För en tid sedan skulle sjukhusprästen Catharina Englund hålla en föreläsning på temat ”Själavård bland palliativa patienter” tillsammans med de palliativa sköterskorna Miia Kujala och Annika Övermark samt Ingegärd Miettinen, mentor för stödpersoner inom palliativ vård. Föreläsningen riktade sig till församlingsanställda.
Men så kom de involverade på att de också kunde inkludera frivilliga inom palliativ vård och personal inom äldrevården. Inbjudan gick ut och intresset för ämnet visade sig vara stort.
Det har sannolikt flera förklaringar, men en av dem kanske är att det är svårt att riktigt veta hur man kan hjälpa och trösta någon som vet att de ska dö.
Exakt vad själavård är konstaterar Englund att inte är helt enkelt att ringa in. Inte ens för en sjukhuspräst.
– De här grundfrågorna som jag lärde mig för 25 år sedan, de blir bara svårare och svårare att ge svar på.
Men hon tycker att det är viktigt att stärka tron och hoppet om Gudsnärvaron. Hoppet kan förmedlas genom psalmer och böner.
– Och i mitt tycke som starkast i nattvarden.
Att dela lidandet ger lite lindring
Englunds erfarenhet är att det viktigaste man kan göra för en döende människa är att möta hen där hen är. Många bär på svåra frågor om lidande och om döden, om mening och meningslöshet. Ändå kan eller vill inte alla uttrycka sina frågor i ord.
– Det kan istället ta sig uttryck i oro, ångest eller otrygghet. Det är ju en ny situation i livet som ingen har erfarenhet av sedan tidigare. Det handlar inte längre om att människor dör, utan om att jag dör.
Att möta människan där hon är kan i praktiken handla om att låta personen berätta sin livsberättelse, prata om vad som varit viktigt i hens liv. Att bearbeta för att så småningom kunna verbalisera någon del av oron.
– Ibland lyckas det och ibland inte.
Frågor om mening är något Englund ser mycket av. Vad är meningen med lidandet, vad är meningen med döden? Något vattentätt svar på de frågorna har inte Englund.
– Men det största lidandet är väl det som inte blir bemött. När någon delar ens lidande och funderingar så ger det lite lindring. För en stund i alla fall.
Hoppet tar andra proportioner
Sin egen drivkraft har Englund i påskens händelser. Det är också till påsken hon går för att orka med sitt jobb.
– Det palliativa är något av en långfredag, men vi landar inte i långfredagen. Vi har påskdagens hopp, säger hon.
Hon poängterar att det finns mycket hopp inom den palliativa vården, men hoppet tar andra proportioner än för en frisk person.
– Det stora hoppet är ofta att man ska bli frisk. Då det hoppet inte längre finns kan man leva med hopp om att få vara smärtfri. Man kanske hoppas på en till sommar, att få träffa någon som är viktig för en eller att kunna åka ut till villan.
Englund betonar också vikten av gemenskap. Likväl kan också människor som har ett stor nätverk drabbas av stor ensamhet i livets slutskede.
– Man är delvis ensam då man dör och man är delvis ensam med sina frågor. Man kan också känna sig ensam och glömd av Gud.
Där finns det igen bara en sak som kan lindra ensamheten, nämligen att prata om den med någon.
– Sen får man leva väldigt mycket efter ”blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Det blir väldigt konkret.
