Med kramen som arbetsredskap

Människa. Gunilla Nymanders klienter har lärt henne att se glädjen i det lilla och att börja snurra sina pärlor i tid. 12.8.2010 kl. 00:00

Bianca Holmberg

En människovärdig ålderdom är att få vara den man är, säger Gunilla Nymander.

Gunilla Nymander tar emot i sitt gula egnahemshus i Sibbo. När jag stiger in genom dörren får jag en lätt kram – det ska visa sig att jag inte är den enda som får det. Kramar och beröring spelar en stor roll i Nymanders arbete. Hon är närvårdare på en bäddavdelning i Sibbo.

– Känslan för beröring är det sista man mister. Den hör till det allra viktigaste när man ska bygga relationer till klienterna, säger hon.

Nymander berättar att hon och hennes kollegor inte beordrar sina åldringar att stiga upp. De frågar om de får en kram.

– ”Stå upp” är en order – det är klart att man protesterar då! Men får jag en kram? Då kommer man bara och så är man uppe. Det här använder vi mycket på jobbet, säger hon.

Kaffe i bersån

Sina åldringar, ja. Det är så Nymander ser på klienterna. De är inte objekt, de är hennes tanter och farbröder.

– Man kommer dem otroligt nära. En gång var det en anhörig till en klient som oroade sig över att klienten äter så dåligt. Jag reagerade genast – nej, hon tuggar ju själv! Då märkte jag att jag hade kommit klienten nära. Ingen ska komma och kritisera mina patienter, säger Nymander.

Men hon betonar att de anhöriga spelar en viktig roll.

– Jag har ett motto som är ”Kom och drick kaffe i bersån med din egen”. Vi har en berså ute på jobbet och jag drömmer om att de anhöriga kunde bli så modiga att de faktiskt bad om att få dricka kaffe med sin mamma där.

Nymander säger att många vågar umgås naturligt med sina äldre anhöriga men en del vågar knappt beröra dem. Det är viktigt att de gamlas anhöriga känner samma värme för åldringarna som Nymander och hennes kollegor gör.

– Kanske man inte har märkt hur go’a de är när de är gamla, funderar hon. Vi vårdare vågar inte heller alltid visa de anhöriga vilken värme vi känner inför åldringarna. Men vi måste börja snurra våra pärlor innan människan är borta.

Sorgen som givare

Pärlan är Gunilla Nymanders bild på dem vi möter.

– Vi bär med oss alla människor på ett eller annat sätt. När de lever finns de ju med oss konkret men när de är borta fortsätter de små pärlorna snurra runt och de blir bara större och finare, säger Nymander.

Nymander har en egen pärla som hon bär med sig. För snart femton år sedan förlorade hon sin tioåriga dotter i en plötslig sjukdomsattack.

– Det är inte roligt med sorg. Men den som inte har haft sorg vet inte hur mycket den också ger, hur mycket man har inom sig som man inte har vetat om, säger hon.

Läs mera i Kyrkpressen 32/2010

Bianca Holmberg

Katoliken Sara Torvalds frågar i veckans Radbyte varför redaktioner inte har journalister som har förutsättningar att förstå vad som händer inom den kyrkliga sfären. 21.3.2013 kl. 11:43

Nu diskuteras igen en könsneutral äktenskapslag och dess följder för kyrkan. Frågan är svår för alla samfund som har vigselrätt i Finland. Att behålla vigselrätten med risk för påtryckning – eller ge upp den? 21.3.2013 kl. 11:17

I begynnelsen handlade hela Europaprojektet om etik och samhällsansvar, inte pengar. Det har glömts bort, anser de europeiska kyrkornas samhällsarbetare och talesman. 15.3.2013 kl. 09:00

– En sån tajming, säger kyrkoherden i Liljendal Håkan Djupsjöbacka som liksom alla andra präster i stiftet hade Jesus och den onda andarna som predikotext söndagen efter MOT-programmet i tv. 17.3.2013 kl. 12:00

En kyrklig stiftelsedoldis erbjuder sponsrat boende. Men eftersom stiftelsen tidigare inte ställt skriftliga krav på hyresgästerna har man i dag en hyresverksamhet som inte motsvarar stiftelsens ändamål. 14.3.2013 kl. 09:00