Som en snok under soffan – rädslan för främlingar är vår svaga punkt

VI FINLÄNDARE berömmer oss av att vara ett lugnt och tålmodigt folk, lojalt och organiserat, allt lite smålutherskt. Det sägs också vara vår tysta styrka i oroliga och krisartade tider.

Resiliens, motståndskraft, kallas det. Det är i den fiender behöver hitta en lucka om de vill psyka oss eller hybridpåverka oss.

Det verkar vår ryska granne ha lyckats med, medvetet eller genom slump och förvirring i imperiet. Men Ryssland har släppt asylsökande mot vår östgräns, och därmed hittat vår mentalt svagaste punkt som finländare.

Vi är i genomsnitt maniskt förskräckta över främlingar. Det är som att ha en snok i vardagsrummet. Det blir oro och kalabalik över främlingar vi inte har full koll på. Och till sist utgår vi smått absurt från att varje männi­ska på cykel vid östgränsen – är farlig.

Så EU:s byrå för grundläggande rättigheter påminner om att Finland inte bara är världens lyckligaste land, utan dessutom, upprepat påvisat, Väst­europas mest rasistiska.

Vi har ett vasst öga för kulturskillnad och andras annorlundaskap. Dessvärre kanske både bland dem som möter främlingen med misstro och illvilja, och dem som gör det med mockarutor och välvilja. Det tar tid att låta det sjunka in att vi inte är subjekt och objekt för varandra, utan vandrar i Guds nåd alli­hopa.

"Till sist utgår vi smått absurt från att varje männi­ska på cykel vid östgränsen – är farlig"

KYRKOR och samfund har genom Ekumeniska rådet vädjat regering och riksdag om att inte genomföra alla de hårda åtgärder mot asylsökande och migranter som planerats.

De som talar för nya lagar om gränsförfarande, hantering av asylhandlingar och avvisning säger öppet att de vet att vi därmed är med och skrotar internationella överenskommelser. Men vi gör det ändå.

Också i andra sammanhang går politikens tummel numera ut över grunderna för en rättsstat i världen.

Det är därför fräscht att trossamfund, alltfrån lutheraner till kväkare, nästan lite gammalmodigt går tillbaka till gamla grundprinciper: Vi tar emot den som behöver hjälp, eller ett bättre liv.

DET ÄR förstås en annan tid i dag än före år 2022 då Ryssland angrep Ukraina. Det utlöste ett domino som har lett till att den militära gränsen mellan fred och ett tredje världskrig går oskyddad och sårbar intill hundratals kilo­meter skog i just vårt land.

Men fortsättningsvis borde människor få komma in hos oss, för att få sin sak prövad. Vad vi ska göra vid östgränsen? Ta in dem. Pröva deras sak. Utgå från att varje människa kan vara till glädje. Vi kan fortsättningsvis vara ett lugnt och tålmodigt folk, lojalt och alltigenom organiserat.

Fast det är också sant att de som prövas och befinns vara för lätta också borde lämna oss snabbare än i dag, såvitt något tryggt alternativ finns. Det gör många också. Alla som kommer biter sig inte fast här till varje pris. Många försvinner vidare i världens vimmel, deras spår blåser igen, deras ansökningar förfaller.

Det är också ovärdigt att vi skär ner på den lilla mottagningspengen för att närmast svälta iväg asylsökande. Men samtidigt måste vi också kunna säga högt att Finland för den som har väldigt svag utbildning och klen språkbakgrund kanske är ett för svårt land. Försök hitta hjälp någon annanstans om du kan.