Imre Kertész tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2002.

Om att fortsätta leva

En gång var han en pojke som överlevde Auschwitz och Buchenwald. Senare blev han författare och Nobelpristagare. 13.5.2016 kl. 16:15

Den sista mars i år dog Imre Kertész. Det var väntat, men jag var ledsen ändå. Nu är det omöjligt för mig att nånsin träffa honom, tänkte jag. Å andra sidan har jag ju läst så mycket av honom att jag inte alls är övertygad om att han skulle ha blivit glad över att träffa mig. Jag skulle ha varit en av de där andfådda människorna som omringade honom vid varje signering eller bokmässa, tröttade ut honom, hindrade honom från att göra det han verkligen ville, det vill säga skriva.

Kertész verkade se på världen på ett roat avstånd, alltid med något skarpt i blicken. Jag läser en intervju med honom i The Paris Review, en sen intervju då han är mycket utmattad av Parkinsons sjukdom och behöver hjälp och stöd av en vän för att orka svara på frågorna.
Intervjuaren ber honom berätta om hur det gick till då han började skriva som tjugofyraåring. Det var en tanke som slog honom på gatan, som en uppenbarelse, säger han. ”Men det var i själva verket inte alls förståndigt av mig att börja skriva. Min ekonomiska situation var inte sådan att jag hade råd att bli författare. Jag hade inte ens en penna.”
Han säger att skrivandet förändrade hans liv, att skrivandet har en existentiell dimension. Och det är sant, han skriver som någon som måste skriva, som den som knäpper händerna för att inte gå under.

Är det därför jag gillar Imre Kertész så mycket? För att han skriver som den troende tror, som om inte bara hans varande i nuet utan också i livet efter detta hade allt att göra med de bokstäver han formar?
”//jag arbetar nämligen ständigt, inte enbart för att få ihop till brödfödan, skulle jag nämligen inte arbeta, då skulle jag leva, och om jag levde vet jag inte vad det skulle tvinga mig till, och det är bäst att jag inte vet det, fastän mina celler, mina inälvor nog anar det, det är ju därför jag arbetar oavbrutet: så länge jag arbetar finns jag till,//” (Ur Kaddish för ett ofött barn)

Imre Kertész föddes år 1929 i Budapest, i en ungersk judisk medelklassfamilj. Då judeförföljelserna började måste den 14-åriga Kertész avbryta sin skolgång och börja arbeta.
Den ungerska riksföreståndaren Miklós Horthy vägrade låta Tyskland deportera de ungerska judarna trots att Ungern deltog i andra världskriget på axelmakternas sida – det här beslutet räddade säkert många ungeska judars liv. På våren 1944 förlorade Hitler tålamodet med Horthy, ockuperade Ungern och bortförde Horthy i fångenskap (han befriades senare av amerikanska trupper).

Några månader senare skickades Kertész till Auschwitz och därifrån till Buchenwald. Liksom huvudpersonen i romanen Mannen utan öde ljög han att han var äldre än han var för att undvika gaskamrarna. När Buchenwald befriades var han svårt sjuk, men överlevde.
Under trycket av ett totalitärt system – det stalinistiska Ungern – skrev han om ett annat totalitärt system – nazismen. Mannen utan öde, Kertész mest kända verk, fick nästan ingen uppmärksamhet då den kom ut i Ungern och blev känd först många år senare, då den översattes till tyska.
”Under stalinismen var du helt enkelt tvungen att fortsätta leva, om du kunde. Nazistregimen innebar, å andra sidan, en mekanik som arbetade med sådan brutal fart att detta ”att fortsätta leva” var att överleva. Nazismen svalde allt. Det var en maskin som arbetade så effektivt att de flesta inte hade en chans att förstå vad de genomlevde”, säger han i The Paris Review-intervjun.
Att försöka förstå vad man genomlever, vad det än är – var kanske det som Imre Kertész gjorde så väl att det blev inte bara stor konst utan en livshållning.

Varför blir man förtjust i en författare, varför blir man det inte? Är det tonen, språket, berättandet?
Eller är det temat?
Imre Kertész skriver, som icke-religiös jude, om skam och identitet på ett sätt som jag känner igen mig i, även om jag själv inte har någon som helst erfarenhet av att vara förföljd för min ras eller tro. I Mannen utan öde gör huvudpersonen, en tonårspojke, ett besök hos en granne, och där vill dottern (en judisk flicka i hans egen ålder) diskutera varför den gula stjärnan som de alla måste bära på sitt bröst får henne att känna sig ”hatad”. Den vetskapen, vetskapen om att ”judar är annorlunda än andra” får henne att känna än ett slags stolthet, än någon sorts skam. Pojken är förbryllad över att frågan väcker så många frågor hos henne. Han berättar en historia om ett barn som blivit förväxlat med en annan familjs barn för att få henne att inse att det enbart är slumpen – inget som har att göra med ras eller särskilda egenskaper – som utvalt just henne och ingen annan att bära den gula stjärnan.
Och hon börjat gråta förtvivlat. Om hon skulle kunna vara någon annan än den hon är tvungen att vara, då är det ingen mening med alltihop, det är en tanke man inte kan stå ut med, säger hon.

I Kaddish för ett ofött barn återkommer Kertész till samma tema gång på gång. Protagonisten diskuterar med sin fru, som är barn till föräldrar som överlevt Förintelsen, hon är en flicka som tidigt förstår att hela hennes liv kommer att präglas av en religion och kultur som hon varken känner till eller intresserar sig för, ingenting skiljer ju henne från någon annan, ”skulle det då måhända vara, sade hon, ett i hennes gener nedlagt hemligt urgammalt budskap, som hon själv inte hör och därför inte heller kan känna till?”.
I sin sista bok, Den sista tillflykten, skriver Kertész om en författare som vill skriva en bok om Bibelns Lot (ja, just han vars fru vände sig om för att se på det förstörda Sodom och därmed förvandlades till saltstod). Men hans Lot är en ”på visum och uppehållstillstånd lysten Lot”, en ”ohjälpligt främmande individ, vars hudfärd alltid kommer att skilja sig något till och med från hudfärgen på dem vilkas hudfärg liknar hans egen hudfärg”. Författarens teori lyder så här: samhällets emotionella jämvikt kräver att den rollen, Lots roll, ska skapas och fyllas, och hos judarna fanns det tillräckligt mycket högmod och utmaning för att ”inte bara fylla denna speciella roll utan för att däri se ett test på sitt fortbestånd”.

Läs hela essän i papperstidningen.

Sofia Torvalds



OVAN I KYRKAN. Du brukar kanske inte ”gå i kyrkan” men den är din, och du får gå in i den när som helst. 17.10.2023 kl. 16:26

HEMLÖSHET. I oktober ordnas De bostadslösas natt. Det räcker inte enligt diakoniarbetare Henrika Lemberg, diakoniarbetare i Borgå. 12.10.2023 kl. 13:36

Herdeval. Karl af Hällström, Yvonne Terlinden och Markus Weckström har sökt kyrkoherdetjänsten i Karis-Pojo svenska församling. Domkapitlet placerar af Hällström i första förslagsrum. Valet hålls den 10 december. 13.10.2023 kl. 15:23

andreaskyrkan. Ifol scoutade fotbollsklubben HJK Nils Svensson på en match i Ettan i Sverige. Ett år senare är han med i ungdomsledarteamet i Andreaskyrkan i Helsingfors. 12.10.2023 kl. 12:00

SOMMARREPRISEN 2024. De allra flesta kvinnor måste någon gång ta ett beslut, annars tar livet det åt en. Ellen Strömberg skrev en roman på det temat och hamnade samtidigt in i en utmattning. 22.7.2024 kl. 10:00

LEDIGA TJÄNSTER. Johannes församling i Helsingfors vill anställa en citykaplan, som särskilt ska arbeta med den åldersgrupp som har en svag relation till församlingen. 11.10.2023 kl. 16:09

Svenska kyrkan. I KP:s serie om kyrkoherdar i Norden: Sverige. – – – Den svenska kyrkoherden är allt oftare både andlig herde och daglig chef i stora "superpastorat" i Svenska kyrkan. Henrik Törnqvist blev kyrkoherde för en nyfusionerad storförsamling i Trollhättan. 9.10.2023 kl. 16:32

kyrkoherdar. Den finländska kyrkoherdens roll och makt i församlingen är ett stående tema. Därför tittade Kyrkpressen på hur deras kolleger i tre andra nordiska länder, Henrik, Erik och Louise jobbar. 10.10.2023 kl. 18:24

den norske kirke. I KP:s serie om kyrkoherdar i Norden: Norge. – – – Den norska kyrkoherden jobbar i en kyrka som söker sina former efter att ha slutat vara statskyrka 2012. Soknepresten är en av medlemmarna i församlingsrådet. Men chef på församlingskansliet är en "daglig leder", inte prästen. 9.10.2023 kl. 16:36

FOLKEKIRKEN I DANMARK. I KP:s serie om kyrkoherdar i Norden: Danmark. – – – Den danska kyrkoherden är traditionellt präst i en enprästförsamling i ett "sogn" som kan vara mycket litet. Sognepræsten är inte förman för församlingens anställda. Louise Britzes telefon i Köpenhamns förorten Nørrebro ringer dygnet runt ändå. 9.10.2023 kl. 16:34

film. Filmen Jesus Revolution, som skildrar Jesusfolket inom hippierörelsen på sextio-och sjuttiotalen i Kalifornen, har fyllt biografsalongerna i Sverige och USA. Nu går den i Finland där Caj Höglund plötsligt fann sig engagerad i distributionen av filmen. 9.10.2023 kl. 12:05

KVINNA OCH PRÄST. På andra försöket lyckades församlingsrådet i Karleby svenska församling enas om ett utlåtande till domkapitlet i Borgå stift gällande Annica Smeds förordnande som församlingspastor till församlingen. Nu föreslår man att förordnandet blir tidsbestämt till två år och beslutet kom efter omröstning där rösterna föll 9-3. 6.10.2023 kl. 10:25

jakobstad. Annika Holm hade glömt hur man gör då man stillar sig. I dag är hennes vardag lika stressig som förr, men hon har hittat små stunder av andakt. 22.9.2023 kl. 10:35

REGERINGSPROGRAMMET. Ärkebiskop Tapio Luoma kommenterar i ett ställningstagande den senaste tidens diskussion om de förslag till lagändringar som regeringen gjort. – Kyrkan inte får tiga om fattigdomen i samhället, säger han. 4.10.2023 kl. 15:38

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Karl af Hällström, Yvonne Terlinden och Markus Weckström söker kyrkoherdetjänsten i Karis-Pojo svenska församling. Det blir församlingsmedlemmarna som får välja herde. 2.10.2023 kl. 13:25

BAGERI. I Ytteresse finns ingen historisk anknytning till Jeriko. Men på Jeriko Gård har man funnit en koppling till namnet. 14.12.2024 kl. 20:25

HEDERSTITEL. Biskop Bo-Göran Åstrand utnämnde den 12 december tre nya prostar. De är ledande sjukhusprästen i Karleby kyrkliga samfällighet Anne Peltomaa, ledande sakkunnig inom kommunikation vid Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) Lucas Snellman och militärpastorn vid Nylands brigad Markus Weckström. 13.12.2024 kl. 15:18

musik. Efter många år inom kristen musik vill Johannes Häger nu jobba utom kyrkornas väggar med sitt nya band. Men touchen i texterna av hans tro har inte försvunnit. 12.12.2024 kl. 10:00

Personligt. En gång var Yvonne Mattsson en kuvad tonåring i Borgå, en som inte hade en enda vän i skolan. Karismatiska församlingssammanhang blev hennes räddning – och sedan hennes skräck. – Det är lätt att vara svartvit, du följer bara reglerna. Men när du bryter mot dem är du utanför. Idag tänker jag att jag har ansvar för mitt eget liv och att det varit rikt och bra. 12.12.2024 kl. 14:14

LÄRKKULLA. Lärkkulla-stiftelsen i Karis valde en ny styrelse för verksamhetsåret 2025 under sitt delegationsmöte den 4 december 2025. 11.12.2024 kl. 18:31