Filmaffischen visar en pojke i dunklet framför en kyrkas fönster där ljuset skiner genom de praktfulla glasmålningarna. Så är också I Guds namn en film om den lilla människan som farit illa i den ståtliga institutionen – och som trettio år senare kämpar för upprättelse och för att rättvisa ska skipas.
Pojken på filmaffischen föreställer ett av de många barn som utsatts för sexuella övergrepp inom katolska kyrkan. Filmen berättar om hur några av dessa offer hittar varandra efter att en av dem – Alexandre – försöker ställa kyrkan till svars för att den lokala kardinalen inte ingripit och för att prästen som begått övergreppen fortfarande jobbar med barn.
Flera av prästens offer bildar en förening för att arbeta vidare med frågan. Genom filmen, som är en fiktiv berättelse baserad på verkliga händelser, får vi lära känna flera av personerna i föreningen. Parallellt med att berättelsen rör sig kronologiskt framåt, refererar e-postväxling med anställda inom kyrkan eller händelser kring rättsprocessen, får vi se hur männen i föreningen får stöd eller blir utan stöd från sina partners, hur de närmar sig ämnet eller försöker ta avstånd från det.
Vi möter pojkar som växt upp till män, men som i mötet med minnena slungas tillbaka till de barn de en gång var. Övergreppen och förövaren har de gemensamt, likaså såren och de svåra samtalen med föräldrarna som så ofta handlar om frågan: vad visste ni, varför ingrep ni inte? En av filmens stora styrkor är att den porträtterar kollektivet, gruppen av män som delar erfarenheter men har olika sätta att hantera dem. I Guds namn visar hur de samlas i gemensam kamp – men också hur deras olikheter leder till slitningar och utmaningar och hur övergreppen inte är det enda som definierar dem.
En av de personer som får störst utrymme i filmen är fembarnsfadern Alexandre som säger att han fortfarande tror på Jesu kärlek, är en aktiv kyrkobesökare och kämpar för att kunna hålla kvar sitt andliga hem trots de övergrepp en av dess representanter utsatt honom för.
I bakgrunden finns frågan: Kan man som vuxen hela barndomens sår genom rättsprocesser? Filmen ger inget slutgiltigt svar på frågan, men kanske svaret finns i skildringen av den desperata viljan hos omgivningen att fortsätta blunda. Vare sig offrens familjemedlemmar eller den katolska kyrkan har mandat att bestämma när det är dags att sätta punkt.
