Kenneth Morales om den finska oron: för vintern, pengar och framtiden

Kenneth Morales växte upp i en evangelikal församling i Panama. I sena tonåren mönstrade han på missionsskeppet Logos II där han träffade en tjej från Finland, numera hans exfru. De flyttade så småningom till Karleby och fick fyra barn tillsammans.

I dag är han gift för andra gången, jobbar som psykiatrisk sjukskötare vid centralsjukhuset i Karleby och driver vid sidan om gatuköket Burger Village och brunchrestaurangen Humo tillsammans med sina vuxna barn.

Att ha flera jobb är inte för alla, men det funkar för Kenneth Morales.

– Jag måste vara noggrann med min tidshantering, men eftersom mina barn gör restauranggrejen med mig får vi tid tillsammans på jobbet, det är anlednignen till att det funkar.

Han tror att familjeföretagandet kräver mer av hans barn än av honom. Det är de som måste förhålla sig till att ta order av pappa.

– Tidigare har jag bestämt där hemma och nu bestämmer jag på jobbet. De får ju ingen paus från mig!

Tacksamhet på blodigt allvar

Kenneth Morales kroppsspråk är öppet och han skrattar mycket, men en gång var han en 21-årig latinamerikan i Finland som tvivlade mycket på sin tro. Det var en ensam plats att vara på, geografiskt, andligt och mentalt.

Hans sökande efter sammanhang och Gud pågick i flera år. Kanske pågår det delvis ännu, men han har gjort ett slags odramatiskt bokslut.

– Jag såg hur Gud tog hand om mig. Han tog hand om mina barn, han hjälpte mig att få ett jobb, att utveckla ett företag och att lära mig leva i en annan kultur. Jag insåg att Guds kärlek inte handlar om vad vi gör, utan om vem Gud är.

Då det varit skarpt läge har han också alltid mött rätt människor vid rätt tidpunkt.

– Jag ser Guds kärlek i det.

I dag är Kenneths recept på ett bra liv att aktivt leta efter saker att vara tacksam över, att räkna sina välsignelser.

Det låter ju enkelt, men det är ju rätt svårt då man inte mår bra?

– Ja, man måste verkligen fokusera, säger han.

Hans ansikte spricker upp i ett leende då han säger det. Snart skrattar han högt.

Kenneth Morales har inga problem med att vara rättfram, men han har inte heller några problem med att skratta åt sig själv eller det som är svårt i livet. Hans sätt är avväpnande.

Samtidigt är det här med tacksamhet på blodigt allvar för honom. Att inte praktisera tacksamhet gör honom mer ångestfylld, han börjar fokusera på sådant som är utom hans kontroll.

– Samhället lär oss oro. Man vill förbereda så mycket för framtiden att man utvecklar en osäkerhet: man måste vara beredd för vintern, man måste ha en ekonomisk buffert och ett bra hus.

Inställningen i Panama beskriver han som mer ”hakuna matata, vi ser vad som händer”. Efter 25 år i Finland har Kenneth Morales tappat en del av sitt ”hakuna matata”. Han har blivit för mycket finländare för att ta dagen som den kommer.

– Men ibland känner jag att vi tar det för långt. Vi bara väntar på att saker ska gå fel och är inte tacksamma för nuet.

Då ditt liv varit som svårast, har du känt att Gud varit där?

– Han har varit där, men jag har inte känt det så då.

– Det är svårt för oss att få syn på Gud ibland, för vi har utvecklat en attityd som säger att något är fel om vi har problem. Vi har svårt att förstå att problem är en del av livet. De går inte att undvika, och det är okej.

Vad har varit svårast i ditt liv?

– Att gå igenom en skilsmässa.

– Det är otroligt smärtsamt, och det är otroligt smärtsamt för hela familjen. Det svåraste är att barnen utsätts för så mycket smärta i det. Som vuxna har vi ett ansvar för våra barn.

– Det är en av de mörkaste perioderna i mitt liv. Jag behöver förlåta mig själv för det.

Han konstaterar att skilsmässa är ett ämne som det ibland blir svårt att ta i inom kyrkan. Så är det med mycket som kan hända i ett liv, vi får beröringsskräck då det inte finns ett tydligt facit.

– Det är en utmaning att förlåta i kyrkan, även om det borde vara vår styrka. Men trots allt hör vi alla till Guds familj, och familjer tar sig an utmaningar. Alla familjer bråkar ibland.

Lite för mycket respekt

Jag frågar Kenneth Morales om han, med en bakgrund som evangelikal kristen och missionär, betraktar sig själv som mer konservativ eller liberal. Indelningen är ett trubbigt verktyg, men likväl ett verktyg.

Han svarar att han är konservativ då det kommer till familjevärderingar. Han ser ett värde i att hålla ihop familjen och ge familjen tid. I en finländsk kontext är det inga konstigheter, också i sekulära sammanhang upplever han att kärnfamiljen värderas väldigt högt här.

Då han kom till Finland reagerade han på hur butikernas öppettider var anpassade efter de starka familjevärderingarna. Om lördagarna stängde de klockan 18, för då skulle man bada bastu eller se på TV med familjen. Om söndagarna var det helt stängt, för då gick hela familjen i kyrkan eller på utflykt till skogen.

Samtidigt reagerade han också på hur lite vi engagerar oss i varandra, utanför våra familjeenheter. Om det ligger en utslagen människa på gatan går en finländare sällan fram och frågar hur det står till. Istället ringer man polisen eller socialen.

”Vi har så mycket respekt för varandra, en typ av respekt som inte tillåter att man ingriper eller erbjuder hjälp.”

Fördelarna med ett samhälle som avsätter skattemedel för att hjälpa är många, men risken är att medborgarna tappar ett uns medmänsklighet då det alltid finns en instans att vända sig till.

– Man är inte ens involverad i sina egna syskons liv. Varje syskon har sitt eget liv och sina egna problem. Vi har så mycket respekt för varandra, en typ av respekt som inte tillåter att man ingriper eller erbjuder hjälp.

”Vi sitter alla i samma båt”

En del av sitt 45-åriga livs lärdomar har Kenneth Morales plockat upp från sitt arbete som sjukskötare. Att jobba som psykiatrisk sjukskötare är att möta människor som slagit i botten. Som vårdare tror han att det är viktigt att vara realistisk.

– Man måste säga sanningen, som: ”Det kommer inte att vara så här för alltid.” Varken de bra eller de dåliga dagarna pågår för evigt.

Utmaningar och sjukdomar är inte vad som definierar oss som människor, men för att komma vidare behöver vi ofta få hjälp med vårt mörker.

– Om jag själv inte skulle ha Gud så skulle jag ha problem, och för mig är Gud närvarande i andra människor.

Han tror att Gud skickar ut änglar på uppdrag också åt människor som inte är troende. Ibland är änglarna läkare, psykologer eller sjukskötare.

Vad är det viktigaste du lärt dig av att jobba som sjukskötare inom psykiatri?

– Att vi alla sitter i samma båt, vi har bara olika utmaningar.

Det enda han ser att skiljer oss åt är hur vi tar oss an våra problem.

– Ibland har vi en hel back med verktyg för att komma över svårigheter men gör det ändå inte, för det är enklare att bara vara ett offer, att säga: jag kan inte göra det här.

Tror du verkligen att alla har ett val?

– Ja, i något skede. Man kan välja att ta en timmes promenad även om man inte alls känner för det. Man kan välja att sätta på en timer för att säkerställa att man verkligen går i en timme.

”Vi är alla hans barn”

– Det finns så mycket som inte är vår sak att döma. Vi kan inte förstå Gud, vi kan bara försöka följa honom, säger Kenneth Morales.

Han sitter på terrassen till sin brunchrestaurang i Karleby. Vinden ligger på från havet, men det är ännu varmt i höstsolen. Han får något allvarligt över sig då han säger att vi inte kan förstå Gud, att det inte är vår sak att döma.

Själv växte han upp i en kristen miljö där den egna synden betonades – och ibland stod i vägen för relationen till Gud. Det är en av de föreställningar i sin tro som han behövt göra upp med.

Han säger att det faktiskt står i Bibeln att inget kan hålla oss borta från Guds kärlek, och att vi får räkna med det.

– Det spelar ingen roll vad jag tror eller inte tror så länge Gud är min far. Därför är det också svårt för mig att säga, är jag liberal eller är jag konservativ?

– Jag är hans barn. Vi är alla hans barn.