I oktober åkte en grupp ungdomar från Matteus församling och projektkören Matteus Voice till Lycksele i svenska Lappland, där församlingens ungdomsarbetsledare Daniel Jakobsson växte upp. De skulle delta i en konsert som samlade pengar för organisationen Suicide Zero, som arbetar för att förebygga självmord.
Den första januari 2022 tog elvaåriga Bryna, eller Mica som hon själv hellre ville kallas, sitt liv. Hon är Daniel Jakobssons systerdotter och Jennie Jakobssons dotter.
– Det värsta har redan hänt. Det är en sådan markant skillnad på livet före och livet efter. Man kan inte gå tillbaka. Det jag var mest rädd för skedde. Det gör att jag tänker annorlunda om nästan allt, säger Jennie Jakobsson.
Daniel Jakobsson håller med.
– Det som hände har ändrat mig i grunden. Det har förändrat hur jag möter ungdomar med specialbehov. Tidigare tänkte jag mer på det breda perspektivet och på att allt skulle funka bra för de flesta. Men när jag hade konfirmandläger i sommar såg jag unga på ett annat sätt, sådana jag kanske inte hade lagt märke till tidigare. Jag såg Bryna i dem.
Hurdan var Bryna/Mica?
– Hon var en älva eller en pansarvagn. Hon kunde sitta med och bara observera, man märkte liksom inte att hon var med. När hon var på dåligt humör var hon stark och bestämd och kunde också vara väldigt fysisk. Hon var en tänkare. Familjen var väldigt viktig för henne, säger Jennie.
Jennie Jakobsson har haft ensamvårdnad om sina fyra barn de senaste sju åren. Alla fyra har haft en npf-diagnos (en neuropsykitrisk funktionsnedsättning, till exempel adhd eller autism).
Brynas problem började med att skolan började kännas knepig. Hon stannade hemma.
– Steget mellan trean och fyran är ganska stort, både gällande vad man måste göra skolmässigt och vad som händer i kroppen. Då började det bli jobbigt för henne, säger Jennie.
"Hon var en älva eller en pansarvagn."
Skolan gjorde en kartläggning och man gjorde en adhd-utredning. Hon väntade också på en utredning gällande autism.
– Hon hade kanske mer drag av autism än av adhd, men den utredningen måste hon stå i kö för. Hon stod i kö i ett år och fick aldrig göra den, säger Jennie.
Bryna var inte den som störde någon under lektionen. Hon var den som satt tyst och lyssnade. Men när hon inte ville gå i skolan längre verkade hon falla mellan alla stolar.
Hon började ha självskadebeteende. Skolan väntade på vad barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) skulle göra och socialtjänsten sa att det här är ju BUP:s bord. Hon fick depressionsmediciner men inget samtalsstöd.
– För Bryna var familjen jätteviktig och hon var trygg med oss, men hon hade svårt med att tolka situationer i skolan, med kompisar och med lärare. Den sociala delen var svår. I skolan var hon den som satt tyst och inte frågade, och sedan kom hon hem och exploderade. Och sedan fick jag ringa fröken och fråga vad som hänt. Hon höll mycket inom sig själv, och ville försöka förstå, ville passa in.
ILLUSTRATION: MALIN AHO
Hon såg allt hon missade
Hon hade många frågor kring det som pågick. Vad var det de andra barnen förstod som inte hon förstod? Hon såg att klasskompisarna klarade av en hel dag i skolan – varför klarade inte hon samma sak?
– Hon såg allt hon missade. De andra gjorde saker tillsammans i skolan, men för att hon var hemma började hon tappa kompisar. Ändå var hon omtyckt och hade många vänner.
Bryna testade att sjunga i kör, testade att träffa de kompisar hon var tryggast med.
– Men hon blev för stressad av det och det blev bara kaos.
"Men hon blev för stressad av det och det blev bara kaos."
Problemet bollades mellan skolan och socialtjänsten och ingen ville riktigt ta ansvar. Nästan hela år 2021 var hon hemma, och gick inte alls i skolan.
– Hon var väldigt tydlig med sitt självskadebeteende och kunde prata om det. Men det blev kanske lite för mycket för hennes äldre syskon, som också mådde dåligt. Men hon var väldigt hjälpsökande och kunde förstå vad som inte var bra.
Ofta kommunicerade hon genom att skicka videosnuttar till Jennie.
– Många av våra samtal gick så att hon satt på sitt rum och jag i vardagsrummet och vi snapchattade fram och tillbaka. Hon försökte förklara hur hon kände sig genom videor hon skickade till mig.
Eftersom barn- och ungdomspsykiatrin inte hade personal att ta hand om problemet blev det så att Jennie stannade hemma för att övervaka och ta hand om Bryna. Det fick hon bidrag för. Den sista november var det BUP-träff och då berättade Bryna att hon slutat ta sina depressionsmediciner.
– Hon berättade att hon inte tyckte att hon hörde hemma på den här jorden. Sköterskan sa: Det är ju jätteallvarligt att du sparat dina mediciner, kan du ge dem till mamma när du kommer hem?
Sköterskan skulle tala med en läkare. De ville att Bryna skulle påbörja medicineringen igen, så att Jennie skulle övervaka att tabletterna verkligen svaldes. Så trappades medicineringen upp igen.
Det gick några veckor. Det blev jul. Bryna åkte pulka tillsammans med sina kusiner, hela storfamiljen samlades i Lycksele, också Daniel. Allt kändes bra, tryggt, vanligt och glatt.
Jennie bröt ihop och skrek
– På nyårsdagen var det en kompis som ville komma och hälsa på Bryna. De hade jätteroligt. De åt glass, spelade piano och scrollade på tiktok. Och jag tänkte: så skönt att få börja det här året med något som känns vanligt, säger Jennie.
Klockan tio tittade Jennie till henne, som hon brukade göra. Då hittade hon Bryna livlös
Kompisen åkte hem. Bryna tog melatonin, som hon brukade göra varje kväll, hon gick in på sitt rum för att lägga sig. Klockan tio tittade Jennie till henne, som hon brukade göra. Då hittade hon Bryna livlös. Hon började med hjärt- och lungräddning. Någon ringde 112. Föräldrarna och Daniel åkte genast hem till Jennie, och hann fram medan ambulanspersonalen fortfarande försökte återuppliva Bryna.
Efter ett tag åkte de till akuten. Vårdarna försökte rädda Brynas liv i 51 minuter.
– Jag åkte till akuten i polisbil, men jag minns inget av det. Jag satt i ett rum med en polis som stödde mig, men jag visste inte att familjen var i väntrummet. Jag pendlade mellan ”det här kommer inte gå” till ”de kanske kan göra något”. Sedan kom en polis in och sa att det inte gick att rädda Brynas liv. Då bröt jag ihop och skrek. Det var som om någon slet ut ryggmärgen ur bröstet på mig.
I och med jobbet som barnledare i Svenska kyrkan hade Jennie ett brett kontaktnät. Hemmet fylldes av vänner och kolleger som ville stöda. Men familjen måste flytta ut ett tag på grund av brottsplatsundersökningen.
– Och det kändes ju jobbigt att bo kvar i den lägenheten. Nu har vi flyttat.
Vad missade jag?
Jennie har, som väntat, hamnat i en känsla av skuld.
– Vad kunde jag har gjort annorlunda? Vad missade jag? Varför kämpade jag inte hårdare för att hon skulle få samtalskontakt?
Jennie tror inte att Bryna ville dö. Hon prövade, men ett barn har inte samma konsekvenstänk som en vuxen.
– Jag har också lärt mig att det inte finns någon forskning om självmord och barn i den här åldern, för man tror inte att barn begår självmord. Samtidigt går det ner i åldrarna hela tiden.
Därför började hon med en insamling för Suicide Zero. Hon vet ju att många andra barn mår illa, och hon vet att självmord är smittsamt.
– Jag kan inte sitta och vara tyst. Det som hände oss får inte hända igen.
Hur har du orkat genom det här året?
– Jag har orkat för att jag har tre andra barn och för att jag har min familj. Jag har vänner som stöttar. Jag orkar för att jag är lösningsfokuserad och tänker: Jag går inte med på det här. Jag kunde inte hjälpa Bryna, men jag kan inte vara tyst om jag kan säga något som gör att det inte drabbar någon annan.
Jennie Jakobsson tycker att man måste prata också med barn om självmord. Barn vet ändå – det finns så mycket om det på nätet.
– Det är saker som vi vuxna är rädda för att prata om, men barnen är redan inne i det. Många överlevare har kontaktat mig och berättat hur lättade de är över att jag vågar prata om självmord, för det är många vuxna som inte vågar.
Daniel Jakobsson håller med henne.
– När vi åkte till Lycksele med ungdomarna från Matteus fick de höra Jennie berätta om Bryna, och de fick besöka Brynas grav om de ville. För ungdomarna kändes det jätteviktigt. Unga är kanske bättre på att prata om det här än vi, för de lever i det.
Meningen föds ur vad man gör
Jennie Jakobsson tänker att det absolut inte finns någon mening med att Bryna dog.
– Det är bara grymt. Meningen föds ur vad man gör med det.
– Det svåraste är tanken att det inte spelar någon roll vad jag gör nu, för jag kommer aldrig att få henne tillbaka. Det känns hårt.
"Det svåraste är tanken att det inte spelar någon roll vad jag gör nu, för jag kommer aldrig att få henne tillbaka. Det känns hårt."
Har du varit arg på Gud?
– Jag tänker så här: livet är orättvist. Och det är svårt. Jag tänker inte att det är Gud som gör det här, vi människor har fri vilja. Men vi kan kanske ändra på saker och ting. Vi kan göra små saker, vi kan se andra människor och vi kan hälsa på någon på stan.
Daniel säger att han aldrig vill komma ifrån sin skuld över att han inte gjorde mer.
– Jag tänker: vi gjorde ju inte tillräckligt. Många säger: ni gjorde vad ni kunde, det är inte ert fel. Jag köper inte det. Nu i efterhand kan jag tänka: kanske skulle hon leva idag om jag bott i Lycksele.
Han säger att familjen bad så tusan på väg till akuten.
– Men Gud hjälpte inte där. Det skulle man kunna vara jättebesviken på. Men jag vet av erfarenhet att det inte är så Gud fungerar, att om man ber tillräckligt så gör han eller hon som man vill. Men jag har inte heller känt att Gud gett mig kraft.
Det han framför allt känner är att han får komma till Gud med sin skuld.
– Syndabekännelsen har blivit helt annorlunda för mig. Jag kommer liksom till Gud och säger: Jag räckte inte till och jag räcker inte till idag. Nu har det blivit så tydligt: vi räcker inte till som människor.
Jennie tycker det är skönt att hon som förälder inte är ensam med sin egen skuld över Brynas självmord.
– Gud är liksom också lite medskyldig. Det finns något skönt i att kunna säga det också: ”Jag hade faktiskt förväntat att kunna få lite mer stöd. Det var inte så här jag tänkte att mitt liv skulle vara. Du var inte riktigt snäll just nu.” Det finns en tröst i det.
