Varje dag avslutas med att Leif läser en andakt för Gita.
Varje dag avslutas med att Leif läser en andakt för Gita.

Kärleken bär allt, tror allt, hoppas allt

demens.

För fyra år sedan förändrades Gita och Leif Lindgrens liv när Gita fick diagnosen pannlobsdemens.

8.2.2019 kl. 13:12

Morgon i Dalsbruk. I det gula huset på Honolulugränd går Leif ”Lefa” Lindgren in i det som förr var en del av vardagsrummet men som nu upptas av en dubbelsäng. I den ligger hans fru Gita och sover.
– Godmorgon, dags att stiga upp! säger han och böjer sig över sängen.

Hon öppnar ögonen, de ler mot varandra. Varsamt får han upp henne i sittande ställning, sedan stiger hon upp. De står länge och kramas. Sedan går de på toaletten och byter blöja.
Morgongröt. Gita äter alltid sin med hallonsoppa och Leif sin med blåbärssoppa. Han rör om i hennes gröt och för skeden till hennes läppar. Hon gapar. Ibland tvekar hon. Då går det att få igång ätandet genom att växla om till en klunk saft.

– I fjol hade vi en period då Gita inte ville äta. Varje måltid kunde ta timmar. Jag höll på att bli galen, säger han.
Han pratar, hon ler. Jo! säger hon, med eftertryck. Och ibland något annat, något som har precis rätt tonfall och intensitet men som ingen av oss kan tyda.

Gita och Leif träffades på Frälsningsarméns Tempelkår i Helsingfors. Först var de med i scoutverksamheten, senare i horn- och strängmusikkåren. Gitas första minne av Leif var när de skulle gå in i scoutlokalen och Leif inte höll upp dörren för henne utan gick först och lät den slå igen precis framför henne. Vilken ohövlig pojke!

– Hon sparkade mig med sin träsko. Jag har fortfarande ett märke på benet, skrattar han.
De fortsatte träffas tillsammans med andra ungdomar: på gudstjänster, läger och samlingar.
En sommar hade Gita jobbat i Österrike och fått paratyfus. Hon låg på Aurora sjukhus, och Leif hade kort väg att besöka henne efter gymnastiklektionen. Så han gick dit en gång i veckan och pratade bort en stund.
Egentligen är han rätt trevlig, tänkte hon.

Efter en samling fick han ingivelsen att lägga armen om hennes axlar. Hon lät den ligga kvar.
Han var sjutton, hon skulle strax fylla nitton. Sedan dess har de varit tillsammans.

Hösten 2014 gick Gita på minnesundersökning. Både Leif och barnen hade under en längre tid tyckt att hon tidvis hade problem med närminnet.

Leif bokade tid och körde Gita till hälsocentralen utan att berätta för henne vad det handlade om – han visste att det skulle göra henne rasande. Han satt utanför och undrade vem som skulle komma ut först, sköterskan eller Gita – och på vilket humör. När Gita kom ut var hon glad – tyvärr var resultaten från undersökningen inte lika muntra.

Den första undersökningen ledde till en ny minnesundersökning, och sedan till magnetröntgen i Åbo.
Det var en bekymrad läkare som rapporterade om fynden.
– Han sa att han var förvånad. Man hade hittat hundratals brustna mikroblodkärl.
Gita fick diagnosen frontallobsdemens, eller pannlobsdemens. Det är en form av demens som leder till att nervcellerna i hjärnans främre delar förtvinar. Personligheten, och hur man fungerar i sociala sammanhang, påverkas. Man får svårt att uttrycka sig språkligt, omdömet sviktar.

Gita var sur och arg över diagnosen.
Senare den hösten var läget förtvivlat. Livet därhemma var en enda kamp, Gita var rastlös, arg och verbalt aggressiv. Leif gick till hälsocentralen och sa att nu orkar han inte mer, och Gita fick plats på en psykiatrisk avdelning i Halikko.
”Det här är inte rätt plats för henne”, sa de på mentalsjukhuset.
”Men det är rätt plats för oss just nu”, sa han.

När han körde henne dit berättade han inte vart de skulle. När han kom hem igen – ensam – bytte han lakan och frågade sig om hon någonsin skulle komma hem igen.
– Den kvällen grät jag som jag aldrig gråtit i hela mitt liv.

På programmet idag: att tömma diskmaskinens besticklåda. De ställer sig bredvid varandra vid kökslådan.
– Det där är en liten sked. Den ska dit. Och det där är en stor. Så där. Och en liten. Dit ska den!
Det skulle givetvis gå snabbare, säger han, att göra det själv. Men det är viktigt att Gita är aktiv, ens på något sätt.

Varje kväll läser de en text ur Erik Vikströms andaktsbok Min bön. När de kommer till slutet börjar de från början igen. Nu är de på femte varvet.
– Jag kallar det ”femte årgången”, ler Leif.

Hans tro, säger han, är inte tillräckligt stark för att han ska be att Gita ska bli frisk.
– Det ryms inte i mina tankebanor. Om jag ber för något ber jag att jag själv får vara frisk och ta hand om Gita.

Men kanske, tänker han, har Gud en plan också med det här.
– Vår kärlek har aldrig varit så stark som nu. Det är äkta kärlek, helt utan krav. Allt som vi gör är fullt av kärlek. När vi stiger upp och hon lutar sitt huvud mot mig känner jag att det är där hon vill vara. Vi har det mycket bättre än i många andra parförhållanden.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Sofia Torvalds

skidolycka. Krishjälp och samling för den som behöver samtala. 17.2.2019 kl. 14:16

nytt från domkapitlet. Två präster klara för ny post och en ledig kyrkoherdestol i Sibbo, i senaste nytt från domkapitlet. 8.2.2019 kl. 15:34
Hilkka Olkinuora är präst, journalist och författare. – Godhet är ingen prestation, säger hon.

Rannsakan. Får jag göra goda saker för att själv må bättre? Och hur mycket goda handlingar måste jag utföra? Kan jag sitta på min kammare och vara god? – Godhet är en horisont vi styr mot enligt bästa förmåga, säger Hilkka Olkinuora. 7.2.2019 kl. 10:06
Markus Engström

Kristinestad. Biskop Björn Vikström har gett kaplanen Markus Engström i Kristinestad en varning för det språkbruk som han använt i en insändare i tidningen Syd-Österbotten. 4.2.2019 kl. 14:18
Itohan okundaye från Nigeria var människohandelsoffer i Italien i sex år. Tillammans med Eva Biaudet pratade hon om människohandel under Blomma-konferensen i september i Helsingfors. 

människohandel. Ett offer är inte nödvändigtvis inlåst, utan låset utgörs av psykologisk makt. 14.11.2017 kl. 00:00
Itohan Okundaye säger att hon inte kunnat berätta om beslutet än för sin son. – Han har haft så höga förväntningar.

Asyl. Itohan Okundaye är ett människohandelsoffer med en son född i Finland. Efter ytterligare ett avslag från Migri kan de hämtas när som helst av polisen. 1.2.2019 kl. 18:21

biskopsvalet 2019. En biskop mitt i hjorden, en kyrka som bär mening, att börja med bön, att gå tillsammans. De är fyra kandidater med fyra livsberättelser och fyra perspektiv på vad det innebär att vara biskop. 30.1.2019 kl. 11:00
Fr.v. församlingsrådsmedlem Gun Monto, ungdomsarbetsledare Ann-Mari Karlsson och Dan Krogars, kyrkoherde Stina Lindgård och kaplan Robert Lemberg.

agricola församling. På söndag firas Svenskfinlands nyaste församling. Skönt att äntligen komma igång och roligt med fler kollegor, tycker medarbetarna i Agricola svenska. Utmaningar finns också, i ekonomin och de större geografiska avstånden. 29.1.2019 kl. 09:05
En hjärtlig hälsning från Ungdomens Kyrkodagar 2019.

ungdomens kyrkodagar. Hållbar konsumtion, ensamhet och psykisk ohälsa, sexuella trakasserier och vem som ska jobba i kyrkan i framtiden – Ungdomens kyrkodagar vidrör många brännande teman. 25.1.2019 kl. 19:34
Anders Österback är viceordförande i församlingsrådet i Kristinestads svenska församling.

Kristinestad. Församlingsrådet uppmanar kyrkoherde Daniel Norrback att lägga av med debatter i sociala medier. – Min uppfattning är att kyrkoherden inte tog uppmaningen till sig, säger församlingsrådets viceordförande Anders Österback. 24.1.2019 kl. 12:54
Slutet nått

Kyrka. Under hösten har samtliga stift i landet arbetat med att förnya sina webbplatser. I december lanserades också Borgå stifts nya webbplats. 9.1.2019 kl. 09:00

Bidrag. Manusförfattare och regissör Klaus Härös film Livet efter döden får Kyrkans mediestiftelses största produktionsstöd, 20 000 euro, hösten 2018. 19.12.2018 kl. 12:00

missionsorganisation. Vid sitt möte senaste vecka beslöt biskopsmötet att inte rekommendera för kyrkomötet att Suomen Lähetyslentäjät ry (MAF Finland) godkänns som kyrkans missionsorganisation. 12.12.2018 kl. 08:00