Livet kom emellan
Jag ber om ursäkt att jag inte skrivit något blogginlägg på några dagar. ”Livet kom emellan”, som man brukar säga. Jag har haft anledning att fundera lite på det där uttrycket – ”Livet kom emellan” – de sista dagarna. När detta skrivs är det nästan exakt fem år sedan jag var med om mitt livs hittills mest dramatiska och traumatiska dagar. Egentligen skulle man kunna säga att ”döden kom emellan”, eller rättare, den höll på att göra det.
Det var en helt vanlig fredag i slutet av februari. Jag arbetade då på ett förlag och just denna dag var jag fullt upptagen med slutkorrektur av ett korr som bara måste gå iväg till formgivaren innan dagens slut. Jag hade därför inte tid att lämna kontoret för att äta lunch, men en snäll medarbetare gick iväg till en närbelägen lunchrestaurang för att köpa hämtmat åt mig och ta med till kontoret. Hur många luncher kan ni minnas som ni åt för fem år sedan? Jag minns exakt vad jag år den där dagen. Pasta med köttfärssås. Jag minns också att jag tyckte det var ganska gott.
Två timmar senare vred jag mig i magsmärtor, jag fick hög feber och frossade och mådde så dåligt som jag aldrig tidigare gjort. Min första tanke var att jag plötsligt drabbats av en svårare variant av vinterkräksjuka och tänkte bara på att ta mig hem fortast möjligt. Min fru kom och hämtade mig och på trappen till vårt hus svimmade jag av utmattning. Men en vinterkräksjuka/maginfluensa går över, tänkte jag. Det är bara att uthärda. På måndagsmorgonen orkade jag inte mer. Jag var totalt utmattad, ett enda smärtpaket, på gränsen till medvetslöshet och vi åkte in till akutmottagningen på sjukhuset.
Dessa bakterier var som tur var inte av den resistenta sorten utan kunde tas omhand med starka antibiotika. (Och ni har säkert redan gissat det – de kom från den där portionen med pasta och köttfärssås.) Men det tog tre dygn av intensivvård för att få bukt med dem och ytterligare tio dygn på infektionskliniken innan jag började få lite krafter tillbaka. Efteråt sa en läkare att om jag väntat en halvtimme med att komma till sjukhuset hade de förmodligen inte klarat att rädda mitt liv.
Varför berättar jag det här? I en gästblogg i en finlandssvensk tidning? Därför att den här händelsen så starkt har präglat mitt liv och också min tro sedan dess . De senaste dagarna har jag varit i fjällen och åkt skidor med min familj. Jag har tagit ut mig fysiskt och njutit av det. I förrgår när jag kämpade på den sista kilometern på milspåret – i motvind och snöglopp – slog den där starka känslan till igen med full kraft; känslan av tacksamhet och glädje över livet. Över att vara vid liv. Över att vara frisk.
Det första är upplevelsen av att livet är skört, att det faktiskt kan ta slut vilket ögonblick som helst och därför så värdefullt. Livet är för kort för att slösas bort på oviktiga saker och jag bestämde mig för att hädanefter göra ”rätt saker” i fortsättningen. Detta beslut har fått en del konsekvenser i mitt liv när det gäller arbete och andra prioriteringar.
Den andra erfarenheten var att när jag summerade mitt liv och listade vad som var värdefullt och viktigt för mig, kom jag fram till att allt som var verkligt viktigt handlade om relationer till andra människor, till mig själv och till Gud. Det vill jag satsa också mina materiella resurser på.
Idag, fem år senare, är jag fullt frisk. Jag fick vända i dörren till dödens väntrum och jag har lärt mig något. För mig var det livet som kom emellan. Livet med stort L och jag njuter av det varje dag.
