Imre Kertész tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2002.

Om att fortsätta leva

En gång var han en pojke som överlevde Auschwitz och Buchenwald. Senare blev han författare och Nobelpristagare. 13.5.2016 kl. 16:15

Den sista mars i år dog Imre Kertész. Det var väntat, men jag var ledsen ändå. Nu är det omöjligt för mig att nånsin träffa honom, tänkte jag. Å andra sidan har jag ju läst så mycket av honom att jag inte alls är övertygad om att han skulle ha blivit glad över att träffa mig. Jag skulle ha varit en av de där andfådda människorna som omringade honom vid varje signering eller bokmässa, tröttade ut honom, hindrade honom från att göra det han verkligen ville, det vill säga skriva.

Kertész verkade se på världen på ett roat avstånd, alltid med något skarpt i blicken. Jag läser en intervju med honom i The Paris Review, en sen intervju då han är mycket utmattad av Parkinsons sjukdom och behöver hjälp och stöd av en vän för att orka svara på frågorna.
Intervjuaren ber honom berätta om hur det gick till då han började skriva som tjugofyraåring. Det var en tanke som slog honom på gatan, som en uppenbarelse, säger han. ”Men det var i själva verket inte alls förståndigt av mig att börja skriva. Min ekonomiska situation var inte sådan att jag hade råd att bli författare. Jag hade inte ens en penna.”
Han säger att skrivandet förändrade hans liv, att skrivandet har en existentiell dimension. Och det är sant, han skriver som någon som måste skriva, som den som knäpper händerna för att inte gå under.

Är det därför jag gillar Imre Kertész så mycket? För att han skriver som den troende tror, som om inte bara hans varande i nuet utan också i livet efter detta hade allt att göra med de bokstäver han formar?
”//jag arbetar nämligen ständigt, inte enbart för att få ihop till brödfödan, skulle jag nämligen inte arbeta, då skulle jag leva, och om jag levde vet jag inte vad det skulle tvinga mig till, och det är bäst att jag inte vet det, fastän mina celler, mina inälvor nog anar det, det är ju därför jag arbetar oavbrutet: så länge jag arbetar finns jag till,//” (Ur Kaddish för ett ofött barn)

Imre Kertész föddes år 1929 i Budapest, i en ungersk judisk medelklassfamilj. Då judeförföljelserna började måste den 14-åriga Kertész avbryta sin skolgång och börja arbeta.
Den ungerska riksföreståndaren Miklós Horthy vägrade låta Tyskland deportera de ungerska judarna trots att Ungern deltog i andra världskriget på axelmakternas sida – det här beslutet räddade säkert många ungeska judars liv. På våren 1944 förlorade Hitler tålamodet med Horthy, ockuperade Ungern och bortförde Horthy i fångenskap (han befriades senare av amerikanska trupper).

Några månader senare skickades Kertész till Auschwitz och därifrån till Buchenwald. Liksom huvudpersonen i romanen Mannen utan öde ljög han att han var äldre än han var för att undvika gaskamrarna. När Buchenwald befriades var han svårt sjuk, men överlevde.
Under trycket av ett totalitärt system – det stalinistiska Ungern – skrev han om ett annat totalitärt system – nazismen. Mannen utan öde, Kertész mest kända verk, fick nästan ingen uppmärksamhet då den kom ut i Ungern och blev känd först många år senare, då den översattes till tyska.
”Under stalinismen var du helt enkelt tvungen att fortsätta leva, om du kunde. Nazistregimen innebar, å andra sidan, en mekanik som arbetade med sådan brutal fart att detta ”att fortsätta leva” var att överleva. Nazismen svalde allt. Det var en maskin som arbetade så effektivt att de flesta inte hade en chans att förstå vad de genomlevde”, säger han i The Paris Review-intervjun.
Att försöka förstå vad man genomlever, vad det än är – var kanske det som Imre Kertész gjorde så väl att det blev inte bara stor konst utan en livshållning.

Varför blir man förtjust i en författare, varför blir man det inte? Är det tonen, språket, berättandet?
Eller är det temat?
Imre Kertész skriver, som icke-religiös jude, om skam och identitet på ett sätt som jag känner igen mig i, även om jag själv inte har någon som helst erfarenhet av att vara förföljd för min ras eller tro. I Mannen utan öde gör huvudpersonen, en tonårspojke, ett besök hos en granne, och där vill dottern (en judisk flicka i hans egen ålder) diskutera varför den gula stjärnan som de alla måste bära på sitt bröst får henne att känna sig ”hatad”. Den vetskapen, vetskapen om att ”judar är annorlunda än andra” får henne att känna än ett slags stolthet, än någon sorts skam. Pojken är förbryllad över att frågan väcker så många frågor hos henne. Han berättar en historia om ett barn som blivit förväxlat med en annan familjs barn för att få henne att inse att det enbart är slumpen – inget som har att göra med ras eller särskilda egenskaper – som utvalt just henne och ingen annan att bära den gula stjärnan.
Och hon börjat gråta förtvivlat. Om hon skulle kunna vara någon annan än den hon är tvungen att vara, då är det ingen mening med alltihop, det är en tanke man inte kan stå ut med, säger hon.

I Kaddish för ett ofött barn återkommer Kertész till samma tema gång på gång. Protagonisten diskuterar med sin fru, som är barn till föräldrar som överlevt Förintelsen, hon är en flicka som tidigt förstår att hela hennes liv kommer att präglas av en religion och kultur som hon varken känner till eller intresserar sig för, ingenting skiljer ju henne från någon annan, ”skulle det då måhända vara, sade hon, ett i hennes gener nedlagt hemligt urgammalt budskap, som hon själv inte hör och därför inte heller kan känna till?”.
I sin sista bok, Den sista tillflykten, skriver Kertész om en författare som vill skriva en bok om Bibelns Lot (ja, just han vars fru vände sig om för att se på det förstörda Sodom och därmed förvandlades till saltstod). Men hans Lot är en ”på visum och uppehållstillstånd lysten Lot”, en ”ohjälpligt främmande individ, vars hudfärd alltid kommer att skilja sig något till och med från hudfärgen på dem vilkas hudfärg liknar hans egen hudfärg”. Författarens teori lyder så här: samhällets emotionella jämvikt kräver att den rollen, Lots roll, ska skapas och fyllas, och hos judarna fanns det tillräckligt mycket högmod och utmaning för att ”inte bara fylla denna speciella roll utan för att däri se ett test på sitt fortbestånd”.

Läs hela essän i papperstidningen.

Sofia Torvalds



FÖRSONING. Sann försoning innebär ett erkännande av rättvisan och av maktdynamiken, anser man inom organisationen Musalaha. Därför utmanar man det som sker i Israel och Gaza just nu. – Just nu behövs försoning mer än någonsin, säger Wasim Nasser. 19.12.2023 kl. 10:00

JULGEMENSKAP. Du är inte ensam om att vara ensam och vi är alla lite fattiga, åtminstone i anden. Det fastslår pastor Markus Österlund. 18.12.2023 kl. 15:59

domkapitlet. Två prostar och pensionerade kyrkoherdar, Anders Store och Timo Saitajoki, jobbar nästa år halvtid som kaplaner i Kronoby, där prästbristen är stor. 15.12.2023 kl. 10:37

UTNÄMNING. Elefteria Apostolidou valdes till årets präst bland annat för sitt arbete bland kvinnor, för kyrkans synlighet på sociala medier och för sina stads-pilgrimsvandringar. – Det känns jätteskönt att få erkänsla för det arbete jag gjort, säger hon. 14.12.2023 kl. 12:59

kyrkans kulturpris. Kyrkans kulturpris 2023 tillfaller två personer som främjat den kristna musikkulturen i Finland: musikern Jukka Leppilampi och evenemangsproducenten Jukka Ahokas. 13.12.2023 kl. 14:38

Bok. När vår yttre värld förmörkas av krig och sjukdomar bringar den kristna psykologen och författaren Patricia Tudor-Sandahl bud om ett ljus som kan brinna inuti oss. 12.12.2023 kl. 13:55

forskning. Susanna Lundqvist fick 20 880 euro för forskning om evangelisk-lutherska kyrkans roll för tryggandet av Finlands försörjningsberedskap under vinterkriget. 12.12.2023 kl. 15:51

GÅ I KYRKAN. I år bestämde skådespelaren och sångaren Marika Westerling att hon gör något alldeles nytt för att få tag på julstämningen: Hon börjar gå i kyrkan. 7.12.2023 kl. 08:00

LIVSBERÄTTELSE. Majla Ståhls blir 90 år i januari. Hon minns när bomberna föll över Vasa, hon minns klasskamraterna som förlorade sina föräldrar och hon minns kärleken. Den stora och stillsamma. 7.12.2023 kl. 10:24

Personligt. Ester Rudnäs önskar att någon berättat för henne att det hör till att det kommer jobbiga perioder i ett äktenskap. Efter snart nio år som gift och sedan hon hittat rätt i yrkeslivet valde hon att berätta om utmaningarna för att hjälpa andra. 5.12.2023 kl. 18:00

jul. 19-åriga Kajsa Sjöström från Mariehamn älskar julen så mycket att hon lyssnar på julmusik året om och gläds över att den affär hon jobbar i inleder julen i oktober. 4.12.2023 kl. 14:29

FMS. Finska Missionssällskapets omställningsförhandlingar innebär att personalstyrkan minskar med 42 årsverken genom uppsägningar och pensioneringar. Den svenska verksamheten påverkas också, men det är ännu oklart i vilken mån. 1.12.2023 kl. 14:23

MIKAEL AGRICOLA MEDALJEN. I samband med Borgå domkapitels jubileumssammanträde förlänade biskop Bo-Göran Åstrand Mikael Agricola-medaljen åt fem personer; Emma Audas, Gun Geisor, Jan-Erik Lindqvist, Stefan Myrskog och Göran Stenlund. Medaljen är avsedd att ges som hedersbetygelse och gåva åt personer som verkat i Mikael Agricolas anda. 1.12.2023 kl. 16:59

BORGÅ STIFT 100 ÅR. Borgå stift har sedan årsskiftet firat att det i år gått 100 år sedan stiftet grundades. Idag, den 1 december, är ändå det närmaste en officiell födelsedag man kan komma, eftersom det första domkapitelsmötet de facto hölls den 1 december år 1923. Dagen till ära hölls ett jubileumssammanträde i exakt samma rum där det första mötet gick av stapeln för 100 år sedan. 1.12.2023 kl. 16:31

KYRKOMÖTET. Borgå stift har sex ombud i kyrkomötet: två präster, tre lekmän och ett ombud från Åland. Fyra av de tidigare ombuden ställer inte upp för omval. Det innebär ett spännande val för Borgå stift. 29.11.2023 kl. 16:48

SÅNG. Huvudgästen vid kantorsdagar i Vasa i februari är den skotske prästen och psalmskaparen John L Bell, känd för de så kallade Iona-sångerna. Inför detta slår jag upp hans bok The Singing Thing – a case for congregational song. Frågan är: Varför sjunger vi? Bokens innehållsförteckning är ett svar i 10 punkter på denna fråga: 28.1.2025 kl. 11:06

PRÄSTVIGNING. På trettondagen fick Borgå stift en ny präst när teologie magister Andrey Heikkilä vigdes till ämbetet i Borgå domkyrka. 7.1.2025 kl. 10:46

ENKÄT. Vi på Kyrkpressen är intresserade av hur finlandssvenskar läser och uppfattar Bibeln. Det är sista chansen - enkäten stänger i kväll. 26.12.2024 kl. 10:00

KÖRMUSIK. Bandmusik fyller Andreaskyrkan när Kyrkpressens redaktör kliver in under genrepet inför julkonserten med gospelkören His Master’s Noise. Koristerna Emilia Nylund, Viktor Nylund och Rabbe Tiainen sätter sig ner för en pratstund. 2.1.2025 kl. 16:11

KÖRSÅNG. Körsång skapar en känsla av samhörighet, säger Pia Bengts, stiftssekreterare för gudstjänstliv och musik i Borgå stift. 2.1.2025 kl. 16:17