– Min tro har alltid varit självklar, ändå tvivlar jag varje vecka, säger Anna-Pia Svarvar.
Vi sitter på ett café vid åstranden i Åbo, Anna-Pia Svarvars studiestad. Varje vecka pendlar hon från hemmet i Larsmo till Åbo, där hon två nätter i veckan delar lägenhet med sin äldsta dotter Wilma, som också börjat studera i Åbo i höst.
Hon är tandskötare, och hon trodde alltid att när hon studerar vidare så ska studierna handla om munhälsa. Men nu studerar hon teologi.
– När min brorsdotter blev konfirmerad för några år sedan slog det mig: jag ska bli diakon.
Men eftersom hon inte är student var det inte alldeles lätt att komma in på socionomutbildningen. På uppmaning av en vän sökte hon också till teologiska fakulteten, och där kom hon in.
– Jag är fortfarande lite i chock – jag hade aldrig tänkt studera teologi, och jag hade aldrig trott att jag skulle kunna tänka mig att bli präst. Men nu vet jag att jag kommer att välja prästinriktningen. Jag har fått så mycket bekräftelse från så många håll, människor som sagt: Absolut, det där kommer att bli jättebra.
Anna-Pia Svarvar började i söndagsskola som fyraåring och sedan dess har hon varit med i olika församlingssammanhang. Innan hon fick barn var hon och maken Mikael intensivt aktiva med att leda lovsång, främst i Missionskyrkan.
– Vi blev också väldigt trötta. Det finns en viss liturgi också i frikyrkor, fast den ser annorlunda ut än i den lutherska. Det var skönt att just då flytta till Sverige och få lite avstånd. Där någonstans tror jag att min tro förändrades.
Tidigare, säger hon, var hon väldigt svartvit. Hon var mot kvinnliga präster. Det var absolut fel att skilja sig. Homosexualitet var ett stort nejnej.
– När vi bodde i Sverige träffade jag för första gången personer som tillhörde en sexuell minoritet och märkte att de var alldeles normala.
Men det mest omvälvande var att deras första barn, dottern Mathilda, föddes. Förlossningen var svår, och när Anna-Pia Svarvar vaknade upp efter att ha legat nedsövd fick hon veta att Mathilda levde men hade fått en cp-skada.
– Att få ett barn med ett svårt handikapp ändrade på precis allt. När man går igenom något sådant förändras ens förhållningssätt, hur man tänker.
Hon insåg att det enda som var viktigt var att Mathilda fanns.
– Det var aldrig ett problem att hon hade ett handikapp. När hon dog som femåring tappade vi vår identitet, för vi hade varit handikappföräldrar. Sen var vi bara vanliga föräldrar till våra två barn. Det var jättekonstigt.
Var du arg på Gud för att Mathilda dog?
– Nej, det var jag inte. Men jag har många gånger tänkt att skulle jag inte haft Gud, så … Vi kände att vi klarar det för att det fanns något att luta sig mot. När hon dog tänkte vi: Nu måste himlen finnas, på riktigt. Nu måste den finnas. Det kan inte finnas ett sådant alternativ att vi inte ser Mathilda igen.
Läs hela artikeln i papperstidningen.
