Min svarta best

12.02.2020

INKAST.

Så bra som jag mår nu har jag inte mått på jag vet inte hur länge. Åratal. Fyra, fem år, något sånt.

Jag har återhämtat mig från en depression som har varit förödande. De kausala förhållandena är suddiga för mig fortfarande, men medan depressionen pågick förlorade jag ett förhållande, ett hem, min förmåga att skriva böcker. Jag drog på mig skulder, orkade inte arbeta annat än i korta ryck. Jag klarade inte av att navigera mig igenom FPA-maskineriet för att säkra stöd av olika slag.

Jag ville verkligen inte leva. Jag ville bara bort. Bort från min vardag, från mitt livs parametrar. Bort från mig själv. Jag ville inte uppträda som författare, jag blev för ängslig och osäker för att ta del i den offentliga debatten. Jag ville inte mitt liv. Jag grät mig till sömns av ångest och desperation.

I all depression fanns det bara en sak jag kunde och på ett för mig oförståeligt sätt förmådde att prioritera: att vara känslomässigt närvarande för mina två barn. Och hur det var möjligt kommer jag aldrig att förstå, men jag ser på dem att jag har lyckats vara en pålitlig pappa för dem och jag har fått höra samma sak av människor som står vår familj nära. Men allt annat rämnade verkligen. Tro mig att jag menar allvar då jag säger att jag inte vet om jag skulle leva just nu om jag inte hade haft mina barn, de har räddat mitt liv. Jag vet att det låter melodramatiskt att säga så, men för mig är det en genomlevd sanning.

Hur svårt och svart det än var, så var depressionen ändå min, ingen annans. Trots att den långa och svåra perioden nu är över, formar den mig fortfarande. Under många års tid skolade ju depressionen mig i att betrakta mig själv på ett visst sätt. Som ett misslyckande, som riktigt trash. Med falsk tunga och snillrika förbannelser talade sjukdomen till mig och fick mitt trötta sinne att vända sig emot sig självt.

»Jag ville verkligen inte leva. Jag ville bara bort.«

Det finns en svart best som jag känner att bor i mig. Kanske depressionen aldrig helt och hållet går att bota. Jag vet helt enkelt inte. För visst hör jag ekon av den där rösten fortfarande. Jag försöker att inte lystra, utan i stället uppmärksamma andra röster; mina barns, mina vänners. Min brors röst då han berättar för mig hur viktig vår relation är.

Min svarta best är namnlös, och den svekfulla varelsen kommer att förbli det i all evighet. Jag vägrar välsigna den med ett eget namn.

Mathias Rosenlund
Mari Valjakka har återvänt till hemtrakterna i Ivalo.

samiska. Mari Valjakka gläds över att som samepräst kunna bidra till att de samiska språken går vidare till en ny generation – något som inte var självklart när hon själv växte upp. 21.9.2020 kl. 13:16
Biskop Bo-Göran Åstrand och Johan Bärlund, professor i nordisk rätt, kommenterar HFD:s beslut för Kyrkpressen.

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25
I skogen hittar Nina Lindfors tröst och frid.

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20
Finland har handlat proaktivt, och det är bra, säger Peter Strang, professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet.

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45
Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen. Jaktlaget är hennes första bok.

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30
Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. 
– Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst.

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12
Helene Liljeström tycker att citatet vid domkyrkan
är väldigt väl valt. På svenska lyder motsvarande bibelställe: ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp.”

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01
Johan Westerlund är kyrkoherde i Johannes församling. Hans favoritplats i stan: olika kaféer runt järnvägsstationen.

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01