– I forskningen har det funnits en tendens att i hög grad beskriva vad kyrkan har gjort och inte gjort. Men var är de samiska aktörerna? frågar Lovisa Mienna Sjöberg, teolog och same.
Varför lär vi inte i skolan vad den första samiska prästen hette? Eller att 17 procent av prästerna i den svensk-finska lappmarken på 1600-talet sägs ha varit vara samer? Men man känner till missionärers namn och vet hur de brände trummor, säger hon.
– Jag tycker inte om när man talar om vad ”kyrkan ska göra för samerna”. Kyrkan har förstås ett kolonialt arv, men samerna har varit en del av kyrkan sedan 1500-talet, säger hon.
Lovisa Mienna Sjöberg leder den praktiska teologutbildningen i norska Tromsö, men bor i Guovdageaidnu (Kautokeino) inte långt från riksgränsen mellan Norge och Finland.
Att sameområdet Sápmi sträcker sig över fyra länder tar man bara lite hänsyn till i de sannings- och försoningsprojekt som pågår, eftersom processerna är nationella, anser hon.
"Man vill ge sina barn någonting annat än den där skammen."
I Norge har staten haft ansvar för en försoningsprocess, där också kyrkan varit en del, medan kyrkan och staten i Sverige och Finland har jobbat var för sig.
I Finland har kyrkan precis i samband med kyrkomötet haft en ångerceremoni och bett det samiska folket om förlåtelse. I den finska kyrkans antologi Sämmiliih kirhoost (2025) beskriver i stor utsträckning samer själva sin identitet, sin tro och sin historia.
Förlåtelse är också att rätta till
– Men jag tror att få samer kanske har fokus just på förlåtelse, utan mera på hur ska man räta upp skevheter. Som teolog förstår jag inte ens riktigt vad förlåtelse betyder här. Många har förlorat sina språk och det är mycket skam. Men det är ett par generationer bakåt. Nu handlar det mer om att ge sina barn något annat, säger Lovisa Mienna Sjöberg.
Försoning är praktisk, anser hon. För kyrkan handlar det inte bara om att beklaga det förflutna, utan att också stå på samernas sida när det handlar om deras mark och vatten.
– Nu drabbar mycken grön kolonialism nordliga områden, speciellt vind- och vattenkraftverk. Förr högg man ner skog och byggde gruvor – hela tiden på någon annans mark. Kyrkan vill gärna ha det samiska med när en talar om relationen mellan djur, marker och människa. Det är mindre rum för det samiska när det anses bli politiskt eller ställer krav.
Små ord som ständig välsignelse
Lovisa Mienna Sjöberg disputerade 2018 i Oslo på en avhandling om sivdnidit, en samisk förståelse av välsignelse i vardagen, ofta inför naturen. Det är små ord och gester, ofta som en kristen praxis, men inte alltid.
– När man plockar bär, hugger ved, slaktar eller styckar en ren … Det handlar om kommunikation med skapelsen, om tacksamhet.
Kan teologer från majoriteten i Norden diskutera samisk teologi och livssyn?
– Religionsforskare och teologer är ibland fortfarande upptagna av när samisk religion ”står bakom”, precis som man ibland kan fråga vad som är ”lutherskt” eller ”katolskt”.
Som ung reste Lovisa Mienna Sjöberg till en del kyrkliga konferenser tillsammans med äldre människor hon såg upp till. Och ibland blev deras sätt att vara kristna eller se på kristen tro förlöjligade.
– Det kan kännas sårande att ens kristna tro inte uppfattas som en helhet. Ska allt mätas mot kristendom som utövas i Helsingfors. Oslo, Stockholm eller Uppsala? Samisk praxis och samiska berättelser har beskrivits som primitiva och det har lett till skam. I mitt arbete har jag velat skriva fram teologi från en samisk utgångspunkt, som en helhet, säger Lovisa Mienna Sjöberg.
Lovisa Mienna Sjöberg medverkar vid sommarens Franciskusdagar på Kökar den 4–6 juli.
