Varför tror jag egentligen?

Jag har många gånger i tankarna återkommit till Kyrkpressens artikel här om veckan om religionslöshetens arv. Speciellt vilt har mina tankar kretsat kring Tobias Zilliacus formulering om att religion skulle vara en förlegad kvarleva från tider då man sökte stöd och tröst inför saker man ännu inte kunde förklara vetenskapligt.

När jag läste artikeln första gången nickade jag konstaterande kring både Merete Mazzarellas, Tobias Zilliacus och några forskares tankar och erfarenheter av religionslöshet. Jag blir varken olycklig eller störd av att alla inte är (kristna) troende. Men de där avslutande orden om att kristen tro överlag skulle vara något helt onödigt i dagens värld (min tolkning av Zilliacus ord) berörde mig överraskande starkt. Jag tänkte förtörnat att hur kan man säga så om något man inte har bekantat sig med lite djupare? Det kändes dessutom som en örfil för mig som har tron som en viktig del av mitt liv.

Allt det här fick mig en sömnlös natt att försöka formulera varför jag då tror på Gud. Jag ville nå bakom kyrkiskans invanda och trygga formuleringar som i mina öron ofta doftar autopilot och yta. Jag ville hitta ord som resonerar i mig, i min vardag, i mina erfarenheter. Jag sökte ord som ger mig gåshud och själsvibrationer, ord som fördjupar och öppnar ögonen, ord som både svider och tröstar.

Jag är inte den första att konstatera att det är svårt att verbalisera en tro som ofta är ordlös, men så här blev det:

Jag tror på Gud.

Jag tror på Gud för att jag en dag som vuxen bestämde mig för att ta min barnatro på allvar.

Jag tror på Gud för att jag sedan dess inte slutat förundras, förtvivlas och – ibland – förvandlas.

Jag tror för att jag vill.

Jag tror för att jag vill något mera än min navelskådande vardag.

Jag tror för att jag vill leva min korta mänskliga tid som en del av något större, både i vardagen och på mera svårfångade existentiella plan.

Jag tror för att jag behöver det.

Jag tror för att jag behöver bli både uppmuntrad, förmanad och omhållen.

Jag tror för att jag behöver det både i mitt inre och i förhållande till världen omkring mig.

Jag tror för att jag längtar.

Jag tror för att jag längtar efter mening och riktning.

Jag tror för att jag längtar efter kärlek, rättvisa och gemenskap för alla.

Jag tror trots allt.

Jag tror trots att mina frågetecken är minst lika många som utropstecknen.

Jag tror trots att jag stångas och trilskas med tron.

Jag tror trots att jag inte hittar ord för den här himmelsdoftande gåvan.

***

Sådana ord bubblade spontant fram ur mig. Någon annan har kanske liknande längtor och funderingar, men med annan adressat och ram än Gud och den kristna tron.

För mig är ändå religion och tro allt annat än förlegad och onödig. Min tro är något jag förhåller mig till både medvetet och omedvetet varje dag. Utan den skulle både livet och jag själv bli olidliga.