Den dagen då intervjun gjordes cyklade Magnus Riska från hemmet i Helsingfors till jobbet i Borgå.

"Jag vill veta var min gräns går"

triathlon.

Magnus Riska drömmer om att en dag få delta i det ultimata triathlonloppet, Ironman på Hawaii. – Varför gör jag det här? Den frågan kommer vid åttonde, nionde timmen.

5.9.2019 kl. 18:00

När Magnus Riska, dekan vid domkapitlet i Borgå, fyller år nästa gång blir han 57. Ändå tror han att hans bästa år som triatlet ligger framför honom.
– Nu tävlar jag i klassen 55 till 59 år. På Twitter beskriver jag mig som ”definitely mamil”. MAMIL står för ”middle aged man in lycra” (medelåldersman i lycra). Under det första året i följande klass är jag åldersmässigt i bästa läge för att klara mig bra.

Idag har han en egen tränare och jobbar hårt för att förbättra sitt resultat i alla de tre grenar en triatlet måste behärska: simning, cykling och löpning. Hans dröm är att kvalificera sig för Ironman-tävlingen på Hawaii, den tävling världens tuffaste triatleter deltar i. För att komma dit måste han placera sig alldeles i toppen av sin klass i någon annan Ironman-tävling.
– Det är helt klart mitt mål, men det är lång väg dit. Då borde jag göra ett resultat som kommer nära tio timmar – troligtvis under.

Och vad är det som tar tio timmar? Jo, att simma 3,8 km, cykla 180 km och sedan löpa ett maratonlopp (42 km) på det. Inte att undra på att triatleter kallar tävlingsdagen för årets längsta dag. När man kommer i mål får man löpa på en röd matta.
– Det är ett stort ögonblick, och många gråter när de springer i mål.

Magnus Riska har alltid gillat idrott, men när han var ung utövade han inte någon gren på tävlingsnivå. Sitt första maratonlopp sprang han år 1991, och sedan blev det ungefär ett lopp per år. När han blev äldre märkte han att han återhämtade sig långsammare från löpningen och började längta efter en mer mångsidig gren. När hans barn blev så stora att de kunde ta sig hem från eftis själva skaffade han en cykel, och började cykla till och från jobbet – 14 kilometer ena vägen. År 2009 deltog han i sin första, lilla triathlontävling på simstadion: 300 meter simning, tio kilometer cykling och 3 kilometer löpning.
– Jag var nervös, men tyckte det var jätteroligt. Där började det. Jag var barnsligt förtjust över att ha deltagit i min första tävling.

Då började han träna på allvar, men drabbades också av motgångar. År 2011, när han tränade för Järnmannen-tävlingen i Kalmar, föll han med cykeln och bröt nyckelbenet. Det var ett svårt benbrott, och han var tvungen att lägga träningen på is.
– Jag försökte hitta något sätt att motionera på, jag kan inte sitta stilla. Får jag inte röra på mig mår jag psykiskt dåligt: det börjar krypa i mig. Under alla de här åren har jag blivit van vid att röra på mig, och jag vet att jag mår bra av det.

Som tröst köpte han sin första triathloncykel, och via cykelförsäljaren kom han i kontakt med en grupp som skulle delta i Ironman i Frankfurt. Gruppen bestod av 17–18 personer, med minister Alexander Stubb i spetsen.
– Det var masstart vid en sjö. Jag kom dit halv sex på morgonen – starten var sju – och såg en rad med ambulanser. Och då tänkte jag: vad är det jag ger mig in på?
Simningen gick bra – som den brukar – cyklingen var tung på grund av den hårda blåsten. Och vid löpningen lärde han sig att vila mer.
– Om jag hade förstått att gå vid väskestationerna hade jag sparat mycket energi. Efter 35 kilometer var jag så trött – onödigt trött.

Sedan den första långa tävlingen i Frankfurt har han deltagit i många, jagat efter bättre tiden, slipat tekniken. Dagen när vi träffas har han cyklat från hemmet i Botby gård till arbetsplatsen, domkapitlet i Borgå. Hans triathloncykel är så värdefull att den parkeras inne i domkapitelshuset.

Varför gör du det här? Det låter jättejobbigt.
– Det är en bra fråga, och man måste ha svaret klart för sig, för vid åttonde, nionde timmen ställer man den till sig själv. Det är mig själv jag tävlar emot. Det handlar om en sorts fascination: Var går min gräns? Jag har inte varit en toppidrottare i min ungdom, så jag vet att mitt optimala resultat finns i framtiden.

Simningen är hans starkaste gren. För många triatleter är simningen ett spöke – det känns hemskt att simma så långt i mörkt vatten, i en sjö eller i havet.
– Jag tycker inte själv att det känns obehagligt, och våtdräkten gör det snabbare och säkrare. Man kan egentligen inte drunkna i en våtdräkt.

Vad gäller cyklingen har han mycket att förbättra. Cykling är den gren han tränat allra minst.
– Men man får inte ha gasen i botten i slutet av cyklingen heller, för man måste lämna den sista växeln oanvänd för att orka springa. Jag minns min första långdistanstävling i Frankfurt – det kändes helt absurt när jag snörde på mig löpskorna: Magnus, du ska ännu springa maraton. Voj hemska saker!

Du var redan så trött?
– Ja. Det kändes … jag hittar inte ett adjektiv för det. Men småningom kom jag fram till att jag inte ska tänka på det. Det är bara att sätta på skorna och fara iväg. Jag tänker att jag tar lite i gången. På det viset kommer jag småningom i mål.

Magnus Riska påpekar att man inte kan påstå att det är hälsosamt att delta i ett Ironman-lopp, men det är hälsosamt att träna.
– Grenen är så mångsidig. Ofta är till exempel simningen återhämtande, och i cyklingen kommer i inga stötar, det är bara att lära sig att sitta på sadeln. Det är löpningen som sliter på en mest. Så när man tränar triathlon springer man inte så hemskt mycket. Ett vanligt träningspass kan vara till exempel att cykla ett par–tre timmar, sen springer man så länge att det börjar kännas som löpning, till exempel 15–20 minuter. Det är de första kilometrarna som känns värst.

Brukar du be om hjälp och styrka av Gud under en tävling eller träning?
– Jo. Till exempel imorse när jag cyklade till jobbet och cyklade hårt i 20 minuter. Ofta, när jag hör att det kommer en bil, säger jag bara ”Jesus”. Jag ber instinktivt om beskydd. De allra flesta bilister beter sig väl, men ibland finns det sådana som inte gör det.
Han påpekar att hans kristna tro fyller honom i vardagen, hela tiden.
– Speciellt före större tävlingar, innan jag stiger i vattnet, brukar jag klä mig i vapenrustningen (Efesierbrevet 6:10–18, red. anm.).

Vad tänker du på när du löper den sista etappen, när det är som tyngst?
– Det är fiffigt att tänka på nånting. Det dumma är att tänka ”oj vad trött jag är”. Det finns ganska många undersökningar om det här, och det finns metoder. Människan är så enkel – du kan inte tänka på hemskt många saker samtidigt. När man blir trött tänker man lätt instinktivt att nu kommer man bara att bli tröttare. Men det kan gå tillbaka. I stället kan man tänka: nu känns det så här, men snart kanske det känns bättre. Och så kan man försöka ändra på något, till exempel sin löpteknik eller sin hållning.

Just för att orka med den långa tävlingen är det viktigt att ta hand om sin muskulatur – särskilt ryggen och magen.
– Jag tränar inte magen för att få en sixpack, utan för att magmusklerna stöder ryggmusklerna. Det är som med sångare – det är viktigt att ha stöd.

Sitt bästa lopp hittills gjorde han i Barcelona år 2016.
– Då sprang jag bredvid en yngre kvinna från Helsingfors. Det visade sig att hon var professor i miljövetenskap vid Helsingfors universitet. Vi höll ungefär samma fart och småpratade då och då. Efter 25–30 kilometer märkte jag att det blev tystare och tystare, för vi blev trötta. Så jag föreslog att vi skulle prata om vår forskning, hon berättade om sin och jag om min. Jag tror det var bra, för vi fick bort tankarna från hur det kändes.

Många i triathlonkretsarna vet att han är präst. Ibland talar han tro när han löper bredvid någon annan.
– Vid FM-tävlingarna har de till och med låtit mig välsigna alla tävlanden före starten. Det har känts fint. När människor står inför stora utmaningar har de vanligtvis inte något emot lite extra hjälp någonstansifrån. När jag erbjudit det så har ingen tackat nej.

Sofia Torvalds



De stupades dag. ”Jag kommer nog snart hem bara du lite väntar”, skrev pappa i ett kort från fronten. Marita och Rea Wilenius var en gång Församlingsbladets krigsfadderbarn. 17.5.2019 kl. 14:54

Kristinestad. Opinionsnämnden för massmedier anser att tidningen Syd-Österbotten inte gjorde fel i att publicera insändaren där en präst framförde sina åsikter om sexuella minoriteter. 16.5.2019 kl. 15:10

nytt från domkapitlet. Domkapitlet i Borgå stift hade möte på tisdag och behandlade en lång rad ärenden. Bland annat förordnades Lemland-Lumparlands församlings kyrkoherde Benny Andersson till kontraktsprost i Ålands prosteri medan Monica Cleve blir tf. kyrkoherde i Sjundeå svenska församling. 15.5.2019 kl. 15:19

fusion. Domkapitlet i Borgå stift beslöt vid sitt möte på tisdagen att man för Kyrkostyrelsen förordar att Pedersöre, Esse och Purmo församlingar bildar en församling från den 1 januari 2020. Det innebär samtidigt att man rekommenderar att Jakobstads svenska församling fortsätter som en självständig församling och inte ingår i den nya församlingen. 15.5.2019 kl. 14:52

Kyrkomötet. Efter tre dagars sittande i plenumsalen fraktades alla kyrkomötesombud in till Åbo centrum för att möta unga från olika håll i Finland. Barn, unga och kyrkans framtid var teman som gick som en röd tråd genom kyrkomötesveckan. 10.5.2019 kl. 17:30

dop. Kyrkomötet beslöt att det i framtiden ska räcka med att ett barn som döps har en fadder, istället för två som är dagens minimikrav. Målsättningen är att minska trösklarna för föräldrar som vill låta döpa sina barn. 10.5.2019 kl. 10:36

val. Berndt Berg blev idag återvald som prästassessor i domkapitlet. 9.5.2019 kl. 15:53

församlingssammanslagning. Gemensamma kyrkofullmäktige i Pedersöre kyrkliga samfällighet vill ha en gemensam svensk församling för Jakobstad, Pedersöre, Esse och Purmo. Det blev beslutet i går kväll efter en ytterst jämn omröstning där rösterna föll 19-19. Det innebär att ordförande Rainer Karvonens röst avgjorde. 9.5.2019 kl. 11:23

kyrkomöte. Ärkebiskop Tapio Luoma öppnade kyrkomötet i Åbo på tisdag morgon. I sitt öppningstal efterlyste Luoma en konstruktiv syn på nationalism. 7.5.2019 kl. 13:26

retreat. Tyst retreat. Hur fungerar det? Vad gör man hela dagarna? Ska vi faktiskt vara tysta i nästan två dygn? Får jag alls ha min telefon? Nyfikenheten ledde en retreat-nybörjare till Snoan. 6.5.2019 kl. 11:21

påven. En grupp katolska intellektuella anklagar påven för heresi, alltså irrlärighet. 3.5.2019 kl. 09:02

profilen. Hennes resa gick från en sträng tonårstro till en tid utan kyrkan, tills hon landade i tillit. På vägen har hon mött sorg, kärlek och underbara tillfälligheter. Ester Miiros har kommit till att dörrarna öppnas när tiden är rätt. 24.4.2019 kl. 12:18

sjukdom. För knappt två år sedan fick Tuija Tiihonen veta att hon lider av obotlig cancer. Sedan dess har hon börjat måla, blogga och be. Gud har inte gjort henne frisk, men Han har gjort henne hel. 18.4.2019 kl. 14:05

Påsktraditioner. Vilka traditioner hör påsken till? Hur kan påskfirande se ut i Esbo, Karleby och Senegal? Vi diskuterade med tre personer. 17.4.2019 kl. 14:20

Minnen. Påsken är Merete Mazzarellas favorithögtid. Den är både mörker och ljus. Hon minns allt från hemlagad memma till en ensam påsk som tolvåring. Och hon brukade älska påskalamm, men det fick ett abrupt slut. 17.4.2019 kl. 00:00

FINSKA MISSIONSSÄLLSKAPET. Finska Missionssällskapet kämpar med ekonomin och planerar en omstrukturering som kräver omställningsförhandlingar. Hela personalen omfattas. Uppsägningsbehovet uppskattas till högst en tredjedel av personalen. 22.9.2023 kl. 12:21

PSYKISKA PROBLEM. Familjerådgivningscentralerna har sedan 2020 besvarat enkäter om vilka trender som syns i familjerådgivningen. I enkäten 2023 sa 83 procent att klienternas psykiska problem har ökat. 20.9.2023 kl. 17:23

Replot. Replotherden Camilla Svevar jobbar nu i Vasa – och domkapitlet har inte hittat någon vikarie. 18.9.2023 kl. 16:13

kyrkoherdeval. Vanda svenska församling och Monica Cleve nådde förlikning om kyrkoherdevalet. Kristian Willis torde installeras som kyrkoherde i Vanda nästa år. 18.9.2023 kl. 15:50

tro. Prästen och själavårdaren Maria Widén lärde sig tidigt att vi är kluvna: vi vill göra gott men gör ändå så mycket ont. Hon kallar de sidor i oss själva som vi gärna vill förneka för ”bräkande får”. Dem får vi lära oss att acceptera och älska, liksom vi måste acceptera att lidande och smärta är en del av vårt liv. – Nåden hjälper oss att bli vän med det vi föraktar. 15.9.2023 kl. 17:00