Har samhället glömt de äldre?
Inte glömmer du mig väl? Visst kommer du på nytt på besök? Ringer du mig ännu? Dessa frågor hör jag rätt så ofta när jag träffar äldre på hembesök. Då vrider det i mitt själ och hjärtat slår lite tyngre.
Jag glömmer dig inte.
Jag kommer på nytt.
Jag ringer ännu.
Regeringens nedskärningar syns på fälten inte bara i form av brist på ekonomiskt stöd utan även i minskade kontakter inom social- och hälsovården. De äldre drabbas hårt av detta. De är ju ofta även annars ensamma och besök av vårdare kan vara de enda människokontakter de har i sin vardag.
De äldres närstående bor kanske långt borta eller de håller inte kontakt på grund av olika orsaker. Antalet hemvårdens besök är mindre än tidigare. Tiden som en hemvårdare har att använda för ett besök har hela tiden minskat när antalet människor de besöker per dag har ökat. De försöker sitt bästa, men resurser räcker inte till.
En person som är över 80 år berättade att hen hade tidigare stött sig. Då hade hen ringt till servicenumret och berättat att hen skulle behöva hjälp när hen hade svårt att gå i trapporna och det inte fanns hiss i huset. Hen fick ett samtal från seniortjänster flera månader efter hen tagit kontakt.
En annan hade väntat över ett år för att få terapi för att kunna gå igenom de traumatiska händelserna som hänt i hens liv. Tredje hade inte fått tillräckligt många gånger i månaden taxiservice, trots att hen hade låg inkomster och inte kunde röra sig utanför hemmet utan skjuts. Allt socialt och uppmuntrande i hens liv föll bort och hen blev deprimerad. Då fick hen mediciner men inte taxiskjuts. Det som hen skulle ha behövt var sociala kretsar.
Dessa historier hör jag regelbundet. De äldre har varit i kontakt men inte fått hjälp. De har känt att samhället tänker att de är för gamla för att få service. Då tänker de att det är bättre att de inte skulle belasta systemet.
Alla dessa tre och många tiotusentals andra har vi diakoniarbetare överallt i Finland hjälpt.
Vi glömmer inte.
Vi kommer på ett nytt besök.
Vi ringer igen.
När värdesätter beslutsfattare våra äldre på samma sätt? Så att de äldre känner att samhället inte har glömt dem.
Alla borde ha rätt till ålderdomen där en kan känna sig sedd, hörd och värdefull.
