Camilla Pagliaroli
Bloggen:
Camilla Pagliaroli
Camilla Pagliaroli är uppvuxen i Österbotten men jobbet, livet och Gud förde henne ut i världen för drygt tio år sen. Nu njuter hon av ett långsammare familjeliv bland olivträd och vinrankor i Toscana.

Tack, men jag klarar mig själv!

10.05.2012 11:44
Ibland kan det kännas som om livet passerar revy på andra sidan persiennen, om man inte besluter sig att ta tag i, och låta Gud hjälpa en kasta bort, sånt som hindrar en från att leva till fullo. I mitt fall: som självständig och duktig kvinna ska jag kunna allt, vara stark och klara mig själv.
I måndags hade vi en grupp vänner på middag hemma hos oss, och jag kom i samspråk med Elisabetta som för knappt en månad sen bröt högra handleden och sitter med gips på åtminstone en vecka till.
Elisabetta är en singel kvinna i 30-årsåldern, hon bor ensam, och har två deltidsjobb inom hemvården. Det är för övrigt ganska vanligt här. Men under denna månad har hon naturligtvis inte fått, eller kunnat jobba och dessutom har hon flyttat tillfälligt hem till sin syster, som har familj och två barn. Tanken var ju naturligtvis att systern skulle kunna hjälpa Elisabetta med enkla praktiska saker som är svåra att göra när man är gipsad upp över armbågen.
Men Elisabetta ser hur mycket jobb systern har hemma med familjen och barnen, och känner hur svårt det är att ta emot hjälp när det bjuds, och ännu svårare att be om hjälp. I stället har hon försökt hjälpa till med barnen och försöker så långt som möjligt klara sig själv.
Inget fel med det i och för sig, men jag känner så bra igen mig i hennes beskrivning, och dethär är en sak som jag fått jobba på under årens lopp, och ibland är det nyttigt att ha en orsak att stanna upp och reflektera lite. Dessutom tror jag ju att det finns fler än oss två som ramlat ned i ett dylikt självförvållat "duktighetsdike".
Varför är det är så svårt att acceptera hjälp egentligen? Hur jag än vänder och vrider på det, så kommer ordet stolthet upp till ytan. För visst vill jag anses duktig, stark, kunnig och absolut inte lat. Däri ligger en stor mängd stolthet, och den är till hinder för många saker som Gud vill göra i mitt liv.
Men hur påverkar denna ovilja min omgivning, och de som verkligen vill välsigna mig genom sin hjälp? Ja... om jag inte tar emot den med tacksamhet, eller inte alls, så känner de sig inte heller välsignade. Och kanske jag till och med blockerar Guds välsignelse över dem, för vi vet ju att Han älskar en glad givare - även i annat än pengar.
Och hur blir det med mig då, och den välsignelse som jag skulle ha fått? Jo, den blir också borta. Och så gräver sig dendär envisa stoltheten sig fast ännu mer, och jag klappar mig självständigt på axeln för att jag igen klarat mig själv. Och samtidigt har jag tagit ett steg längre bort från Gud; för jag behöver ju inte honom eller någon annan. Visst? Nej, Gud är ganska klar i Bibeln hur Han ser på stolthet, eller högmod som många översättningar kallar det. Gud vet mycket väl vilka konsekvenserna är, och i kärlek vill han bespara oss dessa.
Gud tog tag i mig angående detta redan innan jag träffade min make. Jeff är en man vars stora glädje är att tjäna andra (för er som känner till teorin om 'kärleksspråken', så vet ni i detalj vad jag menar). Gud visste hur han behövde förbereda mig för att kunna ta emot med glädje och tacksamhet, till välsignelse för oss båda, ska tilläggas. Visst känns det ännu ibland svårt, och jag behöver påminnelse ibland när jag försöker göra för mycket själv.
Det finns väldigt lite som kan mäta sig med att känna sig uppskattad, älskad, respekterad och värdig att få omsorg av de man älskar. Men klivet dit kräver ödmjukhet, och att våga släppa kontrollen. Men varje gång får jag påminna mig om att detta är verkligen Guds vilja för mig, och när jag kan acceptera hjälp, blir den som hjälper också välsignad. Och vem är jag att neka någon annan det?
Ibland känns det som livet passerar på andra sidan persiennen, om man inte besluter sig att kasta bort saker som hindrar en från att leva till fullo. (foto från Ponte Vecchio, Florens)

Nekrolog. Anita Höglund, omtyckt krönikör och tidigare redaktör vid Kyrkpressens föregångare Församlingbladet, har dött. 25.6.2024 kl. 10:44

INGERMANLANDS KYRKA. Missionsorganisationerna har svarat på biskopsmötets frågor om prästvigningarna i Sankt Petersburg. Den ena av dem utmanar biskoparna om hur man tillämpar och tolkar ett missionsavtal. 10.6.2024 kl. 15:50

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32

ungdomsarbete. TV-talang blir ny sakkunnig för ungdomsfrågor vid kyrkans svenska central. Han får bland annat ansvar för UK - Ungdomens kyrkodagar 6.6.2024 kl. 12:00

BESVÄR. Två medlemmar i Petrus församlings församlingsråd har lämnat in ett så kallat kyrkobesvär till Helsingfors förvaltningsdomstol över domkapitlets beslut att välja Pia Kummel-Myrskog till kyrkoherde i Petrus församling. 5.6.2024 kl. 21:13

ETT GOTT RÅD. Om Yvonne Terlinden fick en pratstund med sitt yngre jag skulle hon diskutera sin rastlöshet och sin perfektionism. 6.6.2024 kl. 08:00

Personligt. Som barn drabbades Lina Forsblom av leukemi och räddades till livet av en ryggmärgstransplantation. 23 år senare höll hon på att dö av blodförgiftning. – Jag tror inte det var Guds vilja att jag skulle bli sjuk. Men Gud kan använda sjukdomarna, bara jag låter mig bli använd, säger hon. 5.6.2024 kl. 10:18

KYRKANS EKONOMI. Kyrkan behöver se över sitt nätverk av församlingar. Omkring 40 av dem överlever inte årtiondet ekonomiskt. 5.6.2024 kl. 10:00

KLIMATKRISEN. KP-redaktören Rebecca Pettersson bevittnar en soluppgång hon aldrig borde ha sett. Det blir början till en ekologisk skuldspiral, och jakten på ett hopp som håller. 4.6.2024 kl. 09:46

SAMKÖNADE PAR. Jenny Jansson var delegat vid Metodistkyrkans generalkonferens när samfundet fattade beslut om att godkänna samkönade vigslar. 3.6.2024 kl. 20:28

INGERMANLANDS KYRKA. Den ingermanländska kyrkans präster skapar förvirring bland kyrkfolket, säger ärkebiskop Tapio Luoma. I vems mässa går man, till vilken kyrka blir ens barn döpt? 3.6.2024 kl. 10:00

STIFTSFULLMÄKTIGE. Anita Ismark fortsätter leda stiftsfullmäktige. Missnöje med att den konservativare kandidatlistan blev illa representerad i personvalen. 30.5.2024 kl. 18:45

SOMMARLÄGER. – Arrangörerna får akta sig, för jag tror det kommer mer folk i år än ifjol då de som avvaktade får höra att lägret funkar bra i Nykarleby också, tror Anna Finell. 29.5.2024 kl. 20:04

sverige. I Arjeplog i Norrbotten i Sverige har det varit tradition att hålla högstadiets avslutning i kyrkan. Under pandemin föll den traditionen bort och skolan började fira avslutning i klassrummet i stället. 29.5.2024 kl. 19:38

Kolumn. Jag stiger ut genom den lilla dörröppningen på båten, sätter min fot på bryggan. Den gungar i de skvalpande vågorna, träet knarrar. Vidare, upp mot ön. Solen gassar, den säregna doften av träd blandat med grus möter mig. 29.5.2024 kl. 20:25

nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00

flyktingar. 25-åriga Petra Gripenberg har precis åkt till den grekiska ön Lesvos. Där ska hon hjälpa traumatiserade flyktingar att berätta om det de varit med om. 17.1.2025 kl. 10:55

Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54

film. – Jag har inga principer jag skulle kunna döda för, men många jag är beredd att dö för. Det handlar om att välja fred och kärlek, även i en polariserad värld, säger Ville Virtanen, aktuell med filmen Aldrig ensam. 20.1.2025 kl. 18:02