Brenda Serralde Luna är född i Xochimilco som är en del av Mexico City. Namnet betyder platsen där det blommar.

Hon har fått sitt mod av sin mamma

Förändring.

Brenda Serralde Luna föddes i Mexico City men bor i Borgå. Hon har upplevt en jordbävning, plötslig fattigdom och stor kärlek. Det svåraste var när hon förlorade sin mamma.

15.10.2020 kl. 15:33

Brenda Serralde Luna jobbar som barnledare i Borgå svenska församling. När vi träffas i Domprostgården berättar hon med ivriga gester om sin uppväxt i Mexico City.

– Jag är född i en liten by i Mexico City. Staden är indelad i många ”delegationes”, byar med egna centrum. Jag är född i Xochimilco, som betyder ungefär platsen där det blommar. Det är blommor överallt! Där finns den största blomodlingen i Mexico City. Namnet kommer från aztekernas språk nahuatl.

Hennes släkt bodde längs samma lilla och trygga gata, och kusinerna sprang in och ut hos varandra.

– Det var som att bo på landet, mer åsnor än bilar.

Brenda med sina systrar på sin 4-årsdag. Leken ”mordida” innebär tårta i ansiktet. FOTO: PRIVAT

Att ta sig in till centrala Mexico City var i det närmsta som att göra en lång resa.

– I den staden finns allt, precis allt du kan behöva! Jag kommer ihåg att vi brukade åka in ibland och köpa barbiekläder. Sedan sålde jag och mina systrar kläderna på torget i vår by. Det var vår business, säger hon och skrattar.

Hennes mamma jobbade som daghemsföreståndare i ett dagis som hon själv samlat ihop finansiering till och startat.

– Från att jag var baby fick jag vara med min mamma på jobbet varje dag, det var så tryggt.

Brenda i sin mammas famn. FOTO: PRIVAT

Hennes mamma ägde en stor tomt.

– Jag kommer ihåg att min faster brukade samla oss kusiner klockan sex på lördag morgnar och så for vi på utfärd till mammas mark. Uppe på en kulle som heter Cuailama fanns skulpturer från aztekernas tid. Vi behövde inte åka till något museum.


Marken böljade

År 1985 skakades Mexico City av en kraftig jordbävning, 8,0 på richterskalan, med tusentals dödsoffer som följd. Brenda Serralde Luna var fyra år och ensam hemma med sina systrar och kusiner. Tidigt på morgonen började marken vibrera.

Himlen förändrades, det såg ut som om den var på väg att ramla ner, så mörk var den.

– Jag minns allt väldigt tydligt. Det kändes egentligen inte som skakningar, utan som gungande rörelser. Vi sprang till dörrkarmen som vi hade blivit lärda, men min kusin sov så tungt så vi lyckades inte väcka henne. Vi ville inte lämna henne ensam så vi sprang tillbaka till sängen och gömde oss under täcket med henne. Hon sov genom hela jordbävningen!

Under efterskalvet på kvällen sprang hela familjen ut.

– Himlen förändrades, det såg ut som om den var på väg att ramla ner, så mörk var den. Och jag minns piskljuden när elkablar tänjdes ut och brast. Då var jag rädd.

De klarade sig bra, och huset stod kvar, men med så många sprickor att det senare måste rivas.


Flytten till Saltillo

När Brenda Serralde Luna var sex år flyttade familjen till Saltillo i norra Mexiko, där hennes mamma hade bott som barn. De sålde allt de hade i Mexiko City, utom tomten, och flyttade. En stor summa penga placerade de i aktier, på uppmaning av en släkting som var en skicklig placerare.

– Men vi förlorade allt. Första tiden i Saltillo bodde vi i ett fallfärdigt hus, utan el och med utetoalett. Jag har fortfarande fobi för råttor från den tiden. Därför kan jag inte njuta av finskt sommarstugeliv, jag vill helst ha det modernt och innetoalett, säger hon.

Hennes pappa var arg över hur deras levnadsstandard hade dalat.

– Han frågade min mamma: Var är din Gud nu, när vi måste betala räkningar och inte har några pengar? Min mamma sa: Jag vet inte, men jag vet att det kommer att ordna sig. Mamma hade en jättestark tro och bad mycket.

Familjen kom så småningom på fötter, genom jobbmöjligheter och för att de sålde delar av sin mark i Mexico City.

Jag är tacksam över att jag fått leva med lite.

– Jag är tacksam över att jag fått leva med lite. Att vara nöjd är något av det svåraste för oss människor. När du kan vara nöjd har du mycket i livet.


Killen från Borgå

Brenda Serralde Luna drömde om att bli missionär, men det blev studier i psykologi i stället, och hon är numera utbildad psykolog. Under studietiden gjorde hon sin första resa till Europa med sin moster.

– Jag vaknade en morgon på ett hostel i Berlin, och i sängen bredvid min låg en kille. Oj vad han var snygg! Jag tog ett foto på honom i smyg, det tog en stund innan han vaknade.

Pojken visade sig vara Christoffer, en ekonimistuderande från Borgå.

– Vi tog en promenad, drack kaffe och pratade. Jag tyckte om att han var blyg. Vi kunde prata som kompisar och jag fick vara mig själv.

Efter en lång tid av chattande och kompisskap blev de ett par, och Brenda hälsade på i Borgå.

– Det var jättefint! Jag minns när vi kom över bron där man ser gamla stan till vänster. Det var så vackert!

På den vägen är det. De ordnade bröllopsfest både i Mexiko och i Finland och paret har två flickor, elva och åtta år gamla.

Brenda och Christoffer ordnade bröllopsfest både i Mexiko och i Finland. FOTO: PRIVAT


Den stora saknaden

Brenda Serralde Luna berättar med värme om sin mamma.

– Om jag inte hade haft en så modig mamma skulle jag knappast bo i Borgå i dag, jag hade inte vågat flytta så långt.

Hennes mamma blev allvarligt sjuk för ungefär ett år sedan.

– Hon hade aldrig helt accepterat sig själv och var trött på att kämpa mot sin övervikt, så hon beslutade sig för att göra en operation för att krympa magsäcken.

Operationen var riskabel för en lite äldre person som Brendas mamma, och komplikationerna efter operationen blev många och svåra.

– Jag flög ensam till Mexiko. Ingången till sjukhuset blev mitt hem för en vecka. Jag sov på golvet, och många släktingar och vänner kom med mat och höll mig sällskap. I Mexiko ska den som ligger på sjukhus ha någon hos sig dygnet runt.

– Jag tänkte: Jag har sett så många mirakel. Hon blir frisk så länge jag tror.

När Brenda reste tillbaka till Finland var hennes mamma lite bättre.

– Hon kunde svara ja och nej med sina ögon. Jag minns att jag bad välsignelsen över henne, och det enda som kom till mig var den på svenska, säger hon och torkar tårar.

Om min mamma dör nu vet jag inte var min tro hamnar.

Men hennes mamma blev sämre och sämre.

– Jag minns att jag satt i vår bil, Christoffer hade hämtat mig från jobbet, och jag sa: Om min mamma dör nu vet jag inte var min tro hamnar.

Lite senare ringde Brendas syster och berättade att deras mamma hade dött.

– Jag kände att hela världen och allt jag trott på rasade. Jag var så arg på Gud. Jag sa till honom: Jag vet ju att du kan! Och jag var arg på mig själv: Har jag inte bett tillräckligt eller på rätt sätt?

Hon brottades med många frågor.

– Det tog länge, men jag har slutit fred. Gud har visat mig många gånger att det var hennes tid att fara. Jag tänker också att han ändå gjorde ett mirakel; han gav min mamma ett evighetsliv.

Hennes syn på tro har förändrats.

– Jag har lärt mig att tro inte är som en maskin eller ett verktyg. Du kan inte göra något för att Gud ska ge dig det bästa.

Saknaden finns kvar, också en sorg över att hon inte kunde vara med på begravningen.

– Men sin sista jul var mamma hos oss i Borgå. Och vi var i Mexiko hela sommaren. Då kunde jag också tacka henne. Jag sa: Tack för det bästa arvet du har gett mig, min tro.

Familjen samlad på stranden i Cancún. Brendas mamma som femte person från vänster och bredvid henne Brendas pappa. Brenda med man och barn längst till höger i bild. FOTO: PRIVAT

Ulrika Hansson



Människa. "Jag vill vara tillgänglig för församlingarna i stiftet och hoppas att tröskeln att ta kontakt med mig i frågor som berör arbetshälsa ska vara låg" 16.1.2009 kl. 00:00

Människa. Dagens skörtar beskylls för att ha utvecklat en tradition som ger dem rätt att släppa på tyglarna och ta sig friheter som man inte godkänner inom andra traditioner. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I mitten av mars inleds kandidatnomineringen i biskopsvalet. Kyrkpressens läsare tycker till om kandidater. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. ”För oss samman” är temat för den ekumeniska böneveckan 18–25 januari. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I dag inleds Finlands största resemässa i Helsingfors. Också kyrkan är med och präst finns på plats under hela mässan. 15.1.2009 kl. 00:00

Människa. Gustav Björkstrand besöker Rom och Vatikanen under den ekumeniska böneveckan. 14.1.2009 kl. 00:00

Samhälle. Ett par tusen demonstranter slöt upp i Helsingfors centrum i går kväll för att uttrycka sitt stöd för Israel. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.   "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga. För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.  "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga.För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Lastenkirkko.fi vänder sig till barn i förskole- och lågstadieålder. 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkpressens webbesökare har fått svara på frågan om de brukar bikta sig. 13.1.2009 kl. 00:00

Ledare. Från första dagen har staten Israels existens varit hotad. 15.1.2009 kl. 00:00

Kerstin Haldin-Rönn. Jag skalar potatis som får ångkoka medan jag steker upptinade gäddfiléer. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Varför saknar förtroendeorganen i Väståbolands församling representation från skärgårdsförsamlingarna? 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. – I det stora hela mår kyrkomusiken och musikerna bra, säger stiftsekreterare Jan Hellberg som ledde kyrkomusikdagarna. 12.1.2009 kl. 00:00

Livshållning. "Under den senaste veckan har jag ändå ställt mig frågan om jag ibland ger för stort rum åt ett negativt tänkande." 26.4.2018 kl. 00:00

Välbesökt. God mat, ett femtiotal deltagare, och en intressant livshistoria. Så kan en kvinnobrunch se ut. 26.4.2018 kl. 00:00

musik. Niels Burgmann är nyanställd i Matteus församling. 26.4.2018 kl. 00:00

Jäkt. Morgonandakter och middagsböner – hinner man med sådant mitt i vardagen? Och gör det någon skillnad? 26.4.2018 kl. 00:00

Strukturer. Det behövs administrativa förändringar för att klara ekonomin och rekryteringen av arbetskraft. 23.4.2018 kl. 11:02