Lördagen den 13 januari 2018 var allt som vanligt hemma hos Olle och Helena Domars i Jakobstad. Det enda avvikande var att barnbarnen, fem och sju år gamla, som var på besök över natten, skulle dela rum denna gång.
– Vanligtvis sov Olle med ett av barnen i ett rum och jag med det andra i ett annat. Av någon märklig anledning sade jag att barnbarnen skulle sova tillsammans i ett gästrummet och Olle i vårt eget sovrum, säger Helena.
Klockan halv tre natten till söndagen vaknade Helena av att Olle snarkade.
– Jag gjorde som jag brukade, jag gav honom en knuff på axeln. Då brukar han sluta.
Men den här gången slutade han inte fast Helena knuffade till honom flera gånger. Hon märkte också att hans snarkljud lät konstigare och kraftigare än vanligt. Kroppen kändes som en trasdocka.
– Jag tände lampan och svängde honom på rygg. Då blev han riktigt tyst, han slutade andas och blev gråvit i ansiktet.
Hon förstod att han dött och hon ringde snabbt 112.
– Nödcentralen gav mig instruktioner hur jag skulle göra, ge hjärtmassage och försöka lyfta honom ur sängen. Jag gjorde några försök till hjärtmassage, men jag orkade inte lyfta honom. Jag sprang mest omkring i huset, jag öppnade ytterdörren på vid gavel så att ambulansen skulle hitta fram.
Fick igång hjärtat på femte försöket
Ambulansen var på plats tretton minuter efter alarmet.
– Akutvårdarna bad mig lämna sovrummet eftersom det kan se obehagligt ut när de använder hjärtdefibrillatorn. Jag satte mig på soffan och grät. Jag tänkte att nu är jag änka. Hur ska jag nu klara mig?
Efter kanske en halvtimme kom en akutvårdarna ut ur rummet och berättade att de fått igång hjärtat på femte försöket med hjälp av defibrillatorn.
– Akutvårdaren sade att läget verkade stabilt men att man vet inget om utgången eftersom hjärtat stått drygt 20 minuter. Det är en ganska lång tid, säger Helena
Ambulansen förde Olle nedsövd till sjukhuset i Karleby.
– Då kände jag mig ganska ensam. Jag kunde inte följa efter och lämna barnbarnen mitt i natten. Under natten ringde jag sjukhuset och fick höra att allt verkar lugnt och att Olles hjärta slår. Han låg nedsövd, kopplad till respirator, men man kunde inte säga hur det hela skulle utvecklas.
Det femåriga barnbarnet hade vaknat av nattens ståhej.
– När allt lugnat sig och ambulansen åkt med Olle kom hon ut ur rummet och frågade vad som hänt. Hon var ledsen. Ännu länge efteråt ville hon inte besöka mormor och morfar för hon trodde man kan dö där. Hon var också rädd att gå in i vårt sovrum.
På morgonen ringde Helena deras barn och berättade vad som hänt. Hon ringde också Olles syster som kom och hämtade henne och barnbarnen.
– Vi förde barnbarnen hem till sig och åkte därefter till sjukhuset. Vi satt i intensiven och såg mycket sjukhuspersonal, men ingen kunde ge något besked så långe Olle var nedsövd.
Olle minns inget av detta.
– Jag kördes till sjukhuset i Karleby där jag var i tio dagar. Jag minns inget av sjukhusvistelsen, säger han.
Fick en propp i hjärnan
På sjukhuset fick Helena information om olika åtgärder som gjorts och prover som tagits.
– Ett blodprov visade att hjärnan tagit skada och CT-röntgen visade en propp i hjärnan, men det behövde inte betyda något för utgången. Då hjärtat stått stilla så länge koagulerar blodet och leder ofta till en propp i hjärnan.
Hon minns speciellt två läkare.
– En av dem sa att vi ger honom precis lika god vård som åt alla andra, men du ska veta att man kan inte ha några stora förhoppningar på en vars hjärta stått i 20 minuter. Den andra läkaren sa att hon har läst att en människa som är nedsövd kan känna igen en bekant röst som man vill återvända till. Om det känns bättre för mig att göra något så kan jag prata med eller sjunga för honom. Båda läkarna hade rätt, men man kan uttrycka sig så olika. Jag började prata med Olle.
Krampade under väckningsförsök
De första försöken att väcka Olle ur narkosen slutade med att han fick kramper. På tisdagen lyckades de väcka honom.
– Då såg jag på hans blick att han inte var totalt borta, något alla varit rädda för. Jag minns läkarens förvånade blick och att han sade ”bra, mycket bra!” när Olle rörde på de kroppsdelar läkaren bad honom göra.
– De första dagarna var han väldigt råddig. Han berättade de mest konstiga historier. Han berättade att han fått ett nytt hjärta och frågade om jag minns när vi var till stan och köpte det. Vi hade ju det i klädskåpet tills vi skulle sätta in det.
När Olle kom hem oroade sig Helena för att samma sak skulle hända igen.
– Den första tiden var hemsk när ansvaret låg på mig. Han fick inte vara riktigt tyst när han sov, då trodde jag att han slutat andas. Men han inte fick snarka heller. Jag var fruktansvärt trött tiden efteråt.
Är du fullt återställd nu?
– Jag tycker att jag återvänt någorlunda men det mesta går långsammare nu, säger Olle.
– Tidigare hade du alltid något projekt på gång och idéer vad du skulle göra, bygga och engagera dig i. Det är borta lite grann. Nu undrar du om det är värt att engagera sig eller att börja bygga något. Den första tiden efter att du kommit hem var du jättetrött och sov mycket, och det är ju alldeles naturligt, säger Helena.
Den första månaden Olle var hemma och Helena på arbetet ringde hon hem dagligen, på matpausen och innan hon avslutade arbetsdagen, för att kolla att han levde.
– Jag sa att du måste ha telefonen med dig hela tiden för svarar du inte tror jag att du dött. Du vilade alltid på dagarna och du hörde också ganska dåligt. En gång när jag ringde innan jag skulle sluta sov du och hade telefonen på laddning i köket. Du vaknade inte av ringsignalerna. Jag cyklade hem med bultande hjärta men vågade inte gå in. Jag gick runt huset och tittade in genom fönstren och såg att du låg på sängen. Jag tyckte inte du såg död ut. Jag öppnade ytterdörren och ropade på dig. Först när jag kom in köket och ropade jättehögt så vaknade du.
Trots att hjärtat stod stilla i tjugo minuter har Olle inte märkt av att hjärnan tagit skada.
Olle har alltid betalat räkningarna på datorn.
– Efter att jag kom hem från sjukhuset satt jag en god stund och försökte komma ihåg alla lösenord som jag kunnat utantill. Det lyckades till slut.
Olle tycker också han blivit lite sämre på att känna igen människor.
– När folk hälsar på mig hälsar jag alltid tillbaka, men det händer att jag funderar på vem det var jag hälsade på.
Känns bra med bönevänner
Medan Olle var sjuk var det många som bad för honom.
– Två av våra vänner kom också till sjukhuset och smorde honom med olja medan han låg nedsövd. Jag tror att all förbön bar oss och att Gud ville att Olle ännu skulle få leva. Många morgnar då jag vaknat har jag tackat Gud för att jag får ha Olle kvar, säger Helena.
– Min tid var ännu inte ute. Det är en stor gåva att vi ännu får vara tillsammans. Det känns också bra att vi har bönevänner, säger Olle.
Neurologen på sjukhuset berättade för Helena att proppen i hjärnan var på det motoriska området.
– Man kunde ha väntat sig vad som helst. Du sa att de gav lite olika prognoser, säger Olle.
– Jo, flera gånger om dagen kom de och sade vad testat och vad testerna visat. Men det var motstridiga uppgifter hela tiden och ingen kunde veta något. Men nog ser vi det som ett under att du blev så otroligt bra återställd så snabbt. Så fort du kom hem försvann också all din förvirring och du blev dig själv igen!
Tränade för Vasaloppet
I januari, när det hände, var Olle fysiskt i god form.
– Jag hade tränat för Vasaloppet. Som pensionär hade jag tid att träna och jag tyckte om att skida. Jag hade skidat över tvåtusen kilometer på snö och rullskidor året innan.
Även om det inte blir några fler långlopp för Olle så har han fortsatt att skida.
– Jag gläds över att fortfarande kunna vara ute och motionera, men nu motionerar jag i makligare takt än förut.
Har ni upplevt att Gud varit med under den här tiden?
– Jag ser det som ett under att du blivit så återställd efter att hjärtat stått i tjugo minuter. Många gånger har jag förundrats över att jag insisterade på att vi skulle sova tillsammans natten barnbarnen var här. Hade vi gjort som vi brukar hade jag hittat Olle död på morgonen. Och att jag hade telefonen – laddad – på nattduksbordet. Det var mycket ovanligt. Det var som om allt varit förberett utan att jag visste om det.
De känner stor tacksamhet till akutvårdarna i ambulansen och den övriga sjukvårdspersonalen.
Förträngningen i vänster kranskärl åtgärdades i två omgångar, den 19 januari och 20 april. Den 18 maj genomfördes ett belastningstest av hjärtat som utföll väl.
– Det kunde ha varit slut med mig natten till den 14 januari eller också kunde jag ha blivit liggande som ett paket. Nu fick jag nådatid! Tack Gud för livet, säger Olle.
