Dvärgpudeln Dexter fick det hem han behövde hos Susanne Broända och hennes man.
Dvärgpudeln Dexter fick det hem han behövde hos Susanne Broända och hennes man.

När allt förändras

korsholm.

Susanne Broända är konstnär. När hon insjuknade i ME blev hon tvungen att anpassa sig till nya villkor.

15.9.2021 kl. 17:00

– Jag brukar säga att min konst är en blandning mellan vakenhet och drömmar, säger Susanne Broända.

Hon började måla för tio år sedan. Hon är självlärd och målar helst i blandteknik med bläck och akryl.

– Mitt favoritmotiv är fåglar. De står för frihet, närvaro och styrka, och de är hela tiden i kontakt med sin omgivning.

Något var fel

År 2005 upplevde Susanne Broända de första tecknen på att allt inte stod rätt till.

– Jag blev sjukskriven för utmattningsdepression och fick gå i terapi, men ingenting hjälpte.

Hon drabbades av svår värk. En läkare konstaterade att något måste vara fysiskt fel när varken vila, depressionsmediciner eller terapi hade någon effekt.

Hon blev tillfälligt hjälpt av mediciner mot reumatisk värk, men blev efter några år sämre igen. Hennes man blev hennes största stöd.

– Antti fick lyfta mig ur sängen och borsta mitt hår. Han skulle förtjäna ett pris. Han är så bra!

Det skulle dröja ända till 2018 innan hon äntligen fick diagnosen ME, en sjukdom som bland annat orsakar extrem trötthet och värk i kroppen. Det finns saker som lindrar men inte någon behandling som helt tar bort symptomen.

– Varje ansträngning kan leda till en försämring. En promenad, matlagning eller hårtvätt, beroende på vilken grad av ME man har.

Hon har tyvärr fått uppleva att okunskapen om sjukdomen är stor, också bland vårdpersonal.

– Det finns så mycket stigma och förutfattade meningar om den här sjukdomen och därför finns det människor som lider i tysthet i så många år. Det är hemskt!

Några FPA-stöd finns inte för dem som drabbas.

– Jag står helt utanför alla stödsystem.

När hon fått spara på sina krafter kan hon verka helt frisk, i kontrast till att hon ibland måste använda rullator eller rullstol.

– Det är en förrädisk sjukdom med dolda ansikten.

Susanne Broända kan inte måla så mycket som hon vill.

– Jag måste måla kortare stunder. Det kändes frustrerande i ett skede, men det kan också vara bra att ta ett steg bakåt och låta motivet vila, på det viset blir det inte överarbetat.

Hon har haft egna utställningar och deltagit i grupputställningar, bland annat i Barcelona. I höst medverkar hon i boken Nordic Art Guide där 65 konstnärer presenteras.

En glädje för henne har varit familjens lurviga medlemmar i form av pudlar. Hon och hennes man hade bestämt sig för att inte skaffa nya hundar efter att de sörjt dem de mist.

– Men i juni i år kom Dexter till oss, en dvärgpudel som sökte ett nytt hem här i våra hemtrakter.

Tron har kommit och gått

Susanne Broända har alltid trott på livet i sin helhet och på Gud.

– Visst har jag tappat tron ibland, men sedan kommit tillbaka till den. Det hör till den mänskliga resan; vi måste få gå vilse ibland för att hitta oss själva.

– Livet blev inte som jag hade tänkt mig, men jag kan inte säga att jag är besviken på mitt liv. Jag har lärt mig mycket och är tacksam för det. Det låter kanske som en kliché men jag skulle inte vara den jag är i dag om jag inte hade haft den här resan.

Susanne Broända ber om att inte bli kontaktad med kostrådgivning eller förslag om behandlingar.

Ulrika Hansson