En "läsomans" bekännelser

Jag tror att det är dags att jag kommer med en bekännelse. Jag är en ”läsoman,” eller skall vi kalla det bokoholist? Det visar sig i att jag konsummerar böcker på löpande band och har så gjort sedan jag var barn. Helst vill jag alltid ha några bra, olästa böcker i lager. Om jag inte har det och jag märker att den bok jag håller på med börjar ta slut blir jag rastlös och orolig. Helst vill jag ligga och läsa åtminstone en timme innan jag släcker nattlampan.

C.S. Lewis säger någonstans att för honom kan en bok aldrig vara för tjock och en kopp te aldrig för stor. Jag håller med honom på båda punkterna.

Nå, vad läser jag då? Svaret är att jag är allätare i så hög grad att mina vänner blir oroliga. Mina kristna vänner ser bekymrade på detektivromanerna och undrar varför jag vill läsa sådant. - Hur passar det ihop med prästkragen? Mina mera agnostiska vänner ser med samma bekymrade rynka i pannan på den uppslagna Bibeln, andaktsböckerna och biografierna över kristna människor. – Kan det komma något gott av ett så smalspårigt näringsintag?

Läsandet är säkert ett sätt att lugna nerverna inför natten. Det kan också ha något att göra med att jag alltid har varit mera iakttagande och analyserande än social.

Jag tycker att boken är överlägsen filmen. Man kan sätta ned boken för att smälta det man läst en stund. Men det är inte alltid så lätt att stanna filmen, speciellt inte om man är på bio.

Jag tycker om läsutmaningar. Som 13-åring läste jag Wilhelm Mobergs utvandrarböcker och Harry Martinsons Aniara.Som vuxen och förälder har jag haft en utmärkt ursäkt att läsa goda barnböcker om och om. Narniaböckerna, muminböckerna och Astrid Lindgrens barnböcker har blivit lästa så att de nästan har fallit i bitar – till glädje för mig (och barnen hoppas jag).
Det verkar som om läsomanin skulle vara smittsam. De flesta av barnen tycks ha gripits av den. Nu lånar vi böcker åt varandra.