Valtorget

En folkkyrka i tiden

12.02.2012 17:17
Lars Lundsten (Johannes församling) skriver: I morgon, måndag 13 februari 2012 gäller det. Vi behöver en folkkyrka i tiden. En kyrka som är för folket och med folket.
Vår nuvarande kyrka har i många stycken stannat på en nivå i utvecklingen där det övriga samhället var för hundra år sedan. Då hade vi ståndslantdag, klassamhälle och ett system där börd och kön var avgörande för om man blev tagen på allvar.
Vår kyrka har tyvärr ännu alltför mycket kvar av dessa drag. I valet ställer prästerna, det andliga frälset upp på egna listor och har egna kvoter i de olika organen. I församlingsrådet är kyrkoherden alltid ordförande. Brödraskapet i kyrkostyrelsen sitter tillsammans med sina studiekompisat i de olika "missionsorganisationerna" och delar kollektmedlen i broderlig andra. (Så blir de mäkta överraskade då församlingarna inte vill gå med på att betala kalaset.)
På kyrkomötet är kravet på kvalificerad majortiet så massivt att en aldrig så liten reaktionär minoritet klarar av att fördröja eller stoppa alla nödvädninga reformer.
Jag vill inte ens nämna de reaktionära strömningar som vill stänga kyrkan och dess ämbeten för personer som inte är födda med "rätt" sorts kön eller "sund" sexuell läggning.
Om den lutherska kyrkan ska överleva som folkkyrka måste kyrkan vara omfamnande, öppen och demokratisk. Därför heter denna lista FÖR FOLKKYRKAN.

Väl värt att stöda frivillig verksamhet

07.02.2012 23:28

Mitt namn är Jan-Erik Eklöf (45 år) och är ny i såväl det gemensamma kyrkorådet, kyrkofullmäktige som ny viceordförande för församlingsrådet i Vanda svenska församling. Förutom att jag så som jag tidigare nämnt, förespråkar ett större samarbete mellan de svenskspråkiga församlingarna, önskar jag att vi alla tillsammans uppmuntrar och understöder den frivilliga verksamheten inom kyrkan.


I Vanda svenska församling tog vi ett viktigt beslut inom församlingsrådet, då vi gjorde det möjligt för församlingsmedlemmar att ansöka om ekonomiskt stöd för verksamhet de själva initierar och genomför. Den grundläggande tanken bakom beslutet är att vi alla, förtroendevalda, personalen och våra församlingsmedlemmar, utgör det vi kallar en församling. Alla är vi lika värda.


Genom att ta med fler människor i planerandet och genomförandet av församlingsverksamheten, stärker och berikar vi vår församling.


Jag arbetar även för större öppenhet i beslutsfattningen och klara spelregler. Alla skall ha insikt i hur beslut tas inom församlingen och alla skall ha rätt att ta del av verksamheten. Vid behov skall vi även kunna prioritera, så att verksamhet som stöder de svagaste i samhället tilldelas tillräckliga resurser. 


Jan-Erik Eklöf

Till dig som tänker på att skriva ut dig ur kyrkan. /Janette Lagerroos

06.02.2012 18:47

Tidigare publicerad i Åbu Underrättelser hösten 2010:


Så bra att du tänker efter!


Om du tycker att det är dåligt att
dina skatteslantar används till att diakonipersonalen besöker ensamma
och utslagna, håller de gamlas hand på åldringshemmet och möter vanliga
människor i svåra situationer, då är du på rätt spår. Om du tycker att
det är uselt att kantorn spenderar sina kvällar med att dra körövningar
och veckoslut med att spela vacker musik för trogna lyssnare, då ska du
sluta betala. Om du tycker att det är löjligt att gravgårdspersonalen
sköter om gräs, blommor, häckar och träd så att gravgården är vacker när
du besöker dina käras grav, då har du rätt plan. Om du ogillar att
ungdomar samlas till läger och diskuterar och funderar över livets stora
frågor just när de är som mest vilsna i sin ungdomliga yra, då ska du
dra öronen åt dig. Om du är besviken på att den skatt du betalt används
för att hålla den kyrka varm där släktled efter släktled samlats till
glädje och sorg, då är det ett enkelt beslut. Om du inte kan acceptera
att du betalar för att prästen väcks och ilar iväg när som helst på
dygnet för att hjälpa dem som drabbats av någon ofattbar, tragisk
olycka, då ska du ta ditt beslut.


Kyrkan, vår församling, är så
mycket mera än biskopar, präster, kantorer, diakoniarbetare,
ungdomsledare, vaktmästare och ekonomipersonal. Kyrkan – det är du och
jag och alla andra medlemmar. Kyrkan, vår församling, gör så mycket mer
än du kommer att tänka på när debatten går het i media.


Så bra att du tänker efter och kom ihåg att störst av allt är kärleken.

Kyrkodagarna inspirerar till tankar om resurser /Janette Lagerroos

28.01.2012 16:30
När jag sitter på kyrkodagarna i Vasa och lyssnar till Maria Küchen säger hon i förbifarten att ju fattigare församlingarna blir desto mera liv blir det i församlingen. Man kan ju reagera med Va?!? hur kan det gå till? men jag nickade och tänkte ja, alldeles riktigt.
När församlingen eller samfälligheten är rik har den råd att anställa folk och firmor att sköta om allt underhåll, renoveringar och nybyggnation men när pengarna tryter vad gör man då? Maria ger oss ett exempel från en liten församling i norra Sverige där man behövde en ny klockstapel. Man gick ut och frågade männen i församlingen om de var villiga att hjälpa till med byggnationen. Man frågade inte efter männens tro utan efter deras snickarkunskap. Männen kom och medan man byggde kunde man diskutera teologi, tro och andliga frågor. Det blev mera liv i församlingen när man byggde med talkokrafter.
Jag vill inte påstå att allt borde göras på talko men jag vill väcka tanken på att engagera församlingsmedlemmarna. Vi är vana att tänka på frivilligarbete i fråga om kyrkkaffen och dyligt men finns det annat vi kan fråga efter? Är det inte ofta så att männen saknas i frivilligverksamheten? De har ju minst lika stora resurser som kvinnorna men kanske på andra områden. När vi gör saker tillsammans mår vi bra och känner oss stolta över det vi åstadkommer. När vi gör saker tillsammans ÄR vi en församling.
När vi idag pratar om att det blir ekonomiskt kärvare vill jag påminna om vad Jesus säger i Matt 6:25-34. I församlingarna finns det en stor fastighetsmassa som kräver sina resurser men behöver vi verkligen, på riktigt, varenda kvadratmeter? Vi vill inte, kan inte och får inte göra oss av med kyrkorna men det finns nog i många församlingar många andra fastigheter som vi kanske kan ta oss en funderare över. Jo, jag vet att det här är fastigheter som man kämpat sig till eller fått som donationer och de har ett stort affektionsvärde även om det ekonomiska värdet inte är stort. Prästgårdar har sålts och så gott som varje gång har diskussionens vågor gått heta och det har väckt många känslor. Men, ärligt, utan personliga känslor, har någon församling gått under av att sälja prästgården? Eller kanske det blev bättre?

Kyrkan som öppen och trovärdig gemenskap

25.01.2012 16:46

Det finns en bild som talar gott till mig. Det är kyrkan som ett skepp seglande över ett växlande hav. Det må storma eller vara lugnt. Skeppet har ändå sin klara riktning, sina segel och ett roder som håller. Men det verkar som om skeppet får bättre fart och hållning när det stormar. Besättningen aktiveras och flera i nöd söker sig till det. Vissa betraktare tror det ska gå under. Utan Guds säkra hand vid rodret skulle det visst vara förlorat!


Så lever kyrkan här med sin samtid och påverkas och påverkar på olika sätt. Vi har aktuella diskussioner om tolerans, ansvar,
understöd, medlemskap, ekonomi och fastigheter. Människor är berörda och reagerar på både uttalanden och konkreta beslut. Det är en utmaning att kunna möta människor och deras behov och engagemang på ett ansvarsfullt sätt. Och det är en utmaning att slå vakt om det som är okränkbart och heligt inom kyrkan. Den brist som aktualiseras, på förtroende, pengar eller barmhärtighet, kan dock bli en källa till kreativitet, till nytänkande och en överraskande god förändring. Kyrkan står för ett annorlunda perspektiv och kan skapa en sann hållbar utveckling!  


Som aktiv inom församling och kyrka sedan unga år, har jag alltmer insett den unika gemenskap kyrkan är. Den är både global och lokal, både historisk och aktuellt närvarande, både samhällsengagerad och djupt personlig. Den bär en stark tradition men måste också leva lyhört i förnyelse.


Jag tror på kyrkan som en öppen, omsorgsfull och engagerad gemenskap att växa i. Jag tror på kyrkan som en trygg närvaro, som en utsträckt hand och som en nära röst med ett trovärdigt budskap. Jag tror på kyrkan som skapad, utrustad och bevarad av Gud själv.


Jag vill vara en del av denna kämpande kyrka och göra det jag kan för att Guds vision ska förverkligas. Det innefattar att lyssna, begrunda och samverka för att fatta goda beslut. Det gäller att värna om människovärde och uppbyggande verksamheter. Det gäller även att vårda kyrkans viktiga byggnader och skapa lämpliga utrymmen för olika verksamheter. Därför ställer jag mig till förfogande i valet till stiftsfullmäktige.


Jag är dipl. arkitekt och har som egen företagare fått arbeta med både offentliga och privata planeringsprojekt. Alltmer har jag dock engagerats i uppdrag som gäller kyrkor, församlingshem och lägergårdar. Det är inspirerande att få bli en del i den process som bygg- och renoveringsprojekt i en församling innebär. Att få lyfta fram det värdefulla som redan finns och att
skapa livsbejakande miljöer. Att låta tradition, förkunnelse, kultur och konst samverka till en uppbyggande helhet.


De senaste 30 åren har jag både på Åland och i Hangö fått varit aktiv på olika sätt i församlingslivet som prästfru, söndagsskollärare, musikklubbledare, familjegruppledare, alphakursledare och körsångare. De senaste fem åren har jag som förtroendevald varit medlem i samfällighetens gemensamma fullmäktige, varit viceordf. i sv.församlingrådet och ordf. i diakoni- och missionsdirektionen. I vårt prosteri har jag fungerat som ordförande i Raseborgs kyrkosångkrets och inom stiftet har jag varit med i arbetsgruppen för den nya musikstrategin. Som röstberättigad i de två senaste biskopsvalen har jag engagerat mig i kyrkans vägval och framtida innerlighet, trovärdighet och kommunikation.


Född 1950 i Helsingfors, uppväxt och studier i Stockholm, Bromarfbo alla somrar, arkitektjobb i Schweiz, Västnyland och Åland,
volontärjobb i Portugal. Bor i Villa Ina nära havet i Hangö med min man Henrik och en katt, fem vuxna barn på olika orter i fyra länder.


Gunnel M Helander , Hangö                                          

Nina Björkman-Nystén

18.01.2012 10:34
Jag heter Nina Björkman-Nystén, är 64 år gammal, bosatt med min man i västra Pernå, här är jag också född och uppvuxen. Till familjen hör tre vuxna, utflugna barn, två svärsöner och fyra små barnbarn. Mitt intresse för samhällsfrågor är stort, nu har jag också ganska bra med tid för sådant, eftersom jag arbetar betydligt mindre än jag gjorde ännu för ett halvår sedan. Den första september pensionerades jag som nyländsk ombudsman vid Svenska kulturfonden, men fortsätter med några arbetsuppgifter, mest översättningar från finska till svenska. Jag har ett långt förflutet inom journalistiken, jag jobbade i 30 år på YLE och tre år som rektor för den skola som nu heter Borgå folkakademi.
Kyrkans roll i dagens samhälle är stor, betydelsen för vår kultur är större än vi till vardags tänker, kyrkan kunde betyda mycket mera får många flera. Just idag har jag fått Pernå församlings (min församling) vårprogram i min hand, uppmuntrande läsning - jag hoppas många tar del av allt fint och trevligt som erbjuds.
Också kyrkan får står ut med stora förändringar, själv var jag med som förtroendevald när församlingarna här i Lovisatrakten genomgick omstrukturering för ett par tre år sedan. Lyckligtvis är verksamheten fortfarande mänskonära, kreativ och inbjudande. Min förhoppning är att församlingsverksamheten fortsätter så, jag vill också arbeta för att de utrymmen som kyrkan har för sin verksamhet sköts om, används av många och, framförallt, att de finns kvar! Våra kyrkor är verkliga kulturskatter, inte bara våra medeltida kyrkor utan också kyrkor och kapell som byggts under senare tider. Kyrkorummet hjälper många att tänka, att reda ut tankar, att få tag på egna tankar och känslor. Jag är gärna med och påverkar kyrkans  verksamhet och utveckling.

Liberalism och generositet

16.01.2012 18:39
För liberalism, gemenskap och öppenhet i folkkyrkan, det är mitt slagord, Carola Ekrem från Petrus församling, 57-årig folklorist och mormor. Efter 25  år i hemförsamlingens församlingsråd kandiderar jag f.f.g i vidare sammanhang.
Gläder mig åt att kandidaterna denna gång kan presentera sig i KP-bloggen och därmed bli lättare att välja emellan!
Och varför är jag med? Jag som tycker den kyrkliga byråkrati är en styggelse och som misstänksamt synar nya beslutande och rådgivande organ! Jo, för att  jag i dag som medlem i den sammanslagna huvudstadsförsamlingen Lukas+ Markus= Petrus  i en blink i mikroformat konfronterats med alla stiftets tvistefrågor.
Jag vill att lekmännen i min församling skall vara representerade där stiftet drar upp riktlinjer för finlandssvenskarnas folkkyrka. Där klimatet är generöst, där missionen och förbönen flödar! Tror jag stiftsfullmäktige är arenan för de goda diskussionerna? Varför inte? Det bådar åtminstone mina medbloggarer texter om!

För omval

15.01.2012 13:45

Hej jag heter Stig Nyberg från Tenala församling i Raseborgs kyrkliga sammfällighet gift 2 barn 4 barn barn pensionerad jordbrukare 66 år, invald i Tenala församlingsråd vald till viceordfö. ledamot i samfällighetens fullmäktige samt gemensammarådet sitter för närvarande i en arbetsgrupp som skall utreda samfällighetens ekonomi och komma med ett åtgärdsprogram. Har deltagit i församlingsarbetet över femton år som förtroendevald.


Är invald som lekmannamedlem i sittande Stiftfullmäktige och ställer upp för omval om jag får förtroende, det har varit en intresant och lärorik period med många fina diskussioner och en bra sammanhållning. Jag tycker att Stiftfullmäktige har funnit sin plats och sitt uppdrag i Borgå stft, mycket tackvare vår ordfö. Lars-Runar Knuts, jag gillar hans ide att hålla aftonskola kvällen före mötet så att vi kunnat diskutera oss samman kanhända blir ordinarie mötet kortare så. Själv har jag skrivit ett initiativ till Stiftfullmäktige om nya begravningslagen som jag tycker är orättvis mot våra medlemmar i folkkyrkan. Folkkyrkan passar mej bra jag räknar mej själv som liberal, trivs att gå i kyrkan och besöka gudstjänsten förståss kunde det bli oftare ! Den stora utmaningen för nästa period blir nog ekonomin och kommunfusionerna där kyrkan tvingas med oberoende om den vill eller ej ofta med finsk majoritet som följd, här borde det bli en förändring så snabt som möjligt om vi skall kunna behålla vårt svenska Stift. En God fortsättning på det Nya Året och hoppas att alla röstberättiga utnytjar sin rösträtt den 13 februari, men före dess så ses vi i Vasa på kyrkodagarna.

Kyrkan mitt i byn

14.01.2012 19:03

Hejsan,


Jag heter Jan-Erik Eklöf (45 år) och valdes 2010 som ny medlem in i Vanda svenska församlingsråd från listan Kyrkan mitt i byn. Namnet på vår lista beskriver ganska långt vad jag står för. Kyrkan måste finnas med i vardagen och synnas där var människorna befinner sig. Vi får inte vara rädda för ny tankar och idéer som hjälper oss att nå våra nuvarande och lockar till oss nya medlemmar. Ett bra exempel på nytänkande är det nya bygget vid Kampen i Helsingfors, som jag tycker att är en lysande idé.


Jag har under 2011 även suttit med i det gemensamma kyrkofullmäktige och kyrkorådet. Inom samfälligheten har jag blivit uppmärksammad på hur mycket ekonomin styr vårt agerande inom kyrkan. Rädslan för en dålig ekomomisk utveckling inom samhället och kyrkan har lamslagit människornas förmåga att utveckla verksamheten, att förbättra verksamhetsförutsättningarna inom församlingarna. Naturligtvis måste vi vara realister när det gäller vår ekonomi, men vi får inte tillåta att domedagsprofeters utsagor om framtiden dominera diskussionen om kyrkans framtida verksamhet.


Om vi inte vågar satsa på kärnverksamheten, utan lägger all energi på fastighetsförvaltning och uppbyggandet av en enorm kassareserv är vi ute på farligt vatten. Vi stopppar inte "flykten" från kyrkan genom att glömma bort våra medlemmar. Vi får inga nya medlemmar om vi inte vågar utveckla verksamheten och skapa nya verksamhetsformer. Kyrkan mitt i byn betyder så som jag ser det att människan alltid står i centrum - inte strukturerna, inte ekonomin.


Jag tror även på att ett djupare samarbete mellan de svenskspråkiga församlingarna skulle gagna kyrkan. På mitt första prosterimöte märkte jag hur viktigt det skulle vara med att de svenskspråkiga församlingarna skulle bedriva ett mer strukturerat samarbete. Jag är övertygad om att vi genom samarbete kan se till, att våra resurser används effektivare och att servicen till våra församlingsmedlemmar blir bättre.


Jan-Erik Eklöf
Vanda svenska församlingsråd, viceordförande

Presentation

14.01.2012 16:11
Kort presentation av Helena Salenius:
Det är inte lätt att presentera sig själv så jag får väl börja med basfakta: tacksam 48 årig f.d. bröstcancerpatient, lyckligt gift med Jan- Anders, stolt och stundvis utmattad mamma till tre tonåringar, motiverad lärare i religion och psykologi, glad och nöjd församlingsmedlem i Matteus församling i Helsingfors. Viktiga fasta punkter i mitt liv är också sommarstugan och rötterna i Pargas och sommarlivet i Lovisa där jag laddar upp i enkelhet och tystnad.
Mina kyrkliga meriter är s.g.s. obefintliga så min enda merit är nog att jag alltid strävar till att göra mitt bästa.
För folkkyrkan-listan passar mig. Mitt liv i kyrkan har ringlat sig från söndagsskolan i Esbo via Åbo till gemenskap i Matteus där jag just nu mest och helst deltar i Kvällsmässan och Kvinnor mitt i livet. Jag är definitivt FÖR folkkyrkan; jag tror på dess möjligheter och är tacksam för att få vara med- lem. Jag är också för FOLKkyrkan. För mig betyder det att alla skall få känna sig välkomna i kyrkan. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg bilden om kroppen och lemmarna och Jesu inställning till de utstötta då man tänker på kyrkan. KYRKAN står för kärlek och nåd, trots allt...

Jag, Magnus Engblom

14.01.2012 12:24
Usch så självisk rubrik, men tanken var väl att presentera sig själv på ett eller annat sätt och ge er en bild av vem jag är. Med tanke på att jag flere gånger i mitt liv tagit strid för andra - såsom nu under två månader i samarbetsförhandligar på vårt företag, så känns ordet kanske tillochmed underanvänd i mitt dagliga tal.
Förra gången det var stiftsfullmäktigeval så skrev jag i min blogg att jag var 31 år gammal kyrkopolitiker från Esbo. Nå, få saker har ändras av det jag skrev om min barndom, men åldern är nu 35 år och av vissa familjepolitiska skäl ställde jag i förra församlingsvalet "bara" upp till gemensamma kyrkofullmäktige i Esbo, dit jag blev vald till andra suppleant. Min historia bakåt innehåller dock 12 år av församlingsråd i Esbo, flere direktioner och kommittér i samfälligheten, en period i stiftsfullmäktige och en hel del Ungdomens kyrkodagar, så erfarenhet av kyrkopolitik tror jag mig ha i bagaget.
Ja, 35 år och familjepolitiska skäl hänvisade jag till. Jag är gift, i år blir det i 8 år, är far till två barn: sprudlande glada 3½ åringen Lydia och Isak som kort efter sin ett-årsdag 2011 gick bort. Jag har konkret alltså fått uppleva hur det är när livet inte blev som man tänkt sig och uttryck som "en dag i sänder" och "tacksam för det man har" har fått verklig innebörd för mig.
Utbildning...tja, jag är en diplomingenjör i kemisk teknik från Tekniska högskolan, men den utbildningen ger inte direkt färdigheter att fungera som kyrkopolitiker - om man inte tar i beaktande ett analytiskt-logiskt tankesätt och en viss förmåga att leta fram "ömma punkter" så att man kan tackla saker en liten bit i sänder istället för att försöka handskas med för stora helheter på en gång.
Vi
Nu blir rubriken lite mer bekväm - hoppas jag. Borgå stift är för mig en omistlig och betydande del av den helhet som heter svenskfinland och finlandssvenskhet. Den är värd att värnas om och ta strid för och den skall vara ett andligt hem - naturligtvis via aktiva, lokalt förankrade församlingarna. Frågar man mig om vart jag placerar mig i axeln liberal-konservativ så blir jag väl mer liberal, men om jag blickar tillbaka på föregående fyra åren i Stiftsfullmäktige, så är denna fråga ganska marginell på basen av de ärenden som tagits upp. Jag säger inte att det inte finns motsättningar, men det går att sitta kring samma bord och i civiliserade ordalag diskutera dessa frågor och försöka finna varann. Lätt är det inte, och int ehelt oviktigt, men helst ödslar jag själv energi till att analysera och fundera kring kommunreformen och dess betydelse för överlevnaden av församlingarna i stiftet och i längden kanske stiftet självt. Idén med "vi" är dock att dethär kan ingen åstadkomma ensam utan det behövs mycket kunskap, diplomati och  lobbande för att komma vidare och få något gjort.
Vad har jag gjort för detta? Mest lyssnat, funderat, deltagit i diskussioner. Ja, "det enda" jag lyckades med under min första period i Stiftsfullmäktige var ett intiativ om en liten justering i kyrkolagen som till min förvåning gick hela vägen och väntar nu någonstans i ministerierna tror jag för att bli formad till en del av lagen. Mer om det kan man läsa på t.ex. KCSAs hemsida Om vi ser på vad annat som jag funnit viktigt under åren, så minns jag nog levande, förutom våra egna biskopsval, ärkebiskopsvalet där jag på riktigt kände mig att ha väsentlig makt trots att det var fråga om en ynka röst.
Vill man (av någon anledning) se hur jag ser ut så finns jag t.ex. på stiftets hemsida: Magnus Engblom och om planerna går som de skall så kan man skåda detdär ansiktet live på Kyrkodagarna i Vasa.

En liten presentation

11.01.2012 11:16
Jag heter Janette Lagerros och bor i Nagu i Åbolands skärgård.  Jag är 35 år och har varit aktiv i min församling sedan jag började i barnkören när jag gick på tvåan. Jag jobbade som församlingsmästare i 8 år men valde sedan att pröva något annat, bland annat har jag jobbat på en begravningsbyrå. I senaste församlingsval fick jag många röster och är nu förtroendevald som viceordförande i Väståbolands svenska församlings församlingsråd samt ledamot i Pargas kyrkliga samfällighets kyrkofullmäktige.
Jag är nu uppställd i valet för stiftsfullmäktiget i Borgå stift.
För mig är Borgå stift en viktig del av vår kyrka i Finland. Vi svenskspråkiga är geografiskt utspridda men känner en gemenskap. Att kunna samlas i stiftet och stöda varandra ger oss trygghet och styrka.  Jag vill att vår kyrka ska vara en gemenskap där alla är välkomna. Jag utmanar mina fördomar och lär mig nya saker om mina medmänniskor varje dag. Jag vill inte att vi ska döma varandra utan låta gemenskapen bli starkare och låta kärleken visa vägen framåt. Det är inte alltid jag förstår min nästa eller ens tycker om den men det är inte min sak att neka den församlingens och kyrkans gemenskap.  Det pratas om ekonomiskt kärvare tider hela tiden och det drabbar även församlingarna. Det är en utmaning att få pengarna att räcka till och prioritera rätt. Även här är människan det viktigaste. Genom att engagera människor i församlingen når vi ut till flera och gemenskapen blir inte bara en klisché utan en värme som sprider sig i samhällets hårda klimat.
Tack för att du tog dig tid att läsa mina tankar.
Vill du veta mera om mig finns jag på facebook och på min blogg http://janette.westerbacka.com.

Månadens bloggare:
Camilla Pagliaroli

Veckans recension

Något att hoppas på började som en bok om tsunamin och skulle egentligen heta ”Att resa sig upp när jorden skakat”. När boken...
Flera recensioner







Logga in