Lucka 8. "...uti hundrade år"

_{Nyligen hälsade jag på Agnes. Hon fyllde hundra, ett-noll-noll, 100 år. Agnes har upplevt övergången från det analoga till det digitala nu då livet består av ettor och nollor. När Agnes föddes hade bara de rika råd med radio. Idag surfar Agnes med fjärrkontrollen på den digitala platt-tv:n.}

Hon kunde lika gärna kliva ut genom fönstret och bli en romanfigur. Så mycket har hon upplevt. När familjen var bosatt i Finland blev hennes man som var tysk inkallad i den tyska militären. Agnes och barnen åkte med till Tyskland. I krigets slutskede när Röda armén kom flydde Agnes och barnen till en lantgård. Agnes och hennes man tappade kontakten men de fick kontakt igen via Röda korset. Genom Guds försorg. Ödet skulle någon säga. Händelsen blev avgörande för Agnes och hennes man. De hade på var sitt håll lovat Gud, som de knappt trodde på, att om de fick mötas igen skulle de bekänna sig som kristna.

Händelsen blev avgörande för Agnes livstolkning. Att be och förtrösta på Guds omsorg har präglat hennes liv sedan dess. Också efter att maken dog och livet förändrades. Det får mig att tänka att tron inte är något lättvindigt. Den är Guds gåva, ett beslut, ett dagligt val. Tron är ett livslångt växande i tillit och förtröstan.

I dagens ofta respektlösa religionsdebatt skulle någon kanske fråga Agnes: Hur vet du att det var Gud som gjorde att du och din man hittade varandra igen? Att det inte bara var Röda korset som gjorde det? Jag tror Agnes bara skulle se den andre djupt i ögonen och le sitt pillimariska leende och säga: "Spelar det någon roll? Gud kan använda vem som helst." Det är hon själv ett bevis för.