"Min utmattning lärde mig att också lite räcker"

Sabina Lumivirta sitter vid familjens bord i Västra Baggböle i Helsingfors. Solen har värmt upp fönstren och hela bostaden badar i vårljus och värme.

– Utmattningen började under coronaåren, när jag jobbade som religionslärare i högstadiet. Eleverna mådde så mycket sämre och det fanns inte tid att ge åt varenda elev. Det var mycket med alla coronainstruktioner och jag hann inte möta eleverna, alla rutiner tog så mycket tid.

Hennes äldsta son började på dagis och var ofta sjuk.

– När du är sjuk som lärare kan du inte vila utan du måste ändå förbereda lektionerna. Du får bara är ännu mer jobb när du är sjuk eller hemma med sjukt barn.

Under jullovet var hon i behov av vila.

– Men min man jobbade och jag förväntades vara med min son Knut, som vid den tiden var ett år.

Efter jullovet, när hon började jobba igen, sa det stopp.

Jag orkade inte vara hemma, jag orkade inte sköta mitt barn, jag hann inte möta eleverna och jag hann inte med någon sorts relation med mina kollegor.

– Jag märkte att jag inte hann med någonting. Jag orkade inte vara hemma, jag orkade inte sköta mitt barn, jag hann inte möta eleverna och jag hann inte med någon sorts relation med mina kollegor. Jag var också gravid med min andra son – allt hopade sig och jag fick mycket ångest.

Sabina blev sjukskriven i en månad.

– När den månaden var slut bestämde jag mig för att bli moderskapsledig i förtid.

På våren föddes familjens andra barn.

– Jag hade planerat att vara hemma med Sten i ett år. Men så jag tittade jag, för skojs skull, på lediga jobb. Jag hittade en tjäst vid Helsingfors stad, som pedagogisk sakkunnig, som jag var behörig för. Jag fick tjänsten.

– Tanken av att göra små saker, som att laga mat, väckte ångest, säger Sabina Lumivirta.



Hon fick en depressionsdiagnos

När Sten var fyra månader började hon jobba. Hennes man var pappaledig med sonen. Fast hon hade ett nytt jobb var hon trött. I och med att hon varken fick vård vid rådgivningen eller vid sitt förra jobb gled hon in i en ny utmattning.

Efter ett år blev hon sjukskriven. Hon fick en ångestdiagnos, och senare också en depressionsdiagnos.

– Jag kunde inte gå omkring och ha ångest över mitt jobb varje dag – jag måste göra någonting.

Utmattningen gjorde henne väldigt trött.

– Tanken av att göra små saker, som att laga mat, väckte ångest. Efter en kort promenad måste jag sova.

Hon fick god vård via arbetshälsan vid Helsingfors stad. Nu jobbar hon deltid, åttio procent.

Hon har funderat mycket på hur arbetslivet ska se ut i framtiden.

I mitt privatliv har jag kommit till att jag inte kan göra allt. Men jag tror också att arbetsgivarna måste prioritera.

– Jag tror att arbetsgivarna behöver inse att kraven på arbetsplatserna ökar. I mitt privatliv har jag kommit till att jag inte kan göra allt. Men jag tror också att arbetsgivarna måste prioritera.

Hon vet att unga i arbetslivet i allt högre grad blir utmattade.

– Därför har jag har valt att vara öppen med min utmattning.

Att undervisa i högstadiet

Det var aldrig någon självklarhet att Sabina Lumivirta skulle bli teolog. Fysik, kemi och ekonomi intresserade henne.

– Men jag är väldigt glad att jag studerade teologi. Jag har lärt mig jättemycket som jag kan ha nytta av i alla delar av livet.

– Jag tycker religion är ett intressant ämne att komma in i som lärare. För mig verkade det som om många elever inte hade upplevt en engagerad religionslärare. Jag älskade att undervisa i högstadiet!

De flesta lärare tycker att det är den värsta åldern, men Sabina tycker att det är den bästa.

– Då får man de där äkta tankarna, jättekomplicerade sådana, men samtidigt vågar man uttala naiva tankar. Sådant som vuxna inte talar om eller säger vågar unga tänka på, fråga om och fundera på. De vågar ifrågasätta normer. Varför finns det här? Och varför gör man inte så här på det här sättet?

Förändra kyrkan

Så länge hon minns har hon velat att vilja förändra kyrkan till det bättre.

– Jag drivs av att få ungas röst hörd i kyrkan. Jag vill vara med och bestämma vad ska kyrkan satsa på, som ökad jämlikhet och att alla grupper blir hörda.

Hon är bara 30 år, men har suttit hela tre perioder som förtroendevald i församlingen. Efter sin egen konfirmation i Esbo blev Sabina Lumivirta hjälpledare på konfirmationsläger.

– Via det kom jag in i församlingen. Jag jobbade med att utveckla konfirmandarbetet i Esbo svenska församling och var också skriftskolteolog i några somrar.

Inför församlingsvalet 2014 hade ungdomarna i Esbo församling en ungdomslista.

– Jag blev suppleant, men när tiden gick flyttade de på listan till studieorter runtom i Finland. Sist och slutligen var jag på alla möten.

Nu är hon förtroendevald i Petrus församling. Hon har också hunnit med en fyraårsperiod i Johannes församling.

Har du ångest för dina uppdrag i församlingen?

– Ibland får jag lite ångest för att jag inte hinner med mera, men för det mesta inte. Jag vet att jag gör så gott jag kan.

– Det ändå ganska få som vill vara aktiva inom kyrkans beslutsfattande. Valdeltagandet är litet, och få kandidater ställer upp.

– Till vårt första församlingsrådsmöte med Petrus församling möte hade jag och min man dubbelbokat oss. Jag konstaterade bara att jag går dit med barnen, så får jag träffa de andra i församlingsrådet. Folk måste ju förstå att jag har småbarn.

Vad är det som driver dig i beslutsfattadet?

– Det är mitt sätt att höra till kyrkan. Jag trivs och mina styrkor tas tillvara där. Det känns naturligt för mig. Jag vill försöka vara med och sänka tröskeln till kyrkan, fast det är svårt. Det ju ändå en hög tröskel för någon ny att komma in i en kyrklig gemenskap.

Sabina Lumivirta sticker inte under stol med sitt mål.

– Mitt mål är att jag någon gång får bli invald till kyrkomötet. Jag vill känna att den evangelisk-lutherska kyrkan är min kyrka. Jagvill vara i kyrkomötet för att påverka kyrkans riktning.

Nåden är viktig

Hon säger att har höga krav på sig själv.

– Min tro ger mig hopp om att vi ska kunna leva jämlikt, hopp om godhet och kärlek för varandra.

– I min tro finner jag nåd. Jag behöver inte lyckas med allt, jag är bra ändå. Jag behöver inte kunna hjälpa alla, det finns andra omkring som jobbar för samma mål som jag – kyrkan är en gemenskap.

Sabina Lumivirta

– Är 30 år.

– Har två barn, man och hund.

– Bor i Västra Baggböle i Helsingfors.

– Är teolog och religionslärare.

– Jobbar som pedagogisk sakkunnig vid Helsingfors stad.

– Passion: Porträttfotografi.

– Förtroendevald i församlingen, inne på tredje perioden. Sitter i FKS:s styrelse och i stiftsfullmäktige.

– Har som mål att någon gång blir invald till kyrkomötet, kyrkans ”riksdag”.

– Hon är bloggen Andetags nya fotobloggare.