Fört flera generationers suspekta dunkar och kanistrar till problemavfall, skänkt babytillbehör till välgörenhet. Jag har gallrat i bokhyllan med bibliotekariens kallsinnighet, rivit ur försättsblad med mitt Ex Libris och ibland med vänlig dedikation från författaren själv. Tjugofem år i bokbranschen har satt sina spår i det privata biblioteket. Jag har smekt bokpärmar med kärlek och traskat längs minnenas boulevard, så många goda minnen och stressade bokhöstar. Jag har skrattat och sparat dyrgriparna. Jag har gråtit så tårarna stänkt.
Elva år har vi bott i släktgården, nio år har jag bott ensamstående med fyra barn och med tiden också ett barnbarn. Sälj huset! Det uppmanade mig många redan vid skilsmässan. Du är inte klok, inte kan man sälja en sex-generationers släktgård! utbrast andra. Jag har tvekat, vacklat. De nötta trösklarna, den vackra kärlhyllan, brödspetten i taket, den fina pallen på vilken tvättbaljan stod där min mamma och hennes syskon tvättade sig på morgnarna, inga miljoner i världen kan vara en rättvis summa för det. Strandirisen som min mamma fick från Domarskär i Vasa, tulpanlökarna mormor hämtade hem från en bussresa till Mainau, vinbärsbuskarna som genbanken kom och tog skott av, yngsta dotterns ros som hon önskade sig i sju-årspresent, syrenhäcken ex-maken planterade runt huset, kan jag ta med dem? Marken där vi en gång gått...
"Kanske var det farmor, scouterna eller mamma och pappa som lärde mig att vi ingenting äger, inte egentligen."
Vi kan ingenting ta med oss dit vi går. Kanske var det farmor, scouterna eller mamma och pappa som lärde mig att vi ingenting äger, inte egentligen. Jag är inte ens säker på att vi har det till låns av våra barn. Vi är förvaltare, bara förvaltare. Och en förvaltare måste veta när det är tid att ge över ansvaret till någon annan, att fylla rum och trädgård med nya skratt och nya liv. Det är ett underbart hus som gett oss många fina minnen. Minnen som alltid kommer att finnas kvar, som ingen kan ta ifrån oss. Länge bet jag ihop och kämpade. Mormor blev ensam med fem barn och under mycket tuffare villkor, om hon klarade det som måste väl jag också kunna göra det.
Det var under en pilgrimsvandring, en välsignad vandring som beslutet kom: Släpp det, släpp det för att kunna ta emot det nya som nu skall komma. Jag ler mellan tårarna och det jag starkast känner är tacksamhet.
Katarina Gäddnäs är präst och författare.
