Du måste väl gråta Gud?

En sommar för länge sedan jobbade jag någon vecka som hyttstädare på en av Sverigebåtarna. Det var ett studium i människans mer ocensurerade sidor. De mörka klaustrofobiska hyttgångarna, som jag aldrig lärde mig hitta i, blev en bra bild för hur det kändes i bröstet.

"De mörka klaustrofobiska hyttgångarna, som jag aldrig lärde mig hitta i, blev en bra bild för hur det kändes i bröstet."

En mycket tidig morgon, när jag nyss börjat mitt skift, halvlåg han där intill trapporna. En spenslig brunhårig pojke i femårsåldern, i bara kalsonger och ärmlös tröja, lite frusen, yrvaken. Jag antar att heltäckningsmattan i ett allmänt utrymme var att föredra framför det som utspelat sig i hans hytt under natten.

Jag småpratade med honom, tog honom i handen, gick till någon som jobbat längre på båten än jag. De hade sett liknande saker många gånger förr, tog honom med sig med oförändrat ansiktsuttryck. Jag stod kvar, hade hytter att städa, men jag kunde ha ställt mig på däck, spytt över relingen och gråtit av förtvivlan.

"Jag stod kvar, hade hytter att städa, men jag kunde ha ställt mig på däck, spytt över relingen och gråtit av förtvivlan."

Ibland ser jag den lilla pojken för mig, så väldigt tydligt, och det är då gudsförtvivlan sköljer över mig (jag hittar inget annat ord för det, det finns inte i SAOL, men nog i mitt hjärta). En av mina främsta gudsbilder är nämligen Gud som förälder, och jag säger till Gud: ”Om du är förälder till den där lilla pojken, då måste du väl gråta nästan hela tiden? Jag vet vad det är att vara förälder, och när du ser på honom Gud, då måste du väl våndas, vrida dig i smärta? Allt i ditt allsmäktiga väsen måste väl ropa efter ett heligt ingripande för att trösta och klä honom?”

Teologer kan insiktsfullt diskutera lidandets problem och vår fria vilja, det hjälper mig inte i ögonblicket när gudsförtvivlan slår ihop som en rävsax.

"Teologer kan insiktsfullt diskutera lidandets problem och vår fria vilja, det hjälper mig inte i ögonblicket när gudsförtvivlan slår ihop som en rävsax."

Andra gånger är friden så stor. Som när det skulle finnas tusen orsaker att förtvivla och jag ändå vänder ansiktet mot solen, blundar och känner att det finns någon som stillar stormen, om inte nu, så i en tid jag inte kan se. Kanske det är så att vara en känslomänniska, att pendeln mellan tro och otro rör sig snabbt, häftigt, oförklarligt.

När jag ser den lilla pojken för mig vill jag inte höra att det är i sprickorna som ljuset kommer in. Ibland är en spricka bara en spricka, och det finns inget som kommer in där annat än våra mänskliga förklaringsmodeller.

Poeten Eva-Stina Byggmästar skriver: ”Livet är inte till för att begripas men levas.” Att allt är outgrundligt, Gud, livet och vi själva, det är det enda som kan öppna upp den där rävsaxen för mig, gång på gång.