Kyrkpressen.fi

Haha, jag beter mig illa

09.02.2012

Jag har grubblat över varför jag blir så ursinnig varje gång någon tror att jag ska bete mig på ett visst sätt eller ha vissa åsikter för att jag tror på Gud och jobbar på Kyrkpressen.

Jag får lust att protestera på de mest barnsliga sätt. Jag får lust att bitas och sparka folk på smalbenen och ropa: se, jag gör så här fast jag är kristen, vad säger du nu då?

Jag får lust att lägga huvudet på sned och säga: Vetdu nu ska jag berätta för dig hur det går till. När man blir kristen blir man uppsänd till ett gudomligt rymdskepp med hjälp av radiovågor och sen blir man en ny och helt annorlunda människa. Men det lyckades inte med mig. De sa ”beam me up, Scotty” och inget hände. Så jag är tyvärr precis likadan som du. Sorry.

Jag tror att jag reagerar så starkt för att stereotypierna fråntar mig min individualitet. Plötsligt är mina åsikter tydligen inte längre Sofia-åsikter. De är kristna åsikter, Jesus-åsikter.

Förra veckan cirkulerade någons sorts ”humoristisk” grej om hur Gud inte gillar Haavisto bland mina FB-bekanta. I ren självbevarelsedrift klickade jag inte på länken. Jag visste att jag skulle ha blivit alltför rasande.

Jag förbehåller mig rätten att gilla Haavisto fast jag är kristen. Jag förbehåller mig rätten att ha vilka åsikter som helst fast jag är kristen. Jag förbehåller mig rätten att bete mig illa fast jag är kristen. Jag förbehåller mig rätten att diskutera mitt dåliga beteende i min privata aftonbön och då stänger jag dörren efter mig.

Sofia Torvalds

Godhet skriker sällan, den viskar – det är lätt att missa det goda hos någon

betraktat. Det slår mig ibland hur lätt det är att missa det goda hos någon. Inte för att det inte skulle finnas där, utan för att man ofta söker efter något större, något mer iögonfallande. Godhet skriker sällan. Den viskar. Den sitter i ett sätt att se på världen och i en närvaro som inte kräver så mycket eller något tillbaka. 6.5.2025 kl. 13:55