Nyligen har jag gjort en ny upptäckt: jag vill inte tala finska som mest utlämnad

16.09.2020
Johan Sandberg är redaktör.

Jag minns inte att jag någonsin skulle ha haft några större problem att göra mig förstådd på finska. Perfekt har min finska aldrig varit, långt ifrån. Min godhjärtade finsklärare i mellanskolan var specialist på att ge femton centimeter långa minustecken efter femman han gett när han bedömde mitt prov. Jag förstod att det var så nära underkänt att ribban fortfarande darrar. Däremot kunde jag mäta mig med vilken klasskamrat som helst när det gällde att ta sig fram på finska i Helsingfors, där jag växte upp.

Fortfarande tycker jag om att tala finska. Det är ett mångfacetterat språk där man kan välja mellan att säga saker enkelt eller trassla till det ordentligt.

Men nyligen har jag gjort en ny upptäckt: jag vill inte tala finska i alla situationer. Och då talar jag om situationer där man är som mest utelämnad, inom vården.

"Men nyligen har jag gjort en ny upptäckt: jag vill inte tala finska i alla situationer."

Jag genomgick nyligen en operation, modell stor. När jag väcktes efter operationen var jag omgiven av vårdare. En av rösterna presenterade sig på svenska. Jag tror jag svarade högmodigt att finska också går. Men under de närmaste timmarna på intensiven var det den svenska vårdaren jag tydde mig till.

Det visade sig nämligen att det finska ordet för smärta, kipu, var helt bortblåst ur min vokabulär. Det kom på svenska och det kom på engelska, men inte på finska. Smärtan, på svenska, var det enda som fyllde mig. Jag blev förstådd, men varje gång den svenska bekräftande rösten saknades hann jag uppleva några skräckslagna sekunder innan jag förstod att vårdarna förstått. Rösten besparade mig den obehagliga känslan av att det kom an på mig att hitta på omskrivningar eller synonymer på kipu innan jag fick känna den belönande, smärtstillande medicinen verka.

"En fulljour i Vasa var det enda rätta! Allt annat hade varit fullständig galenskap."

Några dagar senare, när ambulansen som kör mig till Vasa närmar sig Centralsjukhuset, blir jag påmind om diskussionen om dess omfattande jour. Redan då insåg jag det absurda i att sjukhuset först blev förbisett. Då försökte jag föreställa mig hur jag skulle reagera själv i en utlämnad vårdsituation. Nu vet jag, för jag har varit där. Hur ska då inte de som har en mer avlägsen relation till finskan än jag uppleva det? En fulljour i Vasa var det enda rätta! Allt annat hade varit fullständig galenskap.

Johan Sandberg
Biskop Bo-Göran Åstrand och Johan Bärlund, professor i nordisk rätt, kommenterar HFD:s beslut för Kyrkpressen.

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25
I skogen hittar Nina Lindfors tröst och frid.

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20
Finland har handlat proaktivt, och det är bra, säger Peter Strang, professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet.

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45
Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen. Jaktlaget är hennes första bok.

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30
Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. 
– Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst.

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12
Helene Liljeström tycker att citatet vid domkyrkan
är väldigt väl valt. På svenska lyder motsvarande bibelställe: ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp.”

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01
Johan Westerlund är kyrkoherde i Johannes församling. Hans favoritplats i stan: olika kaféer runt järnvägsstationen.

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01
Mikaela Björklund har några veckors erfarenhet av stadsdirektörsjobbet. Men i tolv år har arbetet för Närpes tagit upp mycket av hennes tid.

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30