Trenderna vänder om kyrka och tro: När är man hemma? När är man färdig?

När är jag framme,
när är jag hemma,
när är jag färdig,
när jag är – här?”

Den vistexten av trubaduren Tomas Boström är inte som hans övriga livsglada, kristna repertoar. Nej, låten Hemma från 1994 är en regntung tvivels­vandring, ”det går en väg från Gud till satan / det går en väg, och en tillbaks”.

På den vandringen behöver många av oss bli mötta och sedda. Utanför kyrkorna, men också i dem. Hörda i tvivlet, i den underliga, men sällsamma dubbelhet det ofta är att ana en Gud, förnimma en tro, greppa ett liv.

I KULTURDEBATTEN i Sverige är många på väg tillbaks. I ett sekel har den som velat vara med i kultur och samhällssamtal förväntats se den kristna tron som det konservativa livsmönstret, den ointellektuella vidskepelsen, det oundvikligt utdöende. På 1920-talet var det ny vetenskapligt kritisk, ”liberal” teologi. På 1950-talet var det motsättningen mellan tro och vetande, på 1970-talet vän­­s­ter­ns uppror mot auktoriteter och kyrka.

I DAG tar kristen tro plats igen på mediernas kultursidor, på egna villkor, som i Expressen eller i tyngre inlägg i Dagens Nyheter (DN).

Det är ett stort steg. Den som skriver får ofta räkna med att ta puckar i debatten. Anser du faktiskt att kristendom är exklusiv och det enda rätta? Håller du också på att kant­ra över till populisterna, med deras ljumma kultur­kristna argument om att vi själva ska försvara oss mot resten av världen?

En del vågar. Som DN:s kulturchef Björn Wiman nyligen. Det var rentav lite ”komma ut” över hans krönika nyligen. Aldrig ens döpt som barn bär han nu ett kristet kors om halsen för att ”hålla fast vid det jag uppfattar som det heliga och rättfärdiga”, skriver han (DN 11.12).

TRENDERNA vänder i Sverige, och därmed ofta snart även i Finland. En ström människor verkar vara på väg tillbaka till det kristna arvet.

Är kyrkorna då beredda? På dem som vecklar fram en tro ur ett skrynkligt papper, men en tvivlande, tveksam sådan? Håller kyrkorna då fast vid sina former för heliga önskningar och andlig längtan? Ska en del då fortsätta beteckna tillmötesgåenden som kompromisser med tidsandan och världen? Ska de som är utan­för öva tills de ”kan” kyrkan?

Kyrkans mångtusenåriga arv är dessvärre en ypperlig grogrund för nostalgi och stilla­stående.

Som i de korridorer där man har vant sig vid tofflorna på jobbet, och rutinen har blivit den rätta religionen.

Som hos den som cirka var sjunde jul går i julkyrkan bara för att efteråt harmas över att alla psalmer inte längre sjungs som förr.

Som bland dem som gärna ser sig själva som lite mera väckta än andra, utan att fördenskull vara vakna i tiden. Utan hellre förankrar tron i egna hågkomster av hur det var, när allt var enkelt, givet, omkomplicerat och gick att läsa innantill.

SÅ NÄR MAN vill vända om till kyrkan och tron igen: När är man hemma? När är man framme? När är man färdig? När man är här.