Min resa genom litteratur om konsumism började med ingivelsen att läsa en modern klassiker som länge stått oläst i min bokhylla: Du sköna nya värld.
I Aldous Huxleys framtidsvision är livet till synes så enkelt. Det finns ingen klassproblematik eftersom alla människor odlas fram i laboratorier och skräddarsys för sin framtida uppgift. Enahanda arbete utförs av så kallade ypsilonindivider som är förprogrammerade att gilla sin lott i livet och alltså aldrig kommer att ställa till med revolution. Parfymen kommer ur kranar i badrummet, kvinnorna slipper föda barn, världen är konfliktfri och alla verkar veta sin plats och vara nöjda med den. Om livet känns lite trist, om man drabbas av oro eller grubbel, är det enkelt åtgärdat – något gram av mirakelmedicinen soma löser upp de dunkla skyarna på nolltid. Alla har det så bra hela tiden – eller snarare: alla verkar så övertygade om att de har det så bra. Men det anses suspekt att vilja vara för sig själv och tänka efter, suspekt att ifrågasätta samhällsordningen. Det goda livet i Du sköna nya värld uppnår man genom att knapra soma, gå på sportevenemang och kulturupplevelser i stil med känselfilm.
Det finns ett citat i Du sköna nya värld som får mig att haja till:
– Som jag redan sagt, fanns det något, som kallades för kristendom. /…/Underkonsumtionens etik och filosofi.
Jag stannar upp i min läsning och börjar inse att min tro och den kyrka jag tillhör kanske på allvar har en nyckel till ett motstånd mot konsumismen, och att den tanken verkar ha tänkts långt före min egen tid.
Romanens framtidsvision är förstås på många sätt en bild av sin egen tid och av den egna tidens verkliga eller förmodade hotbilder, men det finns aspekter av Aldous Huxleys berättelse som fortfarande känns kusligt nära vår egen tid.
Att världen har makt över oss inte bara genom våld, utan också genom att förströ oss med njutbar underhållning. Och att vi är skyldiga samhället att konsumera, så som ett mantra i romanen lyder: Bättre kassera än reparera. Rikedomen flyr ju mer man syr …
Den medborgerliga plikten
1932, när Aldous Huxley gav ut sin framtidsvision, hade man tydligen inte hunnit bli allt för medveten om att jordens resurser är ändliga. I dag är vi mer medvetna om att resurserna faktiskt kan ta slut en dag, men vi lever ändå som om vi skulle befinna oss i en framtidsvision från en tid när vi inte förstod bättre. Varför gör vi egentligen det? Jag går vidare till Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde för att hitta fler tankar om konsumismen i min egen tid, och läser: Konsumtion är helt enkelt ett av de viktigaste sätten genom vilka vi uppfyller våra medborgerliga plikter.
Det handlar alltså inte bara om att vara en god människa i största allmänhet, utan i synnerhet om att vara en god konsument. Vårt uppdrag är att rädda välfärden genom att konsumera mer. Alla som följt med nyhetsrapporteringen någon gång under de senaste åren har hört detta upprepas. Och de allra flesta som ställt sig frågande till hur planeten ska kunna bära all konsumtion, hur mänskligheten mår av all denna konsumtion, brukar få höra att de inte förstår hur världen fungerar. Som Nina Björk skriver: Vi ska vara någonting som kallas för realistiska och som innebär att vi ska göra samma sak som vi har gjort de senaste tvåhundra till trehundra åren. Vi ska skapa arbeten, vi ska skapa efterfrågan, vi ska hålla hjulen snurrande och tillväxten hög och högre och högre igen. Trots att denna realism kräver fler jordklot än ett finns det inget annat sätt.
Staten, ekonomerna och företagen vill alltså att vi ska konsumera – men riktigt goda konsumenter blir vi inte av pliktkänsla utan tack vare att vi får lära oss att det är på det sättet vi förverkligar oss själv och uppfyller våra drömmar. Aldous Huxley förstod detta redan 1932 och Nina Björk dyker om och om igen ner i vår egen tids berättelser som fostrar oss till att välja konsumtion.
Det finns också en annan typ av motrörelse, och den baserar sig på den kristna tron. Om den skriver Patrik Hagman i Om kristet motstånd. Hagman menar att konsumtionen tillsammans med marknaden och trenderna blir en avgudadyrkan när den upphöjs till det som ger vårt liv mening. Konsumtionen blir vår gud, det som vi ordnar upp vårt liv efter, det som vi riktar in våra begär, vår längtan och vår strävan mot.
Finlands evangelisk-lutherska kyrka genomför som bäst den sjätte upplagan av kampanjen ekofasta. I år fokuserar ekofastan på att minska konsumtionen och på att återbruka och reparera i stället för att köpa nytt. Det är inte längre 1932 och vi har åtminstone i teorin börjat inse vad det betyder att jordens resurser är ändliga. Allt som oftast nås vi också av sorgliga rapporter om hur våra kläder och vår elektronik blir till. Barn som bryter de mineraler som småningom hamnar i våra smarttelefoner och surfplattor, textilarbetare som kläms till döds när fabriker rasar ihop. Vår konsumtion har alltså ett pris utöver både det vi betalar för att köpa varan och utöver det vårt jordklot betalar för att bidra med råvaror och energi för tillverkningen av varan. Någon annan, behändigt långt borta från vår egen omedelbara närhet, betalar det priset.
Det finns ett annat val
Både Hagmans och Björks böcker handlar ju också i högsta grad om att konsumismen inte bara påverkar människor negativt i produktionsänden. Faktum är att också vi själva påverkas av att leva i en värld där status, gemenskap och identitet är något man köper. Nina Björk skriver om hur människan är unik bland de andra djuren i sin förmåga att drömma om framtiden. Just denna förmåga är guld värd för den som vill sälja oss en framtid – en framtid där våra kläder, vårt hem, våra resor och vår kulturkonsumtion gör det tydligare för oss själva och andra vilka vi egentligen är.
Kanske är det här det verkliga skälet till att kyrkan uppmanar oss att ekofasta. Inte bara för att det finns ett moraliskt problem med vår konsumtion, inte bara för att den överdrivna konsumtionen kan anses vara stöld från kommande generationer, utan också för att Gud inte skapade oss till människor som måste förtjäna sitt värde genom att köpa rätt livsstil.
Hagman och Björk har lite olika motiv för sin kritiska granskning av konsumismens tidevarv, men de är båda eniga om att vi inte är dömda att sitta fast i detta tidevarv till det bittra slutet. En annan väg, en annan värld, är möjlig. Nina Björk avslutar sin bok med följande ord: Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många. Patrik Hagman skriver för sin del om etiska val i matbutiken och bemöter frågan om vilken skillnad det gör att en enskild konsument väljer att köpa en rättvisemärkt produkt. Den direkta betydelsen av ett sådant val är knappt mätbar. Men den egentliga poängen finns på ett annat plan, nämligen vad denna vana gör med mig som person.
Men effekten av valet tar inte slut där. Våra val kan också inspirera andra: Varje gång vi ser någon som handlar annorlunda tvingas vi, om än bara för ett ögonblick, reflektera över våra egna val.
Medan Du sköna nya värld är lätt ångestframkallande ger Hagmans och Björks böcker hopp. Hoppet de förmedlar handlar om att vi inte är ensamma, men också om att förändring är möjlig. Nina Björk rasar mot den likgiltighet som säger att konsumismen är det enda möjliga alternativet. Patrik Hagman varnar för likgiltigheten som får oss att tro att våra goda strävanden är onödiga och meningslösa.
