Det är något med kyrkan som gör mig knäsvag

Det är en vacker höstdag. Det är söndag och jag beger mig till kyrkan på orten där jag firar höstlov. I den kyrkan har jag firat mässa några gånger under ungdomen. Jag är rätt anonym och beter mig lite som en ovan kyrkobesökare. Åt vilket håll öppnas dörren till bänkarna? Hälsar man Guds frid till varandra? Hur gör de vid nattvardsbordet här? Jag sitter i bänken och tar in atmosfären. Manskören sjunger. Församlingen sjunger, så taket nästan lättar. En frivillig byter psalmnummer på tavlan, en annan läser texterna, en tredje ber förbönen. Delaktighet. Vi är drygt 100 personer i kyrkan och jag känner igen tre ansikten. Det är en varm gemenskap och lätt att delta, även för en utböling.

Efter mässan skickar jag en bild från kyrkan till en vän och skriver: ”Det är något med manskörer som gör mig knäsvag”. Hon svarar: ”Det är något med den kyrkan som gör mig knäsvag”. Det är hennes barndoms kyrka.

Efter mässan pratar jag med kantorn och tackar för musiken. Han berättar hur viktig kören är för medlemmarna. Trots hög medelålder kommer de mangrant på övningar och uppträdanden. De har en stämma som skall sjungas, en uppgift och en plats att fylla. Under eftermiddagen tänker jag vidare på detta med att bli sedd, att ha en uppgift och ett sammanhang och hur viktigt det är.

I hastigheten läste jag min väns svar så här: ”Det är något med kyrkan som gör mig knäsvag”. Jag började reflektera över det. Att vara knäsvag är ju en upplevelse av att vara så tagen av något att kroppen inte riktigt vet vad den skall göra med sig själv. Det är som en liten förtrollning och man längtar till det. Kyrkans uppgift är att sprida det glada budskapet om Guds kärlek och nåd. Du är älskad, du är sedd. Det finns en plats för dig. Det finns en uppgift för dig. Den uppgiften kan vara att sitta i kyrkbänken. Den uppgiften kan vara något annat.

Diakonin jobbar med människor i förändring, människor som behöver ta ut kursen på nytt och kanske finna nya sammanhang. Det är många gånger ett praktiskt arbete, händernas konkreta verk. Må händernas tysta predikan väcka en längtan till kyrkans gemenskap där tanken ”Det är något med kyrkan som gör mig knäsvag” kan fladdra förbi.