Astrid Seeberger

Saknadens hemska, vackra berättelser

Astrid Seeberger skämdes över att vara tysk och blev svensk i stället. Men när hon började skriva sin mors historia insåg hon att man inte kan lämna det förflutna bakom sig, som man ömsar ormskinn. 5.10.2015 kl. 09:59

I ett jättelikt auditorium på bokmässan i Göteborg sitter en späd kvinna med lockigt hår och ska svara på frågor om temat sorg och förtvivlan. Kvinnan är Astrid Seeberger, njurspecialist och överläkare i Stockholm, numera också författare.
Hon kom till Sverige som 17-åring och bestämde sig för att stanna, rent av för att bli svensk. I sin skönlitterära debutbok Nästa år i Berlin skriver hon om hur hon ser på teve en sen kväll i tonåren, hennes föräldrar har lagt sig, hon ser en dokumentär om Förintelsen. ”Den natten begrep jag vad skuld var.” Det var outhärdligt, hon ville bort.
– Jag valde att flytta till Sverige som sjuttonåring, ensam, utan min familj. Jag ville fly från en mor som fått ett flyktingansikte efter sina upplevelser under andra världskriget. Jag skämdes så över att vara tysk, över att komma från ett land som begått så många förbrytelser. Jag kände en kollektiv skuld.
Hon blev ett lyckat integrationsfall, hon ville inte veta av något tyskt.
– Men när jag blev äldre insåg jag att man inte kan lämna ett land efter sig så, som man ömsar ett ormskinn.
Astrid Seebergers mor var åttio när hon dog.
– Hon dog i Tyskland som den ensammaste människan som fanns. Jag trodde att jag skulle vara lite ledsen, men till min förvåning drabbades jag av en sorg utan mått.

Astrid Seeberger har skrivit sin mor Roses historia. Det är en historia om ett Europa i krig, om att förlora allt. Boken är också en berättelse om att tro, en fruktansvärd berättelse, men på sina ställen outsägligt vacker.
Rose växer upp i Ostpreussen, i dagens Polen. Roses far har varit preussisk officer, han är troende katolik, en bildad man med sinne för skönhet och kvinnor, en man som konstant är otrogen. Roses mor är en sammanbiten kvinna med långt, mörkt hår som han älskar att samla i sina händer.
Med kriget kommer katastroferna som sliter familjen i stycken. De äldsta bröderna drar ut i krig, Seebergers mor Rose kommenderas att gå med i BDM, Tyska flickors förbund, och arbeta på potatisfälten. När Tredje riket kollapsar och de sovjetiska trupperna väller fram från öst flyr Rose genom ett landskap av död och förintelse och ser allt vackert krossas av krigets järnnäve strax efter att hon passerat det.
Rose är sjutton år då hon skiljs från sin familj. I ett brev får hon veta att de flytt, ingen vet vart. Nyckeln till barndomshemmet har hon kvar, dörren har gått förlorad. Som ett resultat av allt detta lever modern ett liv med det som Seeberger kallar ”ett flyktingansikte”.
– Ett flyktingansikte är ett ansikte där man ser saknaden efter allt man förlorat. Jag känner igen det ansiktet när jag ser människor strömma genom Europa för att rädda sina liv, säger Seeberger.
Hon ville förstå hur hennes mor fått ett sådant ansikte.
– Min mor berättade om kriget för mig, men när jag hörde henne berätta förstod jag inte att den berättelsen också dolde en stumhet, en tystnad.

Seeberger skriver också om sin egen barndom, om sin kärleksfulla, puckelryggiga far, om hur modern återfinner sin familj, som visar sig leva en sorts herrgårdsliv i en DDR-kolchos. Där går Seebergers morfar omkring i linnekostym, panamahatt och skor av kalvskinn. Om kvällarna högläser han Thomas Manns Doktor Faustus medan folk flockas kring honom som kring en brasa. Den ingifta politruken rasar: han är så reaktionär!
Tills muren byggs på 60-talet reser Astrid Seeberger och modern Rose till DDR om somrarna, morföräldrarnas hem blir Seebergers eget förlorade paradis.
Hur kan man skriva sanningsenligt ur barnets perspektiv?
– Jag tror att det går, säger Astrid Seeberger.
– Det som finns kvar i minnet får en sådan täthet, en vikt, en densitet. Den kan vara så hög att man dras ner och drunknar i sina egna minnen.
Hon påminner om att vi ständigt omges av intryck,
– Vi berättar våra liv, gång på gång. Detsamma gäller för mig.
Seeberger upplevde sin barndom som lycklig, trots det mörker modern ständigt bar på.
– Jag hade ju en far som älskade mig och visade det. Han älskade att arbeta, han spelade valthorn, han försökte spela bort min mors flyktingansikte. Han tyckte att både jag och min mor var så vackra!
Och som sagt: morföräldrarnas DDR var inte grått och trist, utan ett paradis. – Där bodde min morfar i en fallfärdig herrgård i ett kommunistiskt land. Där gick han omkring som en kung i sin vargpäls.

När Astrid Seeberger nystar upp sin familjeberättelse hittar hon en berättelse om förlustens landskap, men också om det som är beständigt. I ett brev skriver hennes morfar till henne: ”Det enda som varit mitt hem, mitt eget hem, i hela mitt liv, som jag aldrig har övergivit och som aldrig har övergivit mig, har varit bilderna och böckerna.”
Förlusten av något är alltid kopplad till skönhet, alltså blir Seebergers berättelse också en berättelse om det vackra. Den dubbelheten bär upp hela boken. Här finns till exempel berättelsen om den katolska prästen Alois, som var Seebergers fars goda vän. När han är mycket gammal berättar han om hur allt fler struntat i den välsignelse han haft att erbjuda. Allt färre har följt med honom på processionerna genom staden.
”Till slut var det endast en handfull gamla kvinnor och en man som flytt från Bosnien, från Banja Luka, där serberna hade mördat hans ende son och dödat hans tro. Tron dog när han såg sin son falla ihop med ett skotthål i huvudet. Ändå hade mannen följt med på processionerna som en bosnisk Orfeus, sjungandes för full hals mitt bland de gamla kvinnornas tunna darrande rös- ter, som om döden gick att sjunga bort.”

Sofia Torvalds



ekofasta. Våra kläder belastar miljön – ju fler plagg vi konsumerar, desto större belastning. En klädbytardag är ett hållbart sätt att förnya garderoben. 26.2.2020 kl. 00:01

Tankar. Vad är en thinkshow? Jo, ett talkshow-inspirerat format som ska väcka tankar. Möt en grupp ungdomar som lyfte upp psykisk ohälsa i form av en thinkshow. 26.2.2020 kl. 00:01

KÖR. I Terjärv finns en gammal, stark körtradition. Kyrkokören är en av de körer där traditionen lever. Kören är sannolikt en av de största i stiftet i förhållande till befolkningsunderlaget, cirka 1 800 församlingsmedlemmar i Terjärv. 28.2.2020 kl. 14:15

val. Ett mänskligt misstag hade lett till ett systematiskt fel i uträkningen av resultatet i valet av lekmän till stiftsfullmäktige. Det här uppdagades på måndagen när valnämnden i Borgå stift skulle faställa valresultatet. Tre av de invalda byttes ut. 17.2.2020 kl. 19:10

enkät. En källa till idéer, stöd och sakkunnig hjälp, tycker någon. Trögt och fjärmat från församlingarnas vardag, säger en annan. I Kyrkpressens enkät till kyrkoherdarna får en del av de funktioner Kyrkostyrelsen fyller gentemot församlingarna positiv respons medan andra möter skarp kritik. 17.2.2020 kl. 14:55

kyrkomötesval. Det blir landshövdingen Peter Lindbäck som blir Ålands representant i kyrkomötet under åren 2020–2024. Det stod klart sedan de åländska rösterna räknats på måndagen. 17.2.2020 kl. 17:22

samarbete. Skola, dagis och församlingshem i samma byggnad? Det kan bli verklighet i Houtskär. 14.2.2020 kl. 15:46

Valanalys. Väntat resultat i kyrkomötesvalet, anser Lucas Snellman. Den regionala spridningen är bra bland de invalda i Borgå stift, liksom bredden av kunnande. 14.2.2020 kl. 11:29

kyrkomötesval. De moderata konservativa och liberala – de som talar för att olika åsikter ska rymmas inom kyrkan och är redo att göra kompromisser – hade framgång i kyrkomötesvalet, konstaterar forskaren Veli-Matti Salminen. 13.2.2020 kl. 14:03

politiker. "Börja öva nu, för i himlen måste ni ändå komma överens." Det är Timo Soinis hälsning till sannfinländska politiker och finlandssvenska journalister. 13.2.2020 kl. 12:04

Thailand. Bob van Rijn hjälper fattiga i den thailändska djungeln – utan lön. Han missionerar inte, fast han är kristen. – Folk behöver först mat och kläder. 13.2.2020 kl. 12:00

val. Till stiftsfullmäktige väljs 14 lekmannamedlemmar och sju prästmedlemmar. Dessa valdes in. 12.2.2020 kl. 18:02

val. Borgå stift har fått två helt nya kyrkomötesombud: Ulla-Maj Wideroos och Mia Anderssén-Löf. 12.2.2020 kl. 17:25

val. Under de kommande fyra åren representeras Borgå stift av prästombuden Mia Anderssén-Löf och Rolf Steffansson och lekmannaombuden Ulla-Maj Wideroos, Göran Stenlund och Patrik Hagman i kyrkomötet, kyrkans riksdag. 12.2.2020 kl. 16:49

Läsning. Församlingen kan inte sitta i församlingshemmet och vänta på att folk ska komma dit. Församlingen måste ut i samhället. 11.2.2020 kl. 11:31

FOLKEKIRKEN I DANMARK. I KP:s serie om kyrkoherdar i Norden: Danmark. – – – Den danska kyrkoherden är traditionellt präst i en enprästförsamling i ett "sogn" som kan vara mycket litet. Sognepræsten är inte förman för församlingens anställda. Louise Britzes telefon i Köpenhamns förorten Nørrebro ringer dygnet runt ändå. 9.10.2023 kl. 16:34

film. Filmen Jesus Revolution, som skildrar Jesusfolket inom hippierörelsen på sextio-och sjuttiotalen i Kalifornen, har fyllt biografsalongerna i Sverige och USA. Nu går den i Finland där Caj Höglund plötsligt fann sig engagerad i distributionen av filmen. 9.10.2023 kl. 12:05

KVINNA OCH PRÄST. På andra försöket lyckades församlingsrådet i Karleby svenska församling enas om ett utlåtande till domkapitlet i Borgå stift gällande Annica Smeds förordnande som församlingspastor till församlingen. Nu föreslår man att förordnandet blir tidsbestämt till två år och beslutet kom efter omröstning där rösterna föll 9-3. 6.10.2023 kl. 10:25

jakobstad. Annika Holm hade glömt hur man gör då man stillar sig. I dag är hennes vardag lika stressig som förr, men hon har hittat små stunder av andakt. 22.9.2023 kl. 10:35

REGERINGSPROGRAMMET. Ärkebiskop Tapio Luoma kommenterar i ett ställningstagande den senaste tidens diskussion om de förslag till lagändringar som regeringen gjort. – Kyrkan inte får tiga om fattigdomen i samhället, säger han. 4.10.2023 kl. 15:38