Mikael Hulten bor i Helsingfors och pendlar till jobbet i Kyrkslätt. Därhemma kläddes julgranen redan till lillajul.

Mikael Hulten: "Det var som en slöja som lyftes bort så att jag såg klart"

TVÄRVÄNDNING.

I över tio år gjorde Mikael Hulten karriär i Försvarsmakten. Sedan kom en livskris och en tvärvändning. Idag är han församlingspastor i Kyrkslätt. Det han väntar på mest i jul är julottan.

7.12.2022 kl. 08:46

När Mikael Hulten växte upp i Jakobstad upplevde han att det fanns två alternativ: antingen var du väckelsekristen eller också stod du utanför det kyrkliga. Han var den som stod utanför. I stället spelade han fotboll och höll senare på med amatörteater.

I januari 2007, ett halvt år efter att han tagit studenten, ryckte han in i armén.

– Jag hade inte tänkt stanna där. Jag var intresserad av att skådespela, men samtidigt kände jag att jag inte var tillräckligt begåvad. Så det var snarare så att kompassnålen bara snurrade.

Han märkte snabbt att rutinerna i militären gav honom en trygghetskänsla. Han hade slutat spela fotboll några år tidigare, men nu steg konditionen igen.

– Jag mådde bättre. Så när jag fick frågan om jag ville till underofficersskolan så tänkte jag okej, det kan jag väl.

Sedan valdes han till reservofficersskolan och fick en språkdusch i finska. Och sedan fick han frågan om han ville stanna kvar i Dragsvik som sommaranställd. Lite senare fick han fast anställning, eftersom Försvarsmakten var i god färd med att återinföra underofficerskåren.

– Så i relativt unga år hade jag en relativt hög lön, jämfört med andra som bara gått gymnasiet.


Han gick in i en roll

I sin fasta tjänst utbildade han sig till röjningsexpert. Några år senare började han samarbeta med polisen när det gällde att röja krigstida sprängmedel. Han skulle också utbilda personal vid brigaden och ställföreträda sin enhets fältväbel, med socialt ansvar för cirka hundra beväringar. Det gjorde han redan sommaren 2008.

– Det var en kalldusch av ansvar. Fältväbeln kallas enhetens mamma och är den som sköter dagpengar, biljetter och ansvarar för den inre ordningen, det vill säga för att det är rent och städat. Finns det brister måste man slå näven i bordet.

När han som beväring diskuterade med sin förman och förebild, en person som senare blev hans chef som anställd, fick han frågan vad han hade för fritidsintressen. Teater, sa han.

– Då sa han: ”Du vet väl, Hulten, att det här yrket kräver en viss nivå av skådespelande.” Det är något jag ofta kommit ihåg.

Han var ju tvungen att kliva in i en roll och göra den på allvar. Han var tvungen att fatta svåra beslut och hålla fast vid dem inför personer som var nästan i samma ålder som han själv, kanske också personer han kände.

– Då måste du ha god självkänsla. Du måste veta dina styrkor och svagheter. Om du inte har självkänslan i skick och drar på dig den rollen – och det var en liten utmaning för mig då – då blir rollen tyngre att bära. Folk ser på dig att du är rollen, och sedan undrar de vad som hänt med dig.

Hans tillvaro blev ganska inmurad i arbetsgemenskapen.

– Det blev en väldigt kluven situation för mig. Jag var ju också känslig och ville gott, ville vara vän och medmänniska. Rollen blev tyngre och tyngre. Ibland gjorde jag övertramp, och de grämde mig. När jag klädde av mig uniformen kom allt ikapp mig.

I 25–26-årsåldern resulterade det här i en livskris. Konflikten mellan den privata rollen och yrkesrollen hade blivit för stor. Han fick hjälp av nära anhöriga och av några goda vänner.

– I kölvattnet upplevde jag en stark tacksamhet, men jag undrade vart jag skulle rikta den.

Han funderade och kom till att han inte ville vara tacksam mot universum eller stjärnpulver, utan snarare mot det vi kallar Gud.

– Det var början på min Gudsrelation. Jag hade ju också en existentiell kris: Vem är jag? Har jag en uppgift? Finns det en mening med min uppgift?


Ett andligt vaknande

En del av honom ville bara rymma iväg någon annanstans, men han valde att stanna vid Försvarsmakten och försöka bygga något bestående.

– Jag var fortfarande ganska Jesusallergisk, men jag upplevde ett andligt vaknande. Jag ville gå djupare och vara med om bön och meditation. Jag leddes in på olika andliga spår: yoga och mindfulness. Jag testade allt och flyttade till och med in i ett kollektiv.

Där träffade han sin fru, och efter ett tag lämnade de kollektivet och flyttade till Billnäs. Hans fru hade börjat vänta deras nu sexåriga dotter. Så småningom flyttade de till Helsingfors. Under arbetsresorna mellan Dragsvik och Helsingfors hade han tid att tänka.

– Under en resa kom tanken som från en klar himmel: När jag nu är intresserad av att fördjupa mig andligt, varför har jag blundat för den tradition som finns närmast – den kristna?

Det var som om en dimridå försvann. Han märkte att han burit på omedvetet agg och en motvilja mot kristendomen, och på fördomar mot väckelsekristendom som kanske till och med saknade grund. Tanken kom: tänk om han skulle bli präst? Den kändes absurd.

– Jag ringde upp Emma Audas, som jag kände från amatörteatern i Purmo. Hon var präst och en person som jag hade respekt för. Jag frågade henne: Är det en absurd tanke att jag skulle bli präst? Hon sa: Nej, tvärtom! Har du inte hört om Paulus och hans väg?

Då kände han sig sporrad – men kanske det var lite för mycket att bli jämförd med Paulus, som ju ändå var väldigt införstådd med skriften.

För att inte tala om att du inte hade förföljt kristna?

– Nej, jag hade inte godkänt någon stening. Men visst hade jag varit med i den grupp som förlöjligade kristna.

Vid sidan av jobbet började han studera teologi i Helsingfors. Han kände stor uppmuntran från lärarna: de ville verkligen att studerandena skulle bli klara med sina studier och var vid behov redo att bära dem på ryggen en stund.

– Och jag var ju jätteintresserad! Det är otroligt vad man får ut av Bibeln när man tittar på grundtexten.

De sista åren studerade han på heltid och lämnade jobbet vid Försvarsmakten bakom sig. I slutet av studierna vikarierade han som ungdomsarbetsledare i Johannes församling, sedan blev han predikobiträde i Kyrkslätt. Den 30 oktober blev han prästvigd i Borgå domkyrka.


Brinner för gudstjänsten

– Emma Audas gav mig ett tips: gå med i din församling och delta i gudstjänsten.

Många söndagar under studietiden gick han och dottern till Johanneskyrkans högmässa.

– Jag hade ju leksaker med mig, men jag tror att hon blev intresserad för att jag var intresserad. Det blev ett äventyr med kyrkkaffe i kryptan efteråt, eller en bulle någon annanstans.

Som ungdomsarbetsledare blev han också aktiv lekman i församlingens veckomässa.


Hur känns det att vara präst?

– Det känns som en rikedom, och som något som redan är integrerat i min personlighet. Det var en stor fördel att jag fick vara med i församlingen och gudstjänsten i förväg. Jag fick öva jättemycket, och jag växte.

Prästrollen upplever han som en väldigt annorlunda roll än den han hade i militären.

– Biskopen sa till oss nya präster: ”Det tar en hel församling att uppfostra en präst.” Det är en väldigt dynamisk roll.

När han kom hem efter att ha varit ledare vid sin första skriftskola sommaren 2021 sa han till sin fru: Det här är ju lyx och semester!

– Det vittnar ju också om mina tidigare erfarenheter om hurdan jag måste vara när jag stiger in i min roll. Samtidigt kan jag också vara strikt, vilket gör att det blir lugnt för hela konfirmandgruppen.

Han brinner för gemenskap: för gudstjänstgemenskap och kyrkkaffe, för att frivilliga ska få en större roll och att de tillsammans ska kunna vidareutveckla gudstjänstgemenskapen så att den verkligen möter folks andliga behov.

Just nu väntar han på julen. Det nya kyrkoåret har precis börjat.

– Jag tänker fasta inför jul, välja bort något för att fylla det utrymmet med Gud.

– Men om du undrar vad jag ser allra mest fram emot är det julottan i Haapajärvi kyrka. Den får jag ta hand om! säger han och skiner av glädje.

Han tycker om tanken att vakna tidigt och mötas i mörkret.

– Och har du läst boken Jul i Bullerbyn? Hur kan man inte se fram emot en julotta efter att ha läst den?

Text och foto: Sofia Torvalds


Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan i Sverige har äntligen fått ett namn för sitt gemensamma kyrkosamfund. 7.6.2013 kl. 13:46

Om inte kärleken får styra ledarskapet så styr rädslan.  Rädslan för att någon annan ska göra jobbet bättre än jag. Jeanette Ljungars tror på samarbete, inte konkurrens. Även inom företagsvärlden. 7.6.2013 kl. 10:14

Kyrkomötet röstade ja till en ändring av församlingsrådstrukturen: kyrkoherden ska inte längre automatiskt vara ordförande. En del tror att det leder till problem. Andra tycker det blir perfekt. 6.6.2013 kl. 09:00

Problemen i Johannes församling är allvarliga och måste åtgärdas genast. 5.6.2013 kl. 15:00

Under vinterkriget uppstod ett system som gäller än i dag – de finländare som stupar tas alltid om hand, och de skickas alltid hem. Niko Huttunen har forskat i varför det är så. 2.6.2013 kl. 12:00

Grattis till alla nyblivna studenter önskar alla vi på KP-redaktionen! 1.6.2013 kl. 09:00

S:t Mikaels svenska församling i Tallinn är ett centrum för kyrkligt engagerade estlandssvenskar. De sociala utmaningarna i Estland är enorma och kyrkan måste glömma alla illusioner om svunna storhetstider, säger kyrkoherde Patrik Göransson. 31.5.2013 kl. 13:13

På sommaren då föräldrarna jobbar men skolorna har stängt ordnar somliga församlingar dagsläger för barn. Lägren är ofta väldigt populära. 31.5.2013 kl. 09:39

Under drygt tio år har musikern Nina Åström evangeliserat i mellan 250 till 300 fängelser i Ryssland, Baltikum, Kirgizistan, Ukraina samt i två västfängelser i Kanada och Holland. Arbetet är inte slut med det, för i det forna Sovjet finns cirka tusen fängelser. 30.5.2013 kl. 10:37

Samarbetsförhandlingar blir aktuella vid Finska Missionssällskapet. Orsaken är de nya stiftssekreterarna för internationella ärenden som ska anställas i varje stift från och med årsskiftet. 30.5.2013 kl. 13:35

Döden har i vår tid blivit avdramatiserad, avritualiserad och tabubelagd. Vi har förlorat viktiga kulturella strategier, säger professor emeritus Bo Lönnqvist. 26.5.2013 kl. 12:00

Kyrkan är inte en plats utan ett sammanhang där människor kan mötas i gemenskap. Det lärde sig en grupp ungdomar från Matteus församling när de besökte Hamburg för att delta i de tyska kyrkodagarna. 25.5.2013 kl. 12:00

Det kan bli slut med självständiga församlingar. Kyrkomötet har röstat för fortsatt beredning av förslaget att alla församlingar måste tillhöra en samfällighet. 24.5.2013 kl. 15:27

Gudstjänsten är ett heligt skådespel som gör det möjligt för deltagarna att förvandlas och bearbeta sina livsfrågor. Men hur blir det om deltagarna inte kan läsa manus?– De känner sig uteslutna. 24.5.2013 kl. 09:33

Åbo Akademi omorganiseras i fyra fakulteter. Teologin ska lyda under filosofiska fakulteten.– Det innebär risker och möjligheter, säger professor Tage Kurtén. 23.5.2013 kl. 14:02

HBL. Vem är du? Erja Yläjärvi är ny chefredaktör på HBL. Vad tycker hon är det bästa och sämsta med finlandssvenskhet? 8.12.2021 kl. 07:55

kyrkostyrelsen. Kyrkostyrelsen inleder samarbetsförhandlingar. 8.12.2021 kl. 07:46

Coronapandemin. I domkyrkoförsamlingen i Borgå infördes coronapass vid De vackraste julsångerna, något som drog ner på deltagarantalet. Men de som kom visade villigt sina pass vid kyrkdörren. 8.12.2021 kl. 07:35

Coronapandemin. De nya coronabegränsningarna ställer till det för församlingarna inför jul. 8.12.2021 kl. 07:41

advent. – Det första tecknet på att julen närmar sig är att jag inser att det är så kallt ute att jag måste köpa en mössa som jag sedan kan tappa bort under vintersäsongen, säger Kristian, ”Krippe” Westerling, redaktör på Yle X3M. 26.11.2021 kl. 14:15