På knä i advent

12.12.2019

Det har varit en ansträngande höst. Vi har varit för få på jobb och till det har för min del kommit tömning av släktgård och flytt till staden.

I november började krafterna sina. Nätterna blev oroliga, morgnarna allt glåmigare och hållningen allt sämre. Var rädd om dej, sade många och gav en klapp på axeln. Jag drömde övertydliga drömmar om blinkande varningslampor och prästkläder som inte passade.

”Om du har för mycket att göra är inte allt du gör Guds vilja.” Jag har citerat min biktfars stränga ord tidigare. Och jag har faktiskt med åren blivit bra på att inte stressa upp mig, inte försöka klämma in ännu lite till arbete i en redan överfull kalender, men nu hade den berömda väggen ändå kommit hotfullt nära. Risken att brännas ut är större när man brinner för sitt jobb, när så mycket känns angeläget och inspirerande. Arbetet tar heller aldrig slut och det kommer alltid att finnas människor som önskar att vi gjorde ännu lite till.

Jag började dagdrömma om bönepallen i kapellet på reträttgården Snoan. Det räcker att komma in på Snoans gårdstun för att mina axlar ska sjunka och blodtrycket gå ner. Kroppen är fantastisk på så sätt att den minns. Bönepallen i andaktshörnan i mitt sovrum har hunnit samla damm under hösten. Vi talade om det med diakonkollegan My, att det är så mycket svårare att ta tid för bön och tillbedjan ensam hemma. Så föddes idén att använda adventsfastan till gemensam bön i kyrkan varje morgon – den bästa adventskalendern någonsin! Det har varit fantastiskt att varje morgon ha möjligheten att öppna luckorna inåt och utåt, att få tassa in i kyrkan, slå av rökdetektorerna, tända altarljusen, lyfta fram bönepallarna, läsa en text, sitta tyst och stilla i 20 minuter medan morgontrafiken brusar runt kyrkan.

"Vi var ju så trötta, var då ännu mindre sömn verkligen rätt medicin?!"

I början när alarmet på telefonen ringde lite tidigare än vanligt funderade vi båda om vi var riktigt kloka. Vi var ju så trötta, var då ännu mindre sömn verkligen rätt medicin?! Redan efter några dagar började jag längta till stillheten vid altaret redan när jag slog upp ögonen. Efter en vecka insåg jag att jag varken ville eller skulle läsa e-posten eller öppna Facebook eller Instagram på telefonen innan morgonbönen.

Stillheten från morgonbönen har börjat breda ut sig också över dygnets alla andra timmar. Det är mycket jag inte måste. Saker faller på plats. Jag kan vara bara närvarande i nuet ett ögonblick i taget. Det finns plötsligt mycket mer av den andra sortens tid och rum i mitt liv – andrum.

Nu gäller det att hålla fast vid den goda rutinen, till det behöver vi varandra. Till vårterminen öppnar vi kyrkan för den som vill komma och be med oss varje vardagmorgon.

Katarina Gäddnäs
Mari Valjakka har återvänt till hemtrakterna i Ivalo.

samiska. Mari Valjakka gläds över att som samepräst kunna bidra till att de samiska språken går vidare till en ny generation – något som inte var självklart när hon själv växte upp. 21.9.2020 kl. 13:16
Biskop Bo-Göran Åstrand och Johan Bärlund, professor i nordisk rätt, kommenterar HFD:s beslut för Kyrkpressen.

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25
I skogen hittar Nina Lindfors tröst och frid.

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20
Finland har handlat proaktivt, och det är bra, säger Peter Strang, professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet.

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45
Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen. Jaktlaget är hennes första bok.

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30
Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. 
– Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst.

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12
Helene Liljeström tycker att citatet vid domkyrkan
är väldigt väl valt. På svenska lyder motsvarande bibelställe: ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp.”

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01
Johan Westerlund är kyrkoherde i Johannes församling. Hans favoritplats i stan: olika kaféer runt järnvägsstationen.

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01