Hästminne(n)

Marina Wiik. 22.4.2010 kl. 00:00

När jag var liten satt jag ofta uppflugen på foderlådan i vårt gamla stall medan pappa utfodrade hästarna. Lukten av hans cigarett blandades med hästdynga och förutom ljudet av rytmiskt hötuggande var det alldeles lugnt. Ibland fick jag rykta de varma, mjuka hästarna.

Ändå var jag aldrig någon hästflicka i ordets egentliga mening – på landet var det helt enkelt naturligt med en massa djur i hasorna. Riffe, vår colliehund, överlevde de flesta andra djuren.

När hon kom till oss var hon skygg och argsint efter att ha växt upp i ett höghus där hon jämt var bunden. Snart vande hon sig ändå vid det naturnära tillståndet och hittade sin livsuppgift: att valla hästarna, som svarade med att sparka ut de flesta av hennes tänder. Den enda gång hon lämnade hemknutarna var när hon sprang till farmor för att varsla om att hästarna rymt. De hade ett gemensamt språk: Riffe ylade och farmor språkade förståelsefullt: ”Sejr du he Riffen, sejr du he...”

Riffe blev med åren allt gråare och dövare. En gång när vi var bortresta hade hon bara försvunnit. Maten i stallet förblev orörd – för gott. Efter det gick hemgårdens djurpark i stiltje: katterna försvann, på travtävlingarna gick det si och så för våra adepter.
Förra sommaren anades en ljusning: ett välartat hingstföl med fin stamtavla hade fötts. Förhoppningarna på den sturska, bruna krabaten var enorma. Tills han ett halvt år gammal drabbades av en infektionssjukdom, låg en vecka i dropp, tillfrisknade – och dog i tarmvred. Aron Bay, som han hette, begravdes i närheten av hemstallet.

Ingen vet säkert om man kan ta med sig hunden (eller hästen, katten) till himlen, men så länge de är hos oss är de helt beroende av vår omsorg. I gentjänst ger de oss sällskap och en värdefull lektion i empati och trofasthet.

Marina Wiik



Mest läst

    Åbo. Åbo svenska församling arbetar aktivt för flyktingar. – Jag har insett hur ensam en människa kan vara, och hur mycket kontakt betyder, säger Malena Björkgren. 1.10.2020 kl. 11:37

    Utmärkelse. Församlingspastorn Patricia Högnabba i Matteus församling i Helsingfors har beviljats Kyrkans förtjänsttecken för barn och ungdomsverksamhet. Priset delades ut idag vid Forum för kyrkans fostran. 30.9.2020 kl. 15:29

    jordbruk. För Mats Björklund handlar jordbruket om att anpassa sig till vädret och naturen, om att odla det som andra ska äta – och om att förvalta Guds gåvor. 30.9.2020 kl. 11:53

    vardagsbön. "Öppna varsamt upp det mina fingrar krampaktigt håller tag om i onödan." 30.9.2020 kl. 10:30

    Lärkkulla. Lärkkulla-stiftelsens direktor Björn Wallén avgår på egen begäran från och med årsskiftet för att övergå till andra arbetsuppdrag. 29.9.2020 kl. 17:01

    kvevlax. Över 30 år undervisade han i musik i grundskolan. Men också efter pensioneringen är musiken ett heltidsjobb för Yngve Svarvar. Hans engagemang som kör- och orkesterledare ser inte till församlingsgränser 30.9.2020 kl. 12:40

    samiska. Mari Valjakka gläds över att som samepräst kunna bidra till att de samiska språken går vidare till en ny generation – något som inte var självklart när hon själv växte upp. 21.9.2020 kl. 13:16

    äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

    Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25

    diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20

    coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45

    romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30

    döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12

    hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01

    Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

    ANDLIGT VÅLD. Andligt våld förekommer överallt – i parrelationer, i familjer och i församlingar. Då Gud används för att få dig att känna dig mindre, då är det aldrig dig det är fel på. Det konstaterar Sara Mikander och Catharina Englund som leder en grupp för personer som blivit utsatta. 8.11.2023 kl. 13:20

    Stiftsdagarna. Stiftsdagarna i Borgå blev en fest värdig en hundraåring. Men mellan serveringarna, minglet och samvaron dryftades också de tunga frågorna: vad är kyrkans uppgift i en värld präglad av krig, och vad ska vi släppa taget om då pengarna tryter? 8.11.2023 kl. 14:52

    ANDETAG. Karin Westerlund är ett nytt tillskott i bloggen Andetag. 7.11.2023 kl. 18:00

    podd. En ny podd har sett dagens ljus! I vinter vill Sofia Torvalds och Robin Nyman inspirera till hudlösa samtal, för att livet kan vara nog så ensamt ändå. 7.11.2023 kl. 08:00

    VEM ÄR DU?. År 2019 var Elisabeth Stubb, som är doktor i historia och forskare, utan jobb. Den våren bestämde hon sig för att göra något hon drömt om ända sedan hon läste om det i Kyrkpressen för många år sedan: vandra Israelleden, vandringsleden genom Israel. Upplevelsen blev en bok som känns väldigt aktuell. 6.11.2023 kl. 18:53

    Mest läst