanske inte heller den som lyfte fram sig själv. Men han jobbade hårt och var en mycket anlitad trumpetare. Dorham ersatte Clifford Brown i hans kvintett, efter att Brown tragiskt gått bort i en bilolycka alldeles för ung, vilket säger en del om Dorhams storhet. Enligt jazztrumpetaren John McNeil har Dorham influerat många moderna trumpetare.
Kenny Dorhams version av Alone Together har ett långsamt tempo och en intensitet som går rakt in i själen. Hans ton är stor, varm, mjuk och välartikulerad, en ton som varje trumpetare borde lyssna till en gång om dagen. Egentligen spelar Dorham endast melodin genom hela låten. Men genom små tillägg, kommentarer, utsmyckningar, tonböjningar gör Dorham låten till sin egen. Men Dorham spelar inte ensam, han har ett komp som lyssnar och kommunicerar. Som den stora jazzmusiker och människa han var, visste Dorham vad det är att spela Alone and Together. Inspelningen finns på skivan Quiet Kenny, en skiva att ta med till den öde ön.
