Min svarta best

12.02.2020

INKAST.

Så bra som jag mår nu har jag inte mått på jag vet inte hur länge. Åratal. Fyra, fem år, något sånt.

Jag har återhämtat mig från en depression som har varit förödande. De kausala förhållandena är suddiga för mig fortfarande, men medan depressionen pågick förlorade jag ett förhållande, ett hem, min förmåga att skriva böcker. Jag drog på mig skulder, orkade inte arbeta annat än i korta ryck. Jag klarade inte av att navigera mig igenom FPA-maskineriet för att säkra stöd av olika slag.

Jag ville verkligen inte leva. Jag ville bara bort. Bort från min vardag, från mitt livs parametrar. Bort från mig själv. Jag ville inte uppträda som författare, jag blev för ängslig och osäker för att ta del i den offentliga debatten. Jag ville inte mitt liv. Jag grät mig till sömns av ångest och desperation.

I all depression fanns det bara en sak jag kunde och på ett för mig oförståeligt sätt förmådde att prioritera: att vara känslomässigt närvarande för mina två barn. Och hur det var möjligt kommer jag aldrig att förstå, men jag ser på dem att jag har lyckats vara en pålitlig pappa för dem och jag har fått höra samma sak av människor som står vår familj nära. Men allt annat rämnade verkligen. Tro mig att jag menar allvar då jag säger att jag inte vet om jag skulle leva just nu om jag inte hade haft mina barn, de har räddat mitt liv. Jag vet att det låter melodramatiskt att säga så, men för mig är det en genomlevd sanning.

Hur svårt och svart det än var, så var depressionen ändå min, ingen annans. Trots att den långa och svåra perioden nu är över, formar den mig fortfarande. Under många års tid skolade ju depressionen mig i att betrakta mig själv på ett visst sätt. Som ett misslyckande, som riktigt trash. Med falsk tunga och snillrika förbannelser talade sjukdomen till mig och fick mitt trötta sinne att vända sig emot sig självt.

»Jag ville verkligen inte leva. Jag ville bara bort.«

Det finns en svart best som jag känner att bor i mig. Kanske depressionen aldrig helt och hållet går att bota. Jag vet helt enkelt inte. För visst hör jag ekon av den där rösten fortfarande. Jag försöker att inte lystra, utan i stället uppmärksamma andra röster; mina barns, mina vänners. Min brors röst då han berättar för mig hur viktig vår relation är.

Min svarta best är namnlös, och den svekfulla varelsen kommer att förbli det i all evighet. Jag vägrar välsigna den med ett eget namn.

Mathias Rosenlund
Semestern utmanar parrelationen. I ett parförhållande kan det vara så att den ena parten behöver mer avstånd än den andra.

parrelation. Under semestern blir problem i förhållandet synligare än vanligt. 2.7.2020 kl. 15:52
Morteza Naseri gick från Kabul till Helsingfors.

asylsökande. – Vi var 55 eller 60 personer i en niometers gummibåt. Vatten slog in hela tiden. Jag kunde inte simma. Morteza Naseris väg till Finland är en berättelse om utsatthet, orättvisa och en okuvlig vilja att leva. 1.7.2020 kl. 15:40
Bilden är tagen på de tvåspråkiga ekumeniska kyrkodagar i Åbo i maj 2017.

Kyrkodagar. – Jag hoppas att alla ska tänka: Wow, nu får vi äntligen träffas ansikte mot ansikte, säger direktor Sixten Ekstrand. 30.6.2020 kl. 21:16
Jean d’Amour Banyanga är född och uppvuxen i Rwanda. Bor nu i Eckerö prästgård. Gift och har två flickor och två pojkar i åldern 5 till 14 år.

profilen. Som tolvåring var rwandiern Jean d’Amour Banyanga med om en skakande upplevelse. Efter det ville han jobba för Gud och sina medmänniskor. – Jag är historisk, säger han, som den första mörkhyade prästen i Borgå stift. 30.6.2020 kl. 20:17

samtalstjänst. Samtalen är alltid konfidentiella och anonyma. Hjälp kan man få via telefon, chatt, nättjänst och brev. 29.6.2020 kl. 09:59

bön. Östra Finlands universitet har gjort en undersökning som visar att frågor relaterade till spiritualitet har varit betydelsefulla under coronapandemin. 24.6.2020 kl. 00:00
Nu sänds morgonens radioandakt Andrum kl. 9.54 istället för kl. 9.10.

radio. – Genom att flytta fram sändningstiden hoppas vi att Andrum ska nå en större publik, säger Unni Malmgren. 23.6.2020 kl. 15:53
– Vi ska vara mycket försiktiga med att tolka coronapandemin som ett tecken på att de yttersta tiderna närmar sig, säger Björn Vikström.

orostider. Varför kom den här pandemin – vill Gud straffa mänskligheten? Eller är den ett tecken på att de yttersta tiderna närmar sig? Vi frågar Björn Vikström, universitetslärare i teologisk etik med religionsfilosofi. 18.6.2020 kl. 16:12
Dofterna gör att vi inte bara minns, vi återupplever, skriver Johanna Boholm-Saarinen.

Kolumn. Johanna Boholm-Saarinen är tacksam för att det alltid, oberoende av vad som händer i livet, finns hundlokor och häggar, sandvägar och skogsdungar. 18.6.2020 kl. 13:42

sommar. Vare sig du hör till dem som anser att sommaren är till för att slappna av, eller söker något att underhålla dig med när evenemang och läger är inställda. 21.6.2020 kl. 10:00