Sommaren 2012 träffade Ester Rudnäs sin blivande man Oscar på Kyrkans Ungdoms sommarläger i Pieksämäki. Då var de 17 år gamla. Två och ett halvt år senare var de gifta.
– Det är kanske inte så många i den åldern som skulle hitta på att gifta sig om de inte hade växt upp i sammanhang där det ses som naturligt, säger Rudnäs när den nionde bröllopsdagen närmar sig.
Hon tillbringade sin ungdomstid i sammanhang där äktenskapet var något stort och viktigt, det var något fint som hör till. Men hon understryker att beslutet att gifta sig var deras eget och att de verkligen ville gifta sig.
Och de var inte de enda som valde att gifta sig i ung ålder. Inför bröllopet gick de en äktenskapsförberedande kurs.
– Där var vi alla under 25.
I audioessän Varför berättade ingen för mig hur svårt det är att vara gift? säger Rudnäs att hon i efterhand önskar att någon berättat för hennes nittonåriga jag om svårigheterna – även om hon är medveten om att hon kanske inte skulle ha varit mottaglig i den åldern.
– I tonåren tänker man på något vis att man hittar den man passar ihop med och att det kommer att gå ganska smidigt efter det. Jag förstod inte vidden av att jobba på en relation, att inse vad man själv gör för fel och att man har med sig trauman från livet.
Även om hon kanske inte skulle ha lyssnat då skulle hon ha uppskattat att senare få möjligheten att tänka ”Jamen just det, jag vet ju att det här hör till” när svårigheterna dök upp. Hon hade velat veta att de inte innebär att hon och hennes man inte hör ihop.
– Jag tror mycket på att man inte ska känna sig ensam. När man känner igen sig och märker att man inte är ensam med sådant man funderar på mår man mycket bättre. Om det skulle vara normalt att prata om utmaningarna skulle man förstå att de ska komma och att de går över.
Depressionens spår i relationen
Ett halvår efter att Ester träffat sin blivande man insjuknade hon i depression. Han blev hennes fristad och i hans sällskap mådde hon ganska bra. Men hon flyttade till Åbo för att studera och det ledde till att de bodde långt från varandra.
– Om vi skulle träffas en helg kunde jag redan på fredagen ha ångest över att han kommer att resa hem på söndag.
Nu har hon varit frisk i omkring åtta år men tror att hon och hennes man fortfarande inte har insett vidden av vad hennes depression gjort med dem som par.
– Vi vet inte vad som är vi och vad som är depressionens ärr. När man levt tillsammans länge vet man inte alltid riktigt vad som är jag och vad som är du.
I samband med depressionen gick Ester Rudnäs i terapi. Det har gjort tröskeln lägre för att söka hjälp och hon och hennes man har fått samtalsstöd.
– Det är inget skamligt att gå i parterapi, hellre kan man gå för tidigt än när det är en jättekris.
Familjelivet med en femåring och en tvååring är intensivt, och att ha en inbokad tid hos en tredje part har också gjort det lättare för dem att skapa utrymme för samtal om relationen.
Tänkte om med yrkesvalet
Sedan ett par år tillbaka utbildar hon sig till dramapedagog och det här spelåret jobbar hon på Wasa Teater där hon medverkar i musikalen Vänd om min längtan.
Ända sedan hon var barn har hon velat stå på scen, antingen spela teater eller dansa. Efter gymnasiet sökte hon in både till studier i scenkonstpedagogik och till Teaterhögskolan, men eftersom hon var så deprimerad och mest sov klarade hon inte av att gå på inträdesproven. Hon har alltid älskat att läsa och skriva och visste att hennes goda studentbetyg antagligen skulle räcka till för att söka in till Åbo Akademi och bli modersmålslärare, även om hon inte skulle klara sig så bra i inträdesprovet.
– Det var jobbigt att flytta till Åbo för att jag var så sjuk, men jag tänkte att det inte är bättre att vara kvar i den miljö där jag blev sjuk.
Redan under första studieåret kände hon att modersmålsundervisning inte var hennes passion och att hon egentligen hellre skulle göra något annat.
– Men det fanns ingen teaterutbildning i Åbo, och sedan skulle Oscar komma till Åbo och studera och jag ville vara nära honom.
När hon sökte in till Novias utbildningen i scenkonstpedagogik för andra gången var hon höggravid med sitt andra barn. Utbildningen har bara antagning vartannat år, och hon upplevde att hon var tvungen att ansöka.
– Jag kände i många år att jag höll på med något som jag egentligen inte ska göra. Jag kunde inte fortsätta så, det skulle inte ha varit rätt mot vare sig mig själv eller mot min familj, jag skulle bara ha blivit ledsen och deprimerad.
Intagningsproven ordnades en vecka före hennes beräknade förlossningsdatum, vilket gjorde att hon inte kunde närvara fyiskt den här gången heller. Men hon har dansat mycket och hade dansvideor som hon kunde skicka in och deltog sedan i improvisationsövningar via videosamtal.
Hon hade spelat amatörteater tidigare och visste att hon behövde spela teater, men undrade om hon hade vad som krävdes. I samband med antagningsprocessen mötte hon en lärare som stöttade henne.
– Det var jätteviktigt för mig i den stunden att det fanns någon som sa: jag tror att det här är rätt bana för dig.
Det här är något som läraren upprepat senare när hon gett Rudnäs feedback och, det har bekräftat för henne att hennes magkänsla var rätt.
Sedan hon inlett utbildningen har hon många gånger tänkt på vad som skulle ha hänt om hon börjat med den som nybliven student utan den livserfarenhet hon har idag.
– Livet leder en konstiga vägar och nu har jag en helt annan drivkraft, nu vet jag faktiskt att det är det här jag vill göra. Jag är inte här för att testa.
När det ordnades förhandsvisning av Vänd om min längtan satt olika typer av pedagoger i publiken och Ester Rudnäs märkte att det var en överraskande stor sak för henne.
– Jag kunde känna hur det skulle ha känts om jag varit en av pedagogerna som kom dit den kvällen, hur jag skulle ha längtat efter att stå på scenen. Och nu är jag här!
Gå i kyrkan grundar henne
Yrkesmässigt är hon äntligen på den plats hon längtat efter, men det väcker samtidigt nya tankar om hennes identitet. Hon återkommer än en gång till att hon vill leva så autentiskt som möjligt, också i förhållande till sin tro.
– Vem är jag när jag är på teatern och vem är jag när jag är i kyrkan? Jag vill vara samma person hela tiden, det går lite emot mig att ha olika roller.
Hon har lämnat det tidigare svartvita synsättet bakom sig och upptäckt att det finns nyanser i allt.
– Det är inte allt eller inget. Hur gör man då för att vara kärleksfull mot sin nästa?
Att gå i kyrkan är något som grundar henne, men det beror också på i vilket sammanhang hon går till gudstjänst.
– Jag har min relation med Gud och jag behöver inte hålla med om allt som någon säger från predikstolen. Jag blir påmind om att Gud aldrig lämnar mig även om jag håller på att utvecklas och saker händer i mig.
Efter att hennes audioessä publicerades har många har hört av sig och tackat henne. Hon har märkt att andra också upplever att det är ett viktigt ämne som det inte är så lätt att prata om.
– Det märktes också när jag skrev min essä, det måste bara ut. Jag hade inte så hög tröskel utan tänkte att jag också gör det här för andra.
Hennes man läste igenom manuset och godkände allt.
– Jag tror han förstod att det här behövde göras, men jag tror inte han tyckte att det var så bekvämt.
Det kändes konstigt att vara så pass personlig och veta att vem som helst kan lyssna på det hon säger. Samtidigt märkte hon att det var lättare att ta upp de här sakerna i offentligheten än det varit att prata med sina närmaste om dem ibland, och ser också det som ett tecken på tystnadskulturen.
– Just för att det är så viktigt att inte behöva känna sig ensam måste man börja i något hörn, öppna upp och krackelera fasaden som man så ofta håller upp.
