Elefteria Apostolidou är van stå framför människor utrustad med trådlös mikrofon. På söndag kan hon predika i gudstjänsten, för att på måndag leda ett gruppträningspass. Som tonåring ville hon bli skådespelare.
– Men i något skede märkte jag att jag inte vill ha ett yrke där jag hela tiden är tvungen att marknadsföra mig själv.
Hon är född och uppvuxen i Träskända, en halvtimme norr om Helsingfors, med en finskspråkig mamma och grekisk pappa. Förutom finska, svenska och grekiska talar hon även tyska – efter två år som utbytesstudent i Tyskland – engelska och en del holländska. Att resa och lära sig språk hör till hennes stora intressen.
– Min mamma har berättat att jag efter min första svenskatimme på sjuan kom hem och sa: ”Jag älskar det här språket!”
Tron var en naturlig del av hennes uppväxt: hon gick i söndagsskolan och i kyrkan med sin mamma. Hon är döpt i den ortodoxa kyrkan, som hennes pappa tillhörde, och var medlem där sina första sju år.
– Jag minns att jag i något skede när jag var fjorton hade en identitetskris och sa åt mamma: Sen när jag fyller femton, då blir jag ortodox igen.
Men hon gick i skriftskolan och blev hjälpledare, hon ledde barngrupper, var med i församlingens påskdrama. Hon hittade sin plats i församlingen och det väckte intresset för att studera teologi.
– Jag tog studenten i december och på våren kompletterade jag min examen med att skriva religion, på svenska.
Samma vår jobbade hon i kassan i en matbutik. Hon minns att hon satt och stirrade på väggen framför sig – det var en måndag morgon med få kunder – när hon insåg: det fanns ett jobb där hon kunde kombinera det här, att möta människor, med tron.
– Då visste jag att det inte bara var ämnet teologi som intresserade mig, jag ville bli präst.
Tron har en annan plats
Även om hennes pappa inte längre lever brukar Elefteria resa till sitt andra hemland varje år. Hon ser tydliga kulturella skillnader mellan hur tron tar sig uttryck i det grekiska samhället och det finländska.
– Tron är mera närvarande där, på något sätt.
Även om man inte skulle definiera sig själv som särskilt troende är trons symboler närvarande i vardagen i Grekland: man har ikoner, påskhälsningen ”Kristus är uppstånden” används inte bara i kyrkan, utan ute på gatan, när man ringer vänner, på sociala medier.
– Jag vet inte om det är så för att det blivit en vana för dem. För mig känns det som att man där verkligen får prata om Jesus.
När greker åker förbi ett kapell eller en kyrka hör det till att gå in och tända ett ljus. Hon tycker det är en fin vana, att kunna ta ett litet avbrott i den hektiska vardagen, gå in, tända ett ljus, be – om så bara för en minut eller fem.
En skillnad mellan de två samfund hon växt upp i är att en kvinna inte kan vara präst i ortodoxa kyrkan.
– Den kyrkan har andra traditioner, jag ser det inte som något problematiskt. Men det delar åsikter. Jag har varit ganska försiktig när jag berättat att jag ska bli prästvigd. Vissa tycker att det är jättefint, men vissa blir arga, de tycker bara att det är fel.
Ibland försöker hon förklara att kontexten och kulturen är en annan, och att prästens arbete ser väldigt olika ut. Ibland nöjer hon sig med att säga att hon är teolog.
En församlingsprästs jobb är mångsidigt. Även om hon nu har ungdomsverksamheten som sitt område dröjde det inte länge förrän hon fick göra sina första förrättningar.
– Det är bra att tvingas till det ganska fort. Ifall man väntar blir tröskeln bara högre.
En dag är det begravning, två dagar senare dop. Att få se hela livets spektrum tror hon hjälper en att orka med arbetet.
Även skådespelarintresset har varit till nytta. Prästen spelar inte en roll på det sätt som skådespelaren gör, men i olika sammanhang har hon en roll som representant för församlingen, kyrkan, något större än sig själv.
– Och det helt praktiska, att våga vara där framme, att artikulera, att skriva tal, säger hon. Samtidigt vill jag inte bara uppträda. Är det en bön, då ska jag faktiskt be.
Finsk-grekisk språkentusiast från Träskända. Ny ungdomspräst i Borgå domkyrkoförsamling. Utbildad bibliodramaledare och gruppträningsinstruktör.
Hela intervjun med Elefteria Apostolidou kan du läsa i Kyrkpressen nr25/2019.
