Möte med hopplösheten

Klockan är elva på förmiddagen och den lömska hopplösheten står för dörren. Inte i en mänsklig gestalt utan som ett osynligt men samtidigt synligt täcke som ligger över personen framför mig. Den är som en tjock lervälling att trampa igenom och syret flyr av rädsla för det okända i hopplösheten.

I hopplösheten är det som att mina ord tappat kraft och inte når fram till personen framför mig. Det har skapats murar som hindrar människan att nå ut, och andra att nå fram. Med resultatet att personen framför mig utbrister: Vad spelar det för roll? Jag har redan försökt. Det fungerar inte. Dom hjälper inte. Ingen bryr sig.

Tvi dig hopplösheten. Du har ingen makt och rätt att vara här.

Som en lösningsorienterad människa får jag rätt ofta lägga band på mig, ibland lyckas det och ibland inte. Det är så lätt att vilja servera lösningar på problem och ta nästa steg innan det gamla är bearbetat till punkt eller du lyssnat in vad människan verkligen vill förmedla.

När samtalet denna dag fortskrider på diakonimottagningen är det som att ju fler ord som kommer på denna människas tunga, desto mindre makt har hopplösheten och syret återvänder stegvis. När det svåra kommer till uttryck lämnar hopplöshetens makt i sakta mak människan.

I sprickan mellan orden, där tystnaden bor, börjar något röra på sig – en rörelse mot liv. En lättnad, eller är det befrielse, kan urskiljas i de djupa lugna andetagen.

Hoppet har börjat gro. Inte högljutt, inte dramatiskt – men envist, som ett frö som fått näring och väcks till liv. Att förmedla hopp är inte att erbjuda färdiga svar, utan att hålla rummet öppet och lyssna in. Att förmedla hopp är att våga tro att ljuset finns, även om vi ännu inte ser det.

Tvi dig hopplösheten. Sista ordet ska du inte få.
Du viskar om slutet, ett mörker och fall
Men kärlekens kraft den finns överallt!
Jag ser hur du smyger och tränger dig på
Undan för undan din makt den förgås.