Jag är jättefascinerad av folk som försöker förändra andra människor. Det finns så många av oss som går omkring och tycker att andra borde vara på ett annat sätt. Det är ju en kliché, men: förändringen måste komma inifrån en själv, säger Magnus Londen.
Hans färska debutroman No change! Konsult Lefa kommer igen är en satir om leksaksföretaget DingDong, vars styrelse får för sig att anställa ännu en konsult för att få fart på produktionen. Idén kläckte Londen en sen kväll på sommarstugan tillsammans med ett par kompisar.
– Vi började snacka om att konsulter – som ju på något vis är en förlängning av samhället – alltid pratar om att vi måste förändras. Hur roligt skulle det inte vara med en konsult som säger att man inte får förändras? Att det är bra att inte förändras. ”Fortsätt som förr.” Den konsulten skulle bli populär.
När han vaknade följande morgon tyckte han fortfarande att idén var strålande.
– Så jag började skriva. Startpunkten var att det skulle finnas en konsult som kommer på att det ska vara no change i stället för change. Jag tycker själv mycket om satir – det är mer än bara att vara kritisk. Det är ett smart sätt att berätta något, men det är också jättesvårt.
Vad är slutmålet?
Själv tror han alltså att en människa förändras först när hon fått verkliga, egna insikter och är redo för förändring.
– Då kan vad som helst ske. Men om man inte vill förändras sker ingen förändring, och det är en bra att förstå att det är så – till exempel i ett förhållande.
Om förhållandet är bra kanske du lyssnar på den andra som jamsar om att du måste förändra dig.
– Men i slutändan måste du komma fram till det själv: Det är sant, jag är ju ett pisshuvud!
Om kravet på förändring kommer uppifrån eller från sidan är resultatet ofta kortvarig, motvillig och dålig förändring.
Tycker du att vårt samhälle är förändringsfixerat?
– Jo! Vi frågar oss sällan vad slutmålet är. I själva verket går vi i cirklar. Att tala om förändring blir lätt ett mantra: man bara säger ”förändring”. Men vart är man på väg? Man borde ju åtminstone ta med sig det som är bra i nuet.
En period ska det vara en viss sorts förändring, och tjugo år senare ska man tillbaka till som det var förut.
– Folk glömmer. Man kan lätt vara ironisk över organisationsförändringar, som alla går i cykler.
Konsulten Leif Storvik i No change! återkommer alltid till år 1948, som han menar var en vattendelare i Europas och världens historia. Leif har fastnat vid år 1948, men det finns också en poäng i att han minns. Om vi inte minns vad som skett i historien, hur ska vi då kunna lära oss något av den? Samtidigt behöver Leif sin dotter Tindras insikter för att klara av sitt konsultuppdrag.
Magnus Londen gillar att sammanföra människor med olika åsikter, men också människor över generationsgränserna.
– Jag tycker själv det är ganska lustigt att märka att varje generation vill att det ska vara som det var när de var unga. Det var det rätta sättet, det var liksom slutpunkten för hur ungdomen skulle vara.
Vi går omkring och marrar på våra barn: De är aldrig ute och så läser de ingenting!
– Det är ett marrande som pågått sedan urminnes tider – och så blir vi alla likadana. Det är patetiskt!
Han skulle hellre se att vi kan lära oss av varandra. Vi är ju bara en futtig liten punkt i ett långt led.
– Speciellt nu under coronan tycker jag den unga generationen skött sig väldigt bra. De har fixat det här, även om många inte mår så bra. De spelar schack till exempel, det är väldigt populärt. Varför hyllar ingen dem för hur smarta de blivit?
Blivit mindre svartvit
Sedan finns det ju saker som inte behöver förändras. Saker som inte får förändras.
– Kärlek till exempel, det funkar bra som det är. Och att man litar på varandra och på samhället – det är en jävligt bra sak.
Han hoppas också att vi i all framtid ska få utöva idrott och läsa – alldeles gratis.
– Det ska finnas skidspår i centralparken. Och bibliotek! Bibliotek måste finnas.
Hur har du själv förändrats under livet?
– Jag tror att många upplever att de i sitt huvud är ungefär samma person som de alltid varit. Man kan lätt tro att man ser likadan ut också, och bli förvånad över att någon förstår att man fyllt femtio. Det tycker jag är lite rörande, också hos mig själv.
Med åren har han blivit mer förstående inför att vi människor är olika.
– Allt är inte så entydigt, allt är inte så svartvitt, och det är det som är så intressant. Det kan göra mig tokig också, för det skulle vara så mycket lättare att bara slå näven i bordet och säga: Så här är det!
Ibland stör det honom att allt är så komplicerat. Samtidigt inser ha att det är det som gör livet intressant.
– Det gör livet så mycket större än jag någonsin trodde. Om allt vore svartvitt skulle ju faktiskt halva mänskligheten vara idioter. Om man är redo att genuint lyssna på dem som har en annan åsikt blir det spännande att upptäcka att aha, man kan faktiskt se på den där saken så där också.
Han är orolig över att diskussionsklimatet idag tenderar att bli svartvitt och hetsigt – också när politiker diskuterar.
– Folk tänker: ”Om alla andra inte fattar det här som jag har fattat är de dumma i huvudet.” Det tycker jag är farligt.
Om förlåtelse
Magnus Londen har inget emot att ha dåligt samvete.
– Jag får ofta dåligt samvete. Jag har sagt något onödigt eller har försökt styra någon någonstans. Det är ganska nyttiga stunder att ha.
Det meningslösa med dåligt samvete är om det går över, och sedan fortsätter allt som förr.
– Det är nästan inspirerande ibland att märka att här fejlade jag … att försöka göra det på ett annat sätt nästa gång. Det är belönande.
Han hör inte till kyrkan men tycker att mycket av kyrkans budskap är hur bra som helst: älska din nästa. Som han ser det uppstår problemen om någon står i predikstolen och säger det som någon sorts bud som bör följas. Då är vi igen tillbaka i att insikten om att vi måste förändras – kanske drivna av vårt dåliga samvete – måste gro i oss själva.
– Problemet med mycket dogmatisk religion är att det inte får finnas svagheter. De ska döljas. Då beaktar man inte att vi är helt vanliga människor – varenda en av oss.
Att försöka mana fram insikter om synd och skam ur en maktposition – till exempel från en predikstol – fungerar inte.
– Det förminskar människan och tvingar in henne i ett hörn.
Han har funderat en del på förlåtelse.
– Det är superlätt att förlåta andra. Men att på riktigt förlåta sig själv för dumheter man gjort, det är knepigare.
Han tror att de friaste människorna är de som både kan förlåta andra och sig själva.
– ”Hej, jag går vidare.” En människa som säger det har förstått något som är viktigt och relevant med att vara människa. Det kommer kanske också med åldern. Man blir mer nådig: först mot andra och sen mot sig själv.
