Hanna Järveläinen vänder ansiktet mot solen och avfyrar ett brett leende mot kameran.
– Livet är bara så skönt, jag känner mig tillfreds i min nuvarande livssituation.
Morgonens tent i farmakologi gick visserligen strålande, men det är inte hela förklaringen.
– Jag tror att kristna överlag är bättre på att se vad de har i livet och inte bara vad de saknar. För mig handlar det om glädjen över att vara frälst och förlåten.
Järveläinen kommer från ett kristet hem och växte upp med aftonbön, bibelläsning och söndagsgudstjänst.
– Tron framträdde kanske främst i hemmets värderingar. Mina föräldrar höll noga reda på mig och mina syskon så vi inte skulle hamna i fel gäng. De betonade också vikten av att tro och handling ska motsvara varandra.
Den egna övertygelsen växte fram stegvis.
– Jag kommer ihåg att jag som tioåring blev intervjuad till Kyrkpressens bilaga. När journalisten frågade vad jag tyckte var bäst med tro svarade jag att det var skönt att be till Gud.
I skriftskolan började hon reflektera över sin tro på ett djupare plan. I dag känner hon sig trygg i vetskapen om att den bär och att hon får växa i tron.
– Jesus är det viktigaste i mitt liv, det enda jag lever för. Jag ber att han ska leda mig hela tiden och hittills har det gått bra.
Läs mera i det nyaste numret, KP 20!
