(O)rättvisa
För några dagar sen besökte jag massören. Nacken och övre delen av ryggen smärtade och hade så gjort i några dagar. Nu började också vänstra skuldran trilskas, det blev allt svårare att koncentrera sig på skrivandet, nästan all uppmärksamhet riktades mot de sjuka punkterna, världen krympte. Dessutom var åska på intågande och min väderkänsliga kropp reagerade på lågtrycket med ett obestämt obehag nånstans djupt under huden. Förstå mig rätt, det här är ett alltför starkt ord, men i någon form kände jag mig korsfäst – fastlåst, orörlig och smärtbelagd.
I det läget frågade jag mig, patetiskt självömkande: Är det här riktigt rättvist, har jag förtjänat det här, jag som inte gjort en fluga förnär … är det här tacken …? Medan jag låg där på bänken och blev omsorgsfullt knådad och bokstavligen omhändertagen insåg jag sakta mak att frågan självfallet var fel ställd. Hur ofta har jag inte kopplat ihop mitt fysiska väl/felbefinnande med ett aktuellt känslomönster och som två oförenliga puzzelbitar försökt få dem att bilda ett förståeligt motiv?
Jo, självfallet, ibland passar min kropp och själ alldeles förträffligt ihop, men oftare går de lite i otakt; först trippar själen och där efter kommer kroppen stånkande. Mellan dem råder i allmänhet tystnad, ibland en pinsam tystnad, i mitt fall sällan en talande tystnad. Det enda som kan koppla yta och innehåll med varandra, som kan upprätthålla en dialog dem emellan, är bön. Kroppen och själen måste snacka sig samman, lyssna in varandras mer eller mindre tydliga budskap, för troligen har de lite olika syn på mål och mening.
I dag söndagen den 17.7. firas Dagen för världsomfattande rättvisa och jag tänker mest på orättvisan i min egen lilla värld. Eller? Kanske jag inte alls är orättvist behandlad av omständigheterna, kanske mina kroppsliga smärtpunkter egentligen är en förtäckt välsignelse, en gudomlig knackning på axeln? Ytan, världens och kroppens, är ofta stel och hård, smärtfylld och nyckfullt ombytlig, men under huden kan jag ana ett annat liv, en annan verklighet, där rättvisa skipas i all evighet.
Sanningen är att jag just nu får jag vara tacksam att min krumbuktande kropp knådas med kärleksfull brutalitet.
