Uppmuntra dem som jobbar i kyrkan

Att krokna i jobbet som kyrkligt anställd, eller som en boktitel i tiderna myntade det: ”Utbränd för Guds skull”, är något som ligger lika lätt på lur för prästen som för trädgårdsmästaren. Lika förödande är det för dem bägge.
Ibland framförs teorin att de församlingsanställda tillhör en kategori av empatiskt inriktade som naturligt dras till ett människoinriktat arbetsområde som församlingen. Det skulle enligt teorin vara upplagt för att dessa människomänniskor brister. Underförstått säger den: de är av en lite mindre hårdhudad sort.

Må så vara att det finns ett korn av sanning. Men den teorin bygger på en syn där utmattningen eller utbrändheten är den enskilda individens sjukdom. Istället hävdar de främsta specialisterna skarpt att utbrändheten i själva verket är arbetsomgivningens sjukdom – vars symptom slår ut i individen. Genom att skjuta över problemet till individen slipper kollektivet ta ansvar, dundrar den finländske utbrändhetsgurun Antti Aro i en av de tidigaste och vassaste böckerna på vårt håll On niin kiire ettei ehdi tehdä mitään (ung. Så stressigt att man inte hinner med någonting alls, Edita 2001).

Naturligtvis har arbetsbelastningen sin betydelse för hur man orkar på jobbet. Människan kan tåla en tillfällig belastning. Vid det här laget vet man att utbrändhet är mer komplext än ”mycket att göra” och att ett genomgående gemensamt drag i väldigt olika sjukdomsbilder handlar om att det någonstans finns en konflikt mellan det man tror på och vill och det man i verkligheten ser och upplever i sitt arbete. Det handlar alltså om värderingskrockar.
Det är här det går att ringa in en specifik smärtpunkt bland de församlingsanställda. När biskop Björn Vikström startar sin och domkapitlets hösttermin uttrycker han det som att många församlingsanställda tappar modet på grund av ”en känsla av att kyrkan jobbar i motvind”. Hur kul är det att tro att man har ett angeläget budskap när ingen har lust att delta i det man ordnar eller lyssna på det man har att säga? Eller när spalterna fylls av kritik mot en ansiktslös Kyrka som i praktiken representeras av lokalprästens alldagliga ansikte och vardagliga arbetsuppgifter.
Här ligger motstridigheten som i telegramform smattrar in i den anställdas hjärta: ”Jag tror att det jag gör är viktigt. Ingen bryr sig. ”

Och ändå visar undersökningar att den absoluta majoriteten finländare faktiskt uppskattar det goda jobb som görs i kyrkan i olika former: klubbar, ungdomsgrupper, musikaliska njutningar. Likaså är det svårt att prissätta möten med själens vårdare i glädje och i sorg. Den där ena gången de sker kan vara det som hjälper en vidare, just då.

Det är positivt att biskopen i Borgå tagit det som en hjärtesak att uppmuntra och stöda de församlingsanställda. Vi kunde gott sälla oss till den rörelsen.
Varför inte uppmuntra en präst i helgen? Ifall att man tycker att han eller hon har någon betydelse alltså.
Att gå och höra på deras predikan är faktiskt ingen dålig början.