Varje kväll innan jag går och lägger mig ber jag till Gud att ett litet under skulle inträffa under nattens lopp. Men varje morgon vaknar jag och kan konstatera att jag inte fått något bönesvar. Jag ber om ett språkunder. Att Gud skulle röra om lite grann där i hjärnans språkcenter så att jag plötsligt bara kunde prata flytande franska. Men Gud är inte alls samarbetsvillig beträffande den här saken. Och det tycker jag att Gud bara förlorar på. Tänk nu hur mycket mer jag kunde få gjort här om jag behärskade franska. Men lika envist som jag ber om detta lilla under, lika envist verkar Gud se till att det inte inträffar.

För att jag ska lära mig franska finns det bara ett enda sätt. Jag måste plugga. Och det är där problemet ligger. Hur mycket jag än kämpar så fastnar ingenting. Låt mig förklara.

För exakt ett år sedan var det redan klart att vi skulle hit till Senegal. Jag hade fått tjänsteledigt från mina arbetsuppgifter för att påbörja projektet att lära mig franska. Under novembermånad skulle vi också packa ihop allt vi ägde. Bertrand skulle nämligen vara i Kamerun hela december och redan från årsskiftet skulle vi till Frankrike på språkkurs. Så vi bodde denna tid i ett kaos bland flyttlådor.

Det var Tommy som hjälpte mig att komma igång med franskan. En bättre introduktion i det nya språket kunde jag inte få. Därför vill jag understryka att det inte var Tommys fel att jag, när vår tid tillsammans var slut, inte behärskade så mycket mer än hälsningsfraserna, de viktigaste verben och några uttryck. Det fanns en annan orsak till att jag inte lärde mig så mycket. Mitt i kaoset av flyttlådor och listor på allt som skulle göras upptäckte jag att jag var gravid. Då fanns det förstås så mycket annat att tänka på än franska. Jag mådde dessutom mest illa om förmiddagarna, just när jag och Tommy hade våra träffar. Så medan min stackars lärare tappert försökte lära mig att uttala krongliga franskaord knaprade jag i mig salta kex och krävde toalettpauser stup i kvarten. Men nånting lärde jag i alla fall.

Sen blev det en liten decemberpaus. Det var ett stort misstag. För när jag kom till Frankrike förstod jag absolut ingenting. Jag hade glömt allt under decemberpausen. Och jag hade ingen som helst lust att börja från början. Hela första veckan ägnade jag mig därför åt att sitta och sura på franska caféer. Det blev många café au lait och croissanter kan jag tala om. När jag väl kom igång med språkbadet började jag känna igen ett och annat som Tommy hade lärt mig. Men sex veckor är en alldeles för kort tid när man ska lära sig ett nytt pråk. Det krävs mer än så. Det som i alla fall hände med mig i Frankrike var att jag
fick inspiration. Jag började tycka om språket och kände att det här var nåt som jag ville satsa på. Så när jag åkte tillbaka till Finland och Bertrand till Senegal  (se första blogginlägget) lovade jag mig själv att aldrig någonsin släppa taget om språket.

Jag fick hjälp av Marie, en underbar fransyska som var bosatt i Borgå. Vi träffades en par gånger i veckan och pratade om dittan och dattan. Det var supereffektivt och stundvis kändes det nästan som om jag verkligen gjorde mig förstådd. Utöver sessionerna med Marie satt jag dessutom några timmar på en av gymnasiets franskakurser. Men sen, ja sen hände det som bara inte fick hända...

Franskan försvann! Igen. Den försvann samtidigt som Ronya kom till världen. Och tro mig, jag har vänt ut och in på min hjärnas alla skrymsel och vrår. Det jag lärt mig finns inte sparat någonstans. Det är spårlöst försvunnet. Dessvärre var det inte bara franskan som försvann. Jag tror bestämt att hälften av min hjärnkapacitet kom ut med moderkakan, och då med all säkerhet just allt det där som behövs när man ska hantera olika språk. Det blev klart redan på BB. När barnsköterskan skulle undervisa mig i spädbarnsskötsel uppfattade jag ingenting. Hon lär ha pratat svenska med mig. Jag såg att munnen rörde sig och jag uppfattade ord som bröst, mjölk och blöja. Men jag hade ingen aning om vad hon sade.

Sådär fortsatte det i flera veckor. Hjärnan vägrade fungera. En gång när jag satt och ammade kunde jag inte ens räkna. Jag kom upp till 15, men sedan var det stopp. Kom 17 före 16, eller tvärtom? Efter att jag i en kvart hade suttit och funderat på det bestämde jag mig för att kapitulera. Jag skulle aldrig klara att upprätthålla min franska med det lilla av min hjärna som fanns kvar samtidigt som jag skötte ett spädbarn. Franskan fick jag ta itu med sen när vi kommit till Senegal, tänkte jag.

Och nu är vi här. I landet där man måste kunna franska. Åter en gång börjar jag från början. Här under Afrikas heta sol sitter jag och pluggar franska hälsningsfraser och oregelbundna verb medan Ronya sover sina dagssömner. Det finns inga alternativ, tycker Gud. Ska man lära sig ett språk får man jobba för det. Inte ens för en nybliven, hjärndöd, ammande mamma som inte får sova om nätterna finns det nåd. Eller jo, lite hjälp har jag i alla fall fått. Hon heter Henriette.

Tillsammans med Henriett pratar jag franska några timmar i veckan. Kanske är det så att det är denna kvinna som är bönesvaret? Vad vet jag. Gud blir man aldrig klok på. Bönesvaren kommer ju aldrig i den form man ber om. Vad jag däremot vet är att min nya lärarinna inte går att lura. Hon genomskådade genast de olika knep som jag utvecklat för att få det att se ut som om jag kan språket. Jag har nämligen lärt mig att humma, nicka på huvudet och se väldigt intresserad ut när någon pratar med mig. Med jämna mellanrum skrattar jag dessutom lite grann och stundvis ser jag bekymrad ut. Det fungerar ganska bra. Alla tror att jag kan franska. Alla utom Henriette. Hon spänner blicken i mig när jag hummar lite för mycket, och då vet jag att hon vet. Ursäkten att jag efter Ronyas födelse inte har lika många celler kvar i språkcentret som tidigare går inte alls hem. Henriette har fött tio barn och det är inget fel på hennes språkcenter.

Egentligen har jag inga skyldigheter gentemot någon att ägna mig åt franska nu under min mammaledighet. Det är något som jag i princip ska börja med i februari när mammaledigheten är slut och jag börjar arbeta. Att lära sig det språk man ska arbeta på är enligt min arbetsgivare en del av arbetet och man får göra det på arbetstid, så de minuter jag lägger ner på att studera franska nu är bara på plus för arbetsgivaren. Men det är ju inte för dem jag pluggar. Jag gör det för min egen skull. Jag har nämligen tröttnat på att humma, nicka och planera in skratt på rätt plats när jag umgås med folk. Det vore så mycket lättare om jag faktiskt förstod vad jag diskuterade....

Ja, så här illa ställt är det med mig och min franska. Det är ingenting som jag är stolt över. Så ni kanske förstår varför jag varje kväll ber till Gud om ett språkunder.