Vi är alla i behov av bekräftelse och söker den på fel ställen, till exempel genom att använda vår makt fel, genom att skvallra, genom att försöka vara oersättliga.
– Själv lider jag av matmissbruk. Jag äter för att det lugnar mig.
Just nu försöker han – än en gång – gå ner i vikt. Han är i kö för en fetmaoperation, men hoppas fortfarande på att komma igång med motionerandet och skapa ett beroende till något sunt, som motion. Han har länge kämpat med utmattning och depression, liksom så många andra som lider av beroenden av olika slag.
– Jag tror inte att vi är offer, jag tror vi kan välja. Men ibland är det där valet bara att säga: ”Hjälp mig. Jag klarar inte det här, jag orkar inte.”
Det allra, allra svåraste för många missbrukare är att ta emot hjälp. De har förlorat förmågan att ha relationer, att bygga tillit, att tro på sig själva och andra.
– Men vi behöver varandra, och vi lär oss inte heller att hjälpa andra om vi inte lär oss att ta emot hjälp. Vi älskar för att Gud har älskat oss först.
Det blir lätt så att vi ser på oss själva med en sträng, moralistisk blick. ”Sluta med det där! Smaka inte!” Men det som lugnar oss – mat, droger, maktmissbruk – måste ersättas med något.
– Det finns en bra biblisk modell för det: Den som stjäl ska sluta stjäla och i stället arbeta med sina händer. Så vi borde säga till varandra: Kommer du och jobbar med mig? Det handlar igen om relationer. Men det är också där vi missar, det skrämmer oss och tar så mycket längre tid. Och det kostar så mycket mer.
Han pratar mycket om sin depression med sina vänner, syskon och familj. Han har många vänner som jobbar med att hjälpa andra människor, liksom han själv gör.
– Och vi har alla saker vi kämpar med! Fasaderna har rasat för länge sedan. Om man är bunden av skam tar det mycket energi.
Många av oss saknar relationer där vi inte behöver bära upp en mask. Då tror vi att vi är ensamma med våra problem och med vår skam.
– Därifrån kommer rädslan: ”Tänk om någon ser, tänk om någon skulle veta.” Vissa av mina elever vet vad jag kämpar med och hur jag fått hjälp och de delar med sig av sin kamp. Det har varit en härlig församlingsupplevelse för mig, att dela livet med dem.
Han efterlyser verklig gemenskap också i kristna sammanhang, genomskinlighet och äkthet – och att gå efter det omöjliga.
– Jesus skickade ut oss för att göra andra till lärjungar och hålla allt det han befallt. Det är ju en omöjlig uppgift! Men missionsbefallningen handlar om att lära människor att ha ett beroende, att vara beroende av nåd och av kärlek. Den handlar om överlåtelse. Det börjar inte med moral och handlar inte om prestation. Det är att hitta en väg: Hur ska jag bli maximalt älskad?
Men tro är ju inte heller ett vaccin mot ångest och beroenden, det har du själv upplevt.
– När jag ser på min ångest och depression så har det har varit en sak som fört mig närmare människor som mår dåligt. Jag har fått leda människor till tro, det har hänt märkliga saker då jag varit som svagast. För mig har depressionen börjat lätta i och med att jag accepterat att svaghet är en del av livet. Det finns kanske orsaker, och det finns saker jag kan göra för att må bättre – men jag kan inte säga att jag just nu har någon stor förväntan på att depressionen ska försvinna helt. Även efter att depressionen lättar kan man uppleva att stresståligheten är svagare.
Han tror att hans egen depression handlar om att han alltför länge försökte kämpa alltför ensam.
– Då orkar man inget annat än att få ett katastroftänkande, ett mörkertänkande. Har något varit tillräckligt smärtsamt värjer man sig för att igen sätta handen på det som bränner.
Han jobbade i många år som ledare och predikade för tiotusentals människor. Han undervisade tre–fyra gånger i veckan, han var efterfrågad och anlitad i olika kristna sammanhang. Nu undervisar han två–tre gånger om året.
– När mycket av det som hade varit en viktig del av min identitet försvann måste jag ompröva allt. Jag fann mig i ett vilset tillstånd, utan värde och utan de markörer jag vant mig vid att följa.
Det fanns ingen väg tillbaka till det som varit. Han kämpade med sitt mörker, bytte yrke, började om från början.
– För mig handlar det om att komma tillbaka till en grundtillit där jag accepterar att jag inte förstår. Det var väldigt tufft för mig att plötsligt bara börja säga: Jag vet inte.
Han kunde inte längre bygga på kunskap och vetande och beundran.
– Förr, när jag kom till något ställe, kunde någon säga, halvt på skoj: ”Legendaarinen Matti Aspvik.” Då fanns det lite sanning i det. Det var väldigt destruktivt för mig att fastna i det.
Han citerar Hjalmar Söderberg: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
– Ingen är fullkomligt mätt av kärlek. Och eftersom vi inte är det kompenserar vi det med någonting. Skulle jag ha erfarit och vetat och förstått i mitt inre att jag är fullkomligt älskad och accepterad – då skulle jag inte leva som jag gör.
Min erfarenhet är att när jag är på ett riktigt mörkt ställe blir jag inte tröstad av ”Jesus älskar dig.” Det är för abstrakt.
– Jag tror ju att Guds kärlek ofta förmedlas genom relationer. Problemet är att också bekräftelse som binder oss förmedlas genom relationer. Vi behöver mer genomskinlighet, inte bara ideal och präktiga fasader. Vi skulle må mycket bättre om vi kunde skapa sammanhang av genomskinlighet och möten. Jag tror att bakom varje hetlevrad debattör finns det en berättelse om smärta, om sår.
Kristna hjälpare, säger han, hjälper ibland för att de känner sig bekräftade bara i att finnas till för andra. Så sliter de ut sig.
– Man kan vara väldigt kärleksfull och empatisk bara för att få synas. Många gånger har jag märkt att jag gått in för att hjälpa någon med dubbla motiv, och de kommer alltid att finnas där. Vi måste försöka ha en viss genomskinlighet i varför vi gör saker. En ärlig bön till Gud: ”Lär mig att älska.”
Han menar att kristendomen bli patetisk om den bara blir empatisk med våra svagheter. Vi behöver också tro på Guds möjligheter, möjligheter som faktiskt förutsätter just svaghet.
– Svaga som vi är sträcker vi oss mot det där omöjliga. Vi säger: ”Jesus, jag kan inte, hjälp. Men jag vill.”
