Johannes församling har i flera år ordnat julvandringar för dagisbarn i kyrkan. Före pandemin fick ca 500 barn årligen ta del av julens berättelse dramatiserad av församlingens personal och en grupp volontärer, och vartefter att läget normaliseras kryper siffrorna uppåt igen. Bland volontärerna finns flera som återkommer varje år, helt enkelt för att uppdraget är så roligt.
– Det är fint att få göra något för barnen, och gemenskapen bland oss som medverkar är trevlig, sägerStina Strandberg som i fjol spelade ”vis man” för de besökande daghemsgrupperna. Strandberg är pensionär efter ett arbetsliv inom förvaltning.
– Fast jag borde ju ha jobbat med barn, jag älskar att vara med dem. Jag har börjat vikariera vid församlingens eftermiddagsklubb, och så är jag med på julvandringarna.
Under vandringen, som är mer av ett drama vid olika stationer i kyrkan, får barnen möta skattskrivare, soldater, herdar och visa män. Kommentarerna och frågorna låter inte vänta på sig.
– När jag för några år sedan spelade Josef var det ett barn som påpekade att Josef nog hade lite för kvinnliga former för rollen. Man måste ha svar på tal med glimten i ögat när man gör juldrama!
Tillsammans mot ensamhet
”Frivilliga sökes.” Ibland behöver det inte vara konstigare än så. Finländare gör aktivt frivilligarbete. Enligt en undersökning om frivilligarbetet i Finland 2018 (Vapaaehtoistyö Suomessa 2018) deltar 40 procent av finländarna regelbundet i frivilligarbete. Många känner att de har stor nytta av att hjälpa till: man lär sig saker och får kontakter som blir viktiga i den egna vardagen. Också Helena Segercrantz är en aktiv pensionär som gärna hjälper till där det behövs. Hon har varit med om att organisera träffar för äldre personer och känner även varmt för familjer som har det kämpigt.
– Jag har tänkt på hur många familjer i huvudstadsregionen som har sina släktingar någon annanstans i landet. Jag skulle gärna vara en extra-mormor för någon familj. Kanske kunde församlingen koordinera och styra upp något här?
En uppgift för mig
I Sverige kartlägger man årligen varför människor vill gå med i frivilligverksamhet och vad som håller dem motiverade att fortsätta. Bland orsakerna brukar nämnas känslan av samhörighet och möjligheten att få nya vänner.
Maria Repo-Rostedt, präst och en av nyckelpersonerna bakom årets julvandring i Johannes församling, tycker att gemenskapen bland församlingens frivilliga är jätteviktig. Som tack för julvandringarna ordnar hon en liten fest för alla medverkande.
– Man går kanske med i frivilligarbete för att hjälpa, men sedan blir man en del av gemenskapen och den blir också viktig och ett skäl att fortsätta. Vi har så roligt tillsammans.
När hon får frågan vad volontärerna brukar nämna som den främsta orsaken till att de vill göra julvandringarna skrattar hon till.
– Barnen är ju så härliga! De utgör en mycket tacksam publik eftersom de verkligen engagerar sig med liv och lust i det som sker.
Bo Ekman är van frivilligarbetare inom kyrkan. Han har spelat kejsar Augustus vid julvandringarna och är sedan länge med i Andreaskyrkans matutdelning.
– Det finns volontäruppdrag inom kyrkan för olika människor i olika åldrar, jag rekommenderar det varmt, säger Ekman.
Deltagande ger delaktighet
I frivilligarbetet är det inte bara fråga om att hitta på grejer för människor att göra, det handlar om viktiga uppdrag som behöver fyllas.
– Vi anställda räcker helt enkelt inte till. Om vi inte hade volontärer som var här och spelade visa män eller herdar skulle det inte bli någon julvandring alls för dagisbarn, säger Maria Repo-Rostedt. Hon passar på att skicka en hälsning till Kyrkpressens läsare.
– Än finns det luckor att fylla! Det finns både talroller och statistroller, så om du inte vill prata blir du inte tvungen. Föreställningarna sker på förmiddagarna och vi bjuder på kaffe och gemenskap efteråt. Det räcker att man kan vara med en eller ett par gånger. Kom med!
Artikeln har tidigare publicerats på Kyrkan i Helsingfors webbsida och återges här i bearbetad och uppdaterad form.
